I morse tog Mysingen och jag en morgonpromenad och även för att uträtta några ärenden. Var bland annat tvungen att gå ner till Seven Eleven för att ladda min telefon. Ja, jag vet att det inte låter klokt, men så är det. Jag har ju kontantkort och har själv laddat upp mobilen via datorn förut, men denna gång gick det inte, inte ens för Mysingen. Det stod att jag skulle registrera mig. Vilket inte heller gick.

Jag använder sällan min mobil, men nu måste jag ha den på dagligen för att vår fasta telefon har pajat. Nja, inte telefonen, utan teleförbindelsen. Helt  plötsligt var den död, inte ett ljud och om man ringde in på den så var det spärrton. Vi kontaktade Telia som sa att de skulle fixa till det senast onsdag. Detta hände förra fredagen.

I måndags fick jag ett SMS där det stod att jag skulle vara hemma och anträffbar för de hade kollat och det var inga fel hos oss, utan något större. Strax efter kom ett nytt SMS där det stod att förra meddelandet inte gällde. Felet var större än så och det kunde ta lång tid och laga det och jag behövde inte vara hemma och passa något.

Än har det inte hänt något på telefronten, telefonen är fortfarande obrukbar. Vi tror att de med allt grävande här i vår lilla stad, har grävt sönder någon kabel. Vi får se, eller höra vad det kan vara. Eller det tror jag inte, rätt som det är går den kanske bara.  Vi klarar oss ju ändå, men eftersom jag inte har kunnat ladda min mobil, så har jag inte kunnat ringa någon på länge. Förresten, den använder jag sällan. Jag får prata med mig själv, eller Mysingen. Det går ingen nöd på oss. Jag har ju inte alltid haft tillgång till telefon. Måste ju dock medge att jag saknar "pratet" en del.

En sann barnhistoria kommer här.

Frida som är en vaken och pigg sexåring, går gärna till kyrkans barntimmar varje söndag. Men en dag var hon inte riktigt nöjd när hon kom hem.

”Jag vill mycket hellre gå med Marianne till Frälsninsarmén nästa söndag”.

”Varför det?  Du trivs ju så bra i kyrkan”?

”Ja, men vi får bara sjunga: ”Ett litet fattigt barn jag är”, för jämt och för jämt, men på Frälsningsarmén sjunger dom: ”Jag är barn till en kung”!

Då jag gick i söndagsskolan på 1940-talet så sjöng vi båda sångerna. Och de började så här.

Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå.

Jag vet min gode Fader kär, bär omsorg om de små.

Jag är barn till en kung, jag är barn till en kung.

Fast liten och ringa, så är jag barn till en kung.

Ha en bra dag och var rädda om varandra.