...en vilodag. Jag som pensionär har minst två vilodagar, lördagar och söndagar, de bästa dagarna i veckan, för det mesta.

Inte för att jag gör så mycket de andra dagarna heller, men det är några saker och det måste planeras in noga så att det inte blir för mycket på en och samma dag, samt att mysingen inte är inplanerad på något, allt för att undvika krockar. Vi planerar så gott det går och ser framåt.

Ni ser kanske vad det står längst upp till vänster?

Om man vägrar att se bakåt

och inte vågar att se framåt.

Så måste man se upp.

Vem var det som sa så? En av frågorna i detta kryss och svaret är Tage Danielsson. Jag tycker att de raderna säger så mycket.

Tage, som var en mästare på ordvändningar och ordvitsar, fick inte ett långt liv, men han hann med så mycket och gladde så många, tillsammans med Hasse Alfredsson. Alla revyer de gjorde tillsammans till exempel, så uppfinningsrikt och roligt. Visor, dikter och monologer. Vi minns väl alla "Det som hände i Harrisburg, var så otroligt osannolikt, så egentligen har det nog inte hänt", eller hur han nu fick till det. En gnutta humor, en gnutta allvar, en gnutta sanning, en gnutta ironi, allt i en trevlig mix.

Nedanstående citat är också Tage Danielssons.

"Säll är den som har till rättesnöre, att man bör tänka efter före".

"Åh vad världen är vacker, låt den vara"!

"Tron kan försätta berg, men tvivlet kan sätta tillbaka dem igen".

Vintergäck. Dessa såg vi häromdagen då vi gick till SPF:s lokaler. Är våren på väg?

Varje dag börjar med nya möjligheter.

Det är vad som står på almanackan som vi har i köket. Den är handmålad av Kerstin Svensson i Sennan, som ligger utanför Halmstad. Hon har gjort dessa almanackor i 38 år. Varje december, lika roligt då de kommer med posten.

Kerstin gör också oljemålningar och har en eller två utställningar per år. Hon säger att folk brukar säga att de tycker om hennes målningar för man ser vad det föreställer. Det håller jag verkligen med om. Hon har också varje månad ett tänkespråk, bibelord eller andra texter, under sin bild.

Jag vet inte i hur många år som jag har haft en almanacka av Kerstin på väggen i köket. Det började med att jag fick den som en av alla julklappar av min väninna Louise som bodde i Västergötland. Louise och jag hade bott ihop, delat på en 2:a i Hägersten i några år och blivit kompisar på kuppen. Efter det så sände vi varandra julklappar och födelsedags presenter i alla år, ända tills Louise avled i december 2010. Vi var väninnor i 49 år.

Nu så beställer jag och min mysing almanackan  "Ro för själen", som den heter, varje år.

Verklig glädje kommer inte av rikedom eller berömmelse utan genom att göra sådant som är värdefullt.

Visst stämmer det? Pengar, ja de behövs och vi är beronde av dom för vårt uppehälle och för att kunna bo och finnas till. Men därutöver? Guldkant på tillvaron, javisst, men det bleknar. Men att göra något för en annan människa, något som har bestående värde, det ger sann glädje.

Berömmelse? Ja, det skulle vara att bli berömd för att ha gjort något gott för en medvandrare på livets stig. Men, för att synas och beundras, det kan jag gärna avstå ifrån, för det ger inget i längden.

Alla morgondagens blommor gömmer sig i de frön som sås idag. 

Det tål att tänka på. Så vänlighet och glädje omkring dig och hela livet blir lite gladare, då kan vi också skörda detsamma.

Hoppas att ni mina bloggvänner får en finfin dag.

Bli en möjlighetare, oavsett hur hopplös

en situation ser ut att vara,

eller faktiskt är. Höj blicken och se möjligheterna.

Se dem alltid för de finns alltid där.

Det var kanske dom raderna som jag tänkte på, då jag frågade mysingen häromdagen om vi inte kunde gå till Råstasjön. Vi har inte gått så långt på flera år, jo mysingen, men inte jag, det har blivit kortare sträckor.

Sagt och gjort vi vandrade iväg. Fick se ett nybygge igen, ja, jag säger igen, för det har byggts något otroligt mycket de senaste åren. Här framför, håller de på för fullt att gjuta ny grund. Ja, inte så här tidigt på morgonen förstås.  Vägen ner till Råstasjön var upptagen med byggmaterial och vi fick gå en omväg.

Då vi skulle gå promenadvägen till sjön såg vi att den såg hal ut. Minsann, det var den verkligen så vi fick tänka om i andra banor och vika av emot Golfängarna.

Där var det bättre på gångvägen, men ni ser hur fälten ser ut. Is över hela.

Vi fick gå ner emot Lötsjön istället, där var det sandat och fin väg, nästan hela tiden.

Sjöfåglarna väntar på mat.

Här får de maten. Det är hundratals sjöfåglar som samsas vid fröna. Ni ser ställningen till höger som har en lysande lampa, därifrån ramlar maten ner.

Några tar det lugnt i stället och försöker hitta några grässtrån, eller kanske bara vilade.

Andra tar sitt morgonbad.

På hemvägen kom solen. Här står vi vid Tulegatan, inte långa i synen, men långa "i benen", och trötta. i alla fall en av oss. Men, jag ångrade mig inte. Det kommer ju lite surt efter, men det var så roligt att vandra de gamla invanda stigarna igen och se hur det har förändrats en del, men samtidigt var det som vanligt. Mysingen blev väl tidvis lite trött på mig som stannade titt som tätt. Var det inte för att fota så var jag tvungen att hämta nya krafter då det började att sätta åt i hjärttrakten. Hade nitroglyserinsprayen med, så det var ingen fara på taket.

Tidigt imorse gick vi en runda på 1 timme och 5 minuter och det kändes så bra. Jag är tacksam över det, känna den friska luften och röra på mig. Det var 3 plusgrader och halkan är som bortblåst. Härligt. Visserligen lite jobbigt efter en halvtimme men intalar mig att det är nyttigt ändå.

Vi var på begravning i går av en av mina gamla vänner, ja, inte så gammal kanske, han skulle ha fyllt 87 år i morgon om han inte hade avlidit för knappt en månad sedan.

Prästen talade så fint och berättade om Kjell på ett personligt sätt som stämde in så bra. Han tyckte om att gå ut och vandra, kunde gå i timmar i Stockholm. Han kände vår huvudstad och dess historia som inte någon annan jag känner. Han var också så rolig och vi kunde sitta länge i telefon och bara prata och skratta. En lättsam, medmänsklig person.

Här i Högalids kyrka var begravningen.

Vi såg dessa snödroppar på en slänt i morse.

Trevlig helg önskar jag er som tittar in på min blogg.

...från mitt hjärta, till min hjärtans kär.

Blommor till min mysing.

Idag firas och uppmärksammas Alla Hjärtans Dag och Valentin. Att fira helgonet Valentinus började redan i slutet på 400-talet, av katolska kyrkan. Det finns en legend som säger att Sankt Valentinus  ska ha gett synen åter, till en fångvaktares dotter.

Att Valentin sedan blev kopplad till kärlek och romantik började inte förrän på medeltiden i England och även Frankrike, med en sedvänja att via ett lottningsförfarande para ihop unga människor, två och två, inför vårens och sommarens danser. Under medeltiden uppstod också en sed att skriva brev med rimmade dikter till den man höll kär. Senare på 1800-talet kom då dessa fina och utsirade Valentin-kort ofta utsmyckade med sidenband. Även i vår tid så uppmärksammas Valentin dagen med små presenter och kärleksbrev, till någon som man tycker om.

Den som jag skulle vilja uppmärksamma speciellt idag är  mysingen, min man,

Han ställer upp för mig alla gånger då det känns som om jag inte kan.

Att jag honom ”fick” på min ålders höst, är  något att vara tacksam över.

Han hjälper mig i stort och smått och finns där för mig, då jag det behöver.

Följer med mig till läkare, provtagning, tandläkare och även till min frissa.

Det kanske ni inte förstår och fattar varför, men det går bra att gissa.

Förstod att ni visste utan att jag behövde för er det närmare förklara.

Jo visst är det så, jag har dåligt lokalsinne, är ostadig och vinglig bara.

Men han är snäll och planerar möten, träffar och sammanträdena sina

så att det inte krockar med det som jag måste gå på, besöken mina.

Att han älskar mig helt och fullt får jag dagligen många gånger höra.

Bara att tacka och ta emot, ja vad annat kan jag göra.

Älska honom tillbaka? Ja, det gör jag av hela min själ och kropp,

så för oss på ålderdomens höst känns det som om det finns hopp.

Jag ser framemot att med min kära mysing få leva och bara vara

Kanske någon gång vi med vår bil eller med statens tåg kan fara

ut på en resa  och se andra platser, orter och även länder.

Men ingen av oss vet vad som oss i framtiden händer.

Huvudsaken är att det även framöver får vara vi

Ja, bättre och mysigare än med min  mysing, kan det inte bli.

Vi för cirka 5 år sedan.

Man behöver bara en minut för att fatta tycke för någon,

en timme för att bli kär,

en dag för att börja älska någon.

Men,. det behövs ett helt liv för att glömma.

Jag vet inte om jag håller med om detta i alla delar.

Om jag benar upp det lite och jämför med mina känslor för mysingen.

Jaa, det tog nog bara en minut att "fatta tycke" för honom. Han kom in i min och min förra mans affär och skulle köpa cigaretter. Jag stod i kassan, vilket jag ofta gjorde kvällstid efter mitt ordinarie jobb.

Dörrklockan ringde och in kommer en lång gänglig ung kille, (fick sedan veta att han var 38 år) tittade konstigt och förvånat på mig, hade tydligen väntat att min man skulle stå bakom disken.

"Ett litet paket Prince", sa han och log lite generat. Jo, jag tyckte han såg snäll ut och på det viset fattade jag väl ett visst tycke för honom.

"En timme för att bli kär". Stämmer inte alls då det gäller mig. Jag träffade honom många gånger för han blev kompis med min man och de träffades ofta och min man fick en hel del hjälp av mysingen som på den tiden sålde och satte upp porttelefoner. Han hade utbildat sig inom det elektriska och var duktig på många praktiska saker. Vi hade nyligen köpt affären och även, rätt så nyligen köpt ett radhus i Vaxmora, Sollentuna. Så det var mycket som vi behövde praktisk hjälp med. Mysingen ställde gladeligen upp.

"En dag för att börja älska någon". Ojojoj, det tog många, många år det, i alla fall för mig. /Mysingen har talat om att han blev förälskad i mig rätt så omgående, men jag visste ingenting/. Jag var gift hade familj och även mysingen hade familj.

Men, åren gick och vi sålde affären, flyttade och även mysingen flyttade efter flera år. Det gick många år som vi inte sågs. Han kom ibland och hälsade på. Fick reda på att han hade skilt sig och sedan fick jag reda på att han hade gift sig igen och sedan att han skilt sig igen. Han kom och gratulerade min förra man då han fyllde 70 år, det var sporadiskt med besöken.

I början av 2000-talet ringde han och frågade hur vi hade det. Själv hade han träffat ännu en ny tjej, köpt hus med henne lite uppåt landet och jobbade nu som lärare inom datatekniken.

Så var det inget mer med det. Efter några år ringde han igen, min man var dålig då och satt i rullstol. Jag  blev glad då mysingen ringde för det var lätt att prata med honom.

2004 avled min förra man, vilket kom plötsligt och oväntat, i alla fall för mig. Honom saknar jag fortfarande på många sätt. Vi var ju ihop i cirka 35 år. " Ett helt liv för att glömma", ja så är det nog.

Detta gäller båda mina män.

Hur mysingen och jag träffades igen? Joo, det var så att han ringde ännu en gång för att höra hur det var med oss och då hade min förra man avlidit några veckor tidigare.  Efter det så började mysingen höra av sig med jämna och ojämna mellanrum.

Det dröjde ett tag, men sedan gjorde han slut med sin tjej, sålde huset och 2006 flyttade han hem till mig. Tror inte att jag behöver gå in på några närmare detaljer, men hans kärlek till mig som han tydligen överrumplades med 1980, håller än.

I tidiga ottan gick mysingen och jag en runda på en timme, till Lötsjön. Vi har inte varit där på många, många månader men i morse var det dags, tyckte vi. Kroppen fick hänga med. Visserligen sägs det att vi ska lyssna till kroppen, men det brydde vi oss inte om i morse. Vi bara vandrade iväg.  Det var mulet och plus 2 grader.

Om vi ångrar oss? Nja, det var jobbigt på hemvägen eftersom det är uppförsbacke, men det gick.

Det är roligt att få se lite annat och behövligt, kan jag tycka.  Det som förvånade mig var att jag inte såg några sjöfåglar som annars brukar finnas vid sjön. Kanske var de på andra sidan där det brukar delas ut mat till dom på vinterhalvåret.

Isen låg, inte spegelblank, men däremot smutsig, på en del ställen.

Kommunens uppsatta lysande rådjur fínns tända ännu. De är vackra. Nu tog jag bilden tvärs över Lötsjön, men förhoppningsvis kan vi gå runt på andra sidan en annan dag och få en bättre bild.

Skor i en skokartong såg vi också i morse. Hur kan det komma sig? Möjligen har någon köpt ett par nya skor, tröttnat på att bära de gamla och lagt ifrån sig dom. Men, det är klart, det var ju långt till en skoaffär ifrån platsen där vi såg skorna, så är det möjligt? Ja, kanske.

Som sagt, det var roligt att kunna gå en runda, komma ut och få luft och rörelse i benen. Ibland kan jag längta tillbaka, till förr i tiden. Då gick vi två sjöar runt, dryga halvmilen var och varannan morgon.

Bara längtan räcker inte

för att du ska nå Ditt mål.

Du måste gå själv.

Vi har haft några dagar nu i rad, som det har varit, som min mysing säger, "snorhalt". I förrgår mådde jag inte så bra så jag var inte utanför dörren. Sånggruppen fick klara sig utan mig och det hade visst gått bra.

Igår var jag tvungen att gå ut för  jag hade en beställd tid hos min frisörska. Men, mysingen följde med dit och kom och hämtade mig sedan. Under tiden jag var där var han också och klippte sig och dessutom var han och handlade lite.  Vi hade båda två broddar på oss och det var bra. Bitvis var det jobbigt men inte så jobbigt som sedan då vi gick till blomsteraffären för att beställa blommor till en begravning. Då var det mycket besvärligt att gå. Jag tror att kommunen har slut på sand. De drar tydligen in på nästan allt nu för tiden.

För några nätter sedan så snöade det och då jag tittade ut på morgonen såg vår bil ut så här. Ser ni hjärtat som har bildats på motorhuven? Varken mysingen eller jag har gjort något. Så någon annan har varit framme. Men, varför just bara på vår bil av alla som stod där översnöade?

I förra Inlägget hade jag en bild av en fågel som jag hade fotat i ett träd vid Tulegatan i söndags och undrade vad det var för slags fågel.

Ingrid sa att det var en trast av något slag och Anki sa Björktrast liksom även Ditte visste. Bra gjort av er att se det utifrån min bild.

Jag mailade min bror som är jätteduktig på fåglar och han sa att det var en Björktrast, en vanlig flyttfågel men som kan övervintra i södra Sverige.

Trevlig fredag. Vi borde städa idag, men...

Finfin dag önskar jag er som läser min blogg.