Häromdagen då mysingen kom ner till vår bil såg han, att han en kvart tidigare hade fått en parkeringsbot.  Jag stod vid fönstret och tittade på hur han stod och synade lappen, läste och läste. Jag tror att han stod där blickstilla mellan fem och tio minuter.

Jag tänkte att nu har vi stått för länge på samma plats. Vi har boende parkering men ingen bestämd plats att stå på och får stå i högst 7 dagar på samma ställe. Förstod att nu var mysingen ledsen. Böter, pengar bortkastade, helt i onödan, han är ju så "ekonomisk" om jag förklarar det milt.

Efter ett tag vandrade mysingen iväg, han skulle nämligen gå till affären på andra sidan järnvägen. Jag var mycket nyfiken och spänd på hur stort belopp det var. Vi får ju inte parkeringsböter annars. Kanske hänt 1 eller 2 gånger.

Hur det gick?

Jo, lyckan, om jag var säga det så,  var med oss, även denna gång. "Du måste ha en speciell kontakt med någon högre makt", sa mysingen. Jo, jag tror på Gud, en allsmäktig makt, men om han styrde mysingens och den andre mannens steg i detta fall, ska jag låta vara osagt. Jag bad ju inte till Gud om att slippa böterna, utan jag suckade bara om lite hjälp till mysingen så att han inte skulle bli arg eller för bedrövad.

För att göra en lång historia kort. Mysingen träffade parkeringsvakten i närheten av centrumet, visade böterna och sa som det var att han inte hade betalt boende parkeringen nyligen, glömt bort det, och att han inte hade fått någon påminnelse några dagar innan, på mailen, som det brukar hända annars. Han hade stått inalles i knappt två timmar innan bilen blev lappad. Parkeringsvakten och mysingen började prata, om Sundbyberg, om gamla tider, ja om allt möjligt och tillslut så revs boten. "Jag skriver att bilägaren kom", sa vakten. Ja, det var ju sant, mysingen kom ju.

Då mysingen kom hem var han glad som en lärka. "Jag som inte är ett dugg social, var trevlig och pratade länge och lyssnade", sa han.

En julgran av nagellacksflaskor, såg vi i ett skyltfönster.

Tomten på väg hem, efter väl förrättat värv. Hur kan han ha råd att ha en sådan fin liten bil?

Det har kommit lite snö och någon hade ritat hjärtan i nysnön.

Vaknade i morse med en känsla av lessenhet och apati, om jag ska hårddra det. Men, jag hade sovit dåligt inatt och det kanske var därför som denna slöhet - och bedrövelsekänsla infann sig.

Nu har jag fått frukost och en ny dag håller på att randas.

Denna dag som är punktskriftens dag, till minne av punktskriftens uppfinnare Louis Braille. En fransman som föddes 1809. Både på franska och engelska heter punktskriften braille. Vi kallar det ofta för blindskrift. En oerhörd fin uppfinning som jag har kommit i kontakt med många, många gånger.

Vi har en ung man i vår kyrka som är helt blind och han brukar läsa ur Bibeln för oss på just blindskrift. Snabb i fingrarna och läser utan att staka sig. Han har varit med i samma fredagssamling som jag och då fick jag se närmare vilken oerhörd nytta han har av att kunna blindskrift.

Jag kom även i kontakt med barn och ungdomar då jag bodde inneboende i en familj i Sollentuna i början av 60-talet, som var blinda. Det var oerhört lärorikt och jag fick en helt ny förståelse och kände en enorm tacksamhet för att just jag, kunde se och hur svårt det måste vara att leva i ständigt mörker.

Dessa ungdomar var, trots sitt handikapp, glada och hade en enorm livslust och glädje i de små sakerna. De var enormt tacksamma om jag kunde gå ut och gå med dom. Något som vi andra tar för självklarheter är för dom något helt annat. I en ny och främmande miljö är det inte så lätt att bara promenera ut, då man inte ser. Vi gick många och långa promenader, jag och dessa ibland upptill 6 ungdomar. Jag lärde mig en massa. Tror att det är därifrån jag har förmågan att "se omkring mig", vad som händer och sker. Vara uppmärksam och vaksam. Jag var ju då tvungen att hålla koll på dessa 6, var de gick, hur det såg ut omkring och helst även förklara vilka färger och nyanser det fanns i naturen och omgivningarna. Alla ljud som var ovanliga skulle jag tala om vad det var.

Vi spelade och sjöng mycket också. De flesta av dom var otroligt musikaliska och familjen som jag hyrde av hade ett fint piano som vi flitigt använde. De ville också att jag skulle läsa för dom och klart att jag gjorde det.

Jag var då omkring 22 år, nyinflyttad, jobbade i Stockholm, heltid och hjälpte dessa barn och unga på helgerna, då familjen som jag hyrde av, "tog hem dem", för att de skulle få vara i en hemmiljö ibland, istället för blindskolan i Tomteboda. Barnen kom ifrån olika delar av Sverige. En flicka, Ingegärd Andersson, kom ifrån Dalarna. Så jag beundrade henne. Hon var äldst. lika ung som jag, hade blivit blind vid en skridskoolycka då hon hade slagit i huvudet i isen, vid 10-års ålder. Därefter ville hennes pappa inte veta av henne så hon fick bo på Tomteboda.

Vi hade kontakt i många år, även efter det att jag hade flyttat till Sundbyberg och gift mig. Hon jobbade då på Söder och tog sig fram mycket bra. Jag läste in böcker till henne på band, i timmar. På den tiden fanns det inte talböcker på samma sätt som det gör nu.

Oj, så klockan går, plikten kallar. "Ses" senare och ha en finfin dag.

En annorlunda julgran som står på torget vid Landsvägen.

...önskar jag alla er mina trogna läsare och förhoppningsvis även nytillkomna. Hoppas att vi alla får ett fint år och att vi får vara friska.

I går kväll var det den första nyårsnatten, på många, många år, som jag inte var uppe och vakade in det nya året. Det kändes lite märkligt och ovant, men det sägs att "nöden har ingen lag". I mitt och detta fall, betyder det att jag orkade inte vara uppe. Vid 10-tiden sa jag till mysingen att jag  måste gå och lägga mig, är för trött för att vänta på raketer och uppläsning av "Nyårsklockan", en dikt skriven av Tennyson, som brukar avsluta det gamla året på TV1.

Mysingen gjorde mig sällskap, och jag somnade, vaknade strax före tolvslaget då raketer och smällare runt om oss och mest ifrån Tornparken, blev för mycket.

Mysingen satte på radions program ett och Tegnérs tänkvärda dikt "Det Eviga", följt av klockorna i alla Sveriges domkyrkor som ringde in det nya året. Christofer Murray var nyårsvärd och hallåman för 37:e året i följd. Det var sannerligen mäktigt och vackert.  Det andades frid och tillförsikt inför det nya året.

Några tänkvärda ord att börja det nya året med.

Kärleken gömmer sig inte, den stannar och kämpar.

Den ger inte upp förrän den nått målet.

Det är därför Gud gjorde kärleken så stark.

För att den ska kunna bära dig, hela vägen hem.

Julblomster som vi fick av gäster på julaftonen.

Vår Amaryllis som först blommade med fyra blommor och lagom till julaftonen, nästa stängel med sju fina klockor.

De två upplysta renarna som pryder en gågata i centrum.

Även dessa vackra träd lyser upp i vintermörkret.

Jag kommer att läsa ikapp mig hos er allt eftersom, men det går inte på en dag. Sitter inte så mycket vid datorn nu för tiden.  Sköt om er.

Snart är det jul och det verkar bli en vit jul här i Sundbyberg. Det är jag som Ångermanlänning mycket glad över. Visserligen gillar jag inte då det blir halt ute och svårt att gå men jag hoppas att de sandar så att inte folk ramlar och bryter sig.

Tomten har säkert broddar på sig för han kommer ifrån norra Sverige och där är man van att det kan vara halt ute. Fast å andra sidan, där är det ofta mycket kallt på vintern och då finns ingen halka.

Hemma i mitt barndomshem kom det alltid tomtar på julafton. Jag kommer ihåg många gånger då det var 3 stadiga tomtar som klampade in i vårt stora bondkök och höjde spänningen betydligt.

Mina två yngsta syskon var mycket rädda för dessa rödklädda och skäggiga varelser och gömde sig bakom mammas kjolar, men jag kommer inte ihåg att jag någonsin var rädd för dom. Jag tror att jag, då som nu, var duktig på att känna igen röster. Så att det var farbror Elof, farbror Theodor och farbror Anders, det kunde jag höra på rösterna fast de försökte att "kraxa" till sig.

En julafton höll det på att gå riktigt illa då någon kom åt julgranen med alla julgransljus som tände eld på granen. På den tiden fanns det bara levande ljus att ha i julgranen. Nu slutade allt så lyckligt som det bara kan. Tomtarna fick annat att göra än att dela ut julklappar en stund. De släckte föredömligt granen och inget farligt hände. Mer än att min mamma höll på att få slag. Det dröjde länge innan hon kom över händelsen och hon ville inte gärna ha ljusen i granen tända efter detta. Jag kan ju nu som vuxen förstå det. Vi som var så många barn, spring och lek, mycket kan då hända.

Så var rädda om er och håll koll på alla levande ljus.

Vill önska er alla som läser min blogg en mycket trevlig helg och GOD JUL. Hoppas att det blir en jul, precis som ni vill ha den.

Fröjdas vart sinne julen är inne, Frälsaren kommen är.

Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

Natten förjagas, redan det dagas sällhetens sol uppgår.

Herden för hjorden, mänska är vorden. Nu är det jubelår.

O vilken ära, Gud är oss nära Herren ibland oss bor.

Han till de ringa, himlen vill bringa.  Säll den på honom tror.

Vår julkrubba.

Fredag och snart är denna vecka slut. Inte känns det som om helgen snart är här med 4:e Advent, men så är det.

Det känns inte som om det är julafton nu på måndag heller. Jag pratade nyss med min äldsta bror och påminde honom om att det är snart jul.

"Det är julafton nu på måndag", sa jag. "Nu på måndag"? frågade han. Och, jag förstår honom. Tiden går så fort och ju äldre jag blir ju fortare tycks tiden springa iväg.

Jag frågade er om ni ville gissa på vad min medicin gick på som jag hämtade ut på apoteket i måndags. Jag har kommit upp till högkostnadsskyddet och behöver inte betala något själv, men jag undrade vad det skulle ha kostat.

Ingen gissade rätt och det kan jag förstå. För de tabletter som jag får är många och vissa dyra. Men tack för att ni ville vara med och gissa.

5.271:- kostade medicinen.  127:- fick jag betala själv, för järntabletterna var inte inom högkostnadsskyddet.

Men 5.271:- 4 ggr om året ungefär. Tack för att jag inte behöver betala det själv. Tack också för att dessa tabletter och min pacemaker troligen håller mig vid liv.

3:e Advent, helt otroligt så fort tiden springer iväg. Om en vecka och en dag är det julafton.

Vi tog en kort promenad i morse, det blåste kallt och snöade. Jag orkar inte gå så mycket nu så det får bli kortare rundor.

Någon hade satt upp belysta renar på sin balkong, 4 våningar upp.

Förra veckan var jag till en av mina läkare på Sveavägen i stan, CityHeart. Nu har jag två läkare där och båda är helt underbara. Dom är ju inte "mina" men det är dom jag går till. Vårdcentralen här där jag bor ger jag inte mycket för. Efter det att jag hade kontaktat dom 3 gånger och inte fått någon tid till den läkare som jag hade, gav jag upp.

Det var inga trevliga besked jag fick hos doktorn men det hade jag förstått, eftersom jag inte har någon ork. Det nya som hade kommit till var blod- och järnbrist så det gäller att knapra mera tabletter. Jag var i måndags och hämtade ut alla mina olika mediciner utom en sort och de ska nu räcka i tre månader cirka. Kan ni gissa vad det gick på? Nej, förstår att det är omöjligt, men ni kan väl försöka så får ni svaret sedan. Lite roligt måste jag väl få ha, jag som gillar lekar och tävlingar.

Det andra som läkaren meddelade mig var att hjärtat hade ytterligare försvagats så jag skulle få en ny tid hos hjärtläkaren plus ett återbesök i början av januari. Får se om de kan göra något.

Skönt att jag har min mysing och att vi kan ta det lugnt i julhelgen.

Önskar er alla en finfin 3:e advent. Gissa gärna på kostnaden, vad jag fick betala.

För några dagar sedan då jag och mysingen var på väg hem efter en tur till affären, mötte vi en man med en fin, liten hund. Jag vet inte vad det var för ras men den var svart med lite vitt i och mindre än en minipudel.

Hunden hade en tratt över nosen som hundar får när de inte ska slicka eller på annat sätt göra sig illa vid sår eller så. Den hade också en omläggning över halva ryggen.

Spontan som jag blir ibland kunde jag inte låta blir att fråga:

”Men, har han gjort illa sig”?

”Ja”, sa ägaren, ”det var en schäfer som bet honom rakt över ryggen”. Så fortsatte han: ”Ni kanske har sett den kufiska mannen som går vid ängarna nere vid sjön flera gånger varje dag, med sina två schäfrar med sig, lösa”:

Jo, det hade vi, många gånger. Sett honom i så många år att hundarna har blivit nya. Jag kommer ihåg att jag påpekade för en annan hundägare som hade två hundar att jag tyckte att mannen var så duktig med att hålla pli på sina hundar. Det jag då fick höra var inte trevligt. Han slog nämligen sina schäfervalpar i uppfostringssyfte. Efter jag hade hört detta ville jag inte se honom mera, men ibland var det ju oundvikligt.

Ägaren till den lilla svarta hunden som hade blivit biten sa att han hade anmält händelsen, till polisen, men det görs ingenting. Han hade även konfronterat ägaren till schäfrarna och hade då fått till svar:

”Ja, det är ju bara hundar, sådant händer, inget jag bryr mig om”, och så gick han.

Sådana personer ska inte få ha hundar. Det är inte hundarna det är fel på, det är ägarna.

 Här syns schäferägaren med sina två hundar.

Ha en trevlig dag.

I morse vid vår morgonpromenad, en kort, men dock promenad, regnade det och blåste kallt nästan hela tiden, vilket fick mig att tänka på dessa rader.

Det finns miljontals människor som längtar efter odödlighet,

men inte vet vad de ska ta sig för en regnig söndagseftermiddag.

Jag tänkte också på det som Magnus von Platen sa:

Det samlas inte damm på den som är ute i blåsväder.

Tänd lite ljus i mörkret.

Vill önska er en fin och trevlig 2:a Advents söndag.