Häromdagen då jag och mysingen var på väg till vår sånggrupp för att öva, var det ett förrädiskt väglag. Efter husväggarna gick det bra att gå men annars, så halt. Då kom jag att tänka på för några år sedan, min mysing och jag var då på väg till tandläkaren och det var mycket halt ute.

Alldeles i början av den branta gata som går till tandläkarpraktiken ligger en ICA butik och dess infart. Porten var öppen för det stod en lastbil där och den skulle lasta ur varor till affären. Det var brant ner från gatan till butikens varuintag.

Det var lite halt utanför där så mysingen tog min hand och sa:

”Akta så att du inte ramlar ner där och åker rutschkana in i affären och de sätter upp dig på en hylla till försäljning”.

”Kommer du in och köper mig då”?  frågade  jag.

”Så klart att jag gör, bäst före datumet gäller ju”.

”Nja”, sa jag,  ”tror snarare att det blir reapris”.

Sedan skrattade vi där på gatan så folk trodde nog inte att vi var kloka. Jag såg det hela framför mig. Stå där på en hylla mitt ibland alla reaprylar och hoppas på att mysingen skulle hämta mig.

Man brukar ju säga att "litet roar barnen", det verkar stämma på mysingen och mig också. Hoppas att uttrycket "ett gott skratt förlänger livet", också stämmer.

Vår almanacka i köket med ett fint budskap för mars månad.

Då vi kom till återvinningsstationen för att slänga sopor häromdagen hade någon slängt dessa skålar och det såg nästan ut som ett hjärta mitt i. Alltså, med min fantasi.

På golvet i duschen, där bildades det ett jättefint hjärta.

Hoppas att vi alla får en bra dag.

...om kor, som jag läste igår.

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta
på landet.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre
sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan- Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha
något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom
kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon
har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det
är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort
flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara
hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon.
Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när
mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir
mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra
ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med.
Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom
feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är
det hål.

Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu. 

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons
valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också.
Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den
sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Därför gillar jag kon väldigt mycket.

Bilderna har jag tagit i fjol då jag var hemma i Ångermanland.

En fin svartvit upplaga.

Bra gjort att ställa sig på knä, tycker jag. Det verkar som om kokompisarna tycker likadant.

11 mars är det i dag. Det är ett datum som sitter inpräntat i mitt huvud. Det var nämligen det datumet som min förra man var född på och denna dag skulle han ha fyllt 90 år om han hade fått leva. Han var tolv år äldre än mig.

90 år, en hög ålder visserligen, men jag känner många som har blivit det i min släkt. Min pappa blev 94 år och hans ena bror 102, min äldsta bror fyller 92 år i sommar och min äldsta syster blir 90 år i maj. En faster till mig blev 94 år.

Jag har också en väninna som är 91 år.

Får man vara frisk så är det en förmån att få leva länge på vår jord, så ser jag det. Men, nu är det inte vi som bestämmer vår livslängd utan en högre makt och jag vill tro att Han, vår Gud vet bäst. Visserligen tror jag på en himmel som väntar på oss, men jag tycker också att det är intressant att leva, här och nu, få följa nära och kära och se hur det går för dem. Kanske, om möjligt, vara till lite nytta, glädje och stöd för någon.

Tänker ofta på min förra man. Vi fick över 35 år tillsammans och de åren och minnena raderas inte ut så där på en gång.

Vi gjorde en del resor till Brasilien. Blev bjudna på resan och uppehället några gånger. Jag har många bilder ifrån dessa resor och kanske att jag gör några blogginlägg om dom i framtiden.

Här sitter vi någonstans i norra Brasilien och väntar på att bli intervjuvade i radio, tror jag det var denna gång.

Iguazofallen, på gränsen mellan Brasilien och Argentina. Det är en hel samling vattenfall, ungefärlig bredd tre kilometer.

Här en annan vidunderlig utsikt. Någon annan som tar bilden, eftersom vi båda syns på den.  Att jag vågade stå där och filma, helt otroligt, jag som är så höjdrädd. Min man tog min handväska, ser jag, han var väl rädd att jag skulle tappa den i djupet.

Vilka minnen som kommer, får se om jag kan göra något av dom.

Idag finns det en del att fira.

Det är den Internationella kvinnodagen. Inte vet jag hur jag ska fira det. Jag såg att det skulle vara en del demonstrationer denna dag. Det är inte min grej så det avstår jag ifrån.

Men, jag kan öppna min champagneflaska, eller bubbelvattnet, som jag fick av min mysing, för att det är Siv som har namnsdag idag. Siv är mitt andra namn. Bäst att passa på och fira allt det som vi kan.

Jag vet inte varför mina föräldrar döpte mig till Siv.

Siv var i den nordiska mytologin, hustru till guden Tor och är bland annat äktenskapets gudinna. Jag har läst att det var någon som klippte av Siv hennes hår och Tor blev så arg så att han beordrade att det skulle tillverkas nytt hår till henne, i renaste guld. Mitt hår är inte av guld men jag kommer ihåg att då jag gick i skolan så var det några buspojkar som tog lockar av mitt hår, lindade det runt sina ringfingrar och ropade: "Jag är gift, jag är gift". Förstår fortfarande inte vad det var som var så roligt med detta.

Mina tre första år fick jag heta Siv. Mina föräldrar kom inte överens om mina namn. Mamma ville att jag skulle kallas för Wioleth, för hon hade haft en sjuksköterska med det namnet då hon var inlagd på Ö-viks lasarett. Den sjuksköterskan var så snäll och medmänsklig så mamma bestämde, att om hon fick en dotter till så skulle hon få heta just Wioleth. Pappa däremot tyckte att Wioleth, utläses Vajlet,  skulle vara så svårt för mina kamrater att lära sig, för det var ovanligt och ingen hette så. Han var rädd att jag skulle bli mobbad.

Kvinnodagen till ära. Min mamma vann.

Mer att fira. Ja, vem vet. I eftermiddag ska vi till några vänner och det blir säkert en trevlig middag och kväll.

¨Var så goda"! Jag har knutit upp snöret, så det är bara att öppna kartongen och ta en bit hjärtchoklad.

Ett tilltufsat hjärta som vi såg framför oss på vår morgonpromenad.

Två andra hjärtan som vi också såg på en promenad. Nej,  men visst, jag räknade fel, det är ju fyra hjärtan.

Igår var det tisdag, fettisdagen, så vi åt en god semla.

I fjol samma dag, köpte vi en semla på Droppens konditori här i Sundbyberg. Det konditoriet har fått högsta betyg, både i år och i fjol, för sina goda semlor. I år blev det inköp ifrån en annan affär, för vår del.  Jag kommer ihåg att det redan vid sjutiden på morgonen, förra året, var fullt med folk i Droppens konditori, för att köpa semlor.

I går då mysingen åkte för att tanka bilen såg han en stor folksamling då han närmade sig konditoriet på Tulegatan.  Han saktade in bilen, undrade om det hade hänt något.

Jo, det hade hänt något. Konditoriet med de erkänt goda semlorna hade öppnat och det var 25-30 personer som väntade utanför. Ryktet sprider sig. Undrar hur länge de fick vänta, de som stod längst bak?

Jo, det är just det. Vad är vad?

I morse såg himlen ut som en tvättbräda. Vackert på ett sätt. Jag tycker om att se upp emot skyn och kolla hur molnen förflyttar sig, eller ändrar form. Nu har det börjat att småsnöa här och det är minus 5 grader.

Jag ska strax göra mig iordning för att gå till vår SPF lokal och sjunga med sånggruppen. Jag har uteblivit flera gånger så här på det nya året, men nu är det dags, känns det som. Får titta in till er senare i eftermiddag.

...idag, för många vasaloppsåkare. Vädret är inte det bästa, snöar och blåser och  jag kan tänka mig att det är svårt att få till ett bra åk i denna motvind. Men, å andra sidan, elitåkare är vana med lite av varje och har starka kroppar. Det ska bli spännande att se och höra vem som går segrande ur denna kamp idag.

I fäders spår - för framtids segrar.

Jag  har också åkt i fäders spår, vasaloppsspåret, en bit, med bil, jag och mysingen.

Han verkar kämpa på bra.

Här kommer spåret fram ut skogen.

En av alla kontroller.

Äntligen framme, härligt.

Vi fick också tillfälle att besöka vasaloppsmuseumet.

Efter alla strapatser var det skönt att komma till hotellrummet och få en god natts sömn. Dalarnas symbol, framför andra, dalahästen, fanns även här, både på väggen och på kuddarna.

Det var på denna resa som vi även besökte Mörkret.

Det är en by som ligger i Älvdalens kommun, vid Fuluälven i Dalarna.

Jag har tyckt om att åka skidor, i min takt och under mina förutsättningar men jag åker heller bil denna sträcka. Hoppas det går bra för alla åkare idag och må bästa man eller kvinna, vinna.

Ni andra önskar jag en lugn och trevlig söndag.

...dagen, är det i dag. Vilken trevlig och bra uppmaning så här i bokreans tider. Fast gör det försiktigt och med känsla, rätt känsla, det kan missuppfattas som så mycket annat, nu för tiden.

I morse 2 minus grader, mulet och blåsigt, men vi tog en runda ändå, ner till Lötsjön. Vi ville se hur långt våren hade kommit. Men, den hade inte kommit alls.

Nja, så här mycket med snö, inte riktigt sant. Denna snö har ishallen där ovanför skrapat loss och pytsat ut.

Lite isigt är det fortfarande på marken, på vägen ner till Lötsjön.

Isen låg fortfarande kvar på sjön och två Kanadagäss trippade försiktigt fram och undrade kanske vart vattnet hade tagit vägen.

Andra sjöfåglar hade samlats vid den isfria vaken som kommunen håller öppen på vintern och gjorde sin morgontvagning.

Gräsänder, hane och hona,  plus en annorlunda and, helt vit. Albino? Nej,. tror inte det.

Så mötte vi urdjuret också. Men nu så här på vintern är den kal. Den är uppsatt vid ena änden av Lötsjön.

Så här såg den ut i somras.

Gud gav oss minnen,

så att vi kan njuta av

junirosor, när det är

december i våra liv.

Så fort tiden går, redan tisdag, vart försvann måndagen. Ingenting blev gjort. Joo, mysingen gick och delade ut vår medlemstidning, SPF:s, i en mängd brevlådor. Jag var hemma och pratade med två trevliga män ifrån Förvaltaren.

Vi hade mailat om att vi har fått det så kallt i lägenheten och att det droppade och var besvärligt i köket och vattnet i toaletten. Mysingen tog kontakt med dom på lördagen via mail och redan på måndagen var dom här, inget att klaga på i den vägen. Men, det de kunde hjälpa oss med var värmen, det har blivit bättre, något fel hade uppstått, såg han på datorn. Jag fick också se. Tänk så tekniken har gått framåt. På killens mobil visades kurvor hur värmen i vår lägenhet hade minskat och stått på under det som var bestämt, 20 grader. Badrumselementet var iskallt, men nu är det nästan som vanligt igen. Men vattenproblemen får vi vänta med i cirka två veckor. Nya prylar ska till och någon var på semester, så vi får avvakta. Det går bra, ingen panik.

I morse var det dags för laboratoriet att ta 4 nya rör blod ifrån mig. Vi åkte redan vid 10 minuter över sju, skulle vara fastande och de öppnade vid åtta. Då klockan var strax före åtta var det överfullt i väntrummet och folk fick till och med stå. Vi som trodde att det skulle vara lugnt, sportlovsvecka som det är här nu.

Det brukar gå smärtfritt att ta dessa sprutor men inte idag inte. Hon fick till och med byta arm efter några misslyckade försök. Hon stack och stack men sa att det inte kom något blod. Hur kan det hända? Ja, inte gjorde det mig någonting, jag satt ju bra i stolen där. Och, plåster fick jag på båda armarna också, inte dåligt.

Medan vi stod och väntade vid laboratoriet, innan de låste upp, fick jag se denna dikt. Mysingen tog bilden.

Alltså. Våren är inte här ännu, för som det står längst ner: "När våra björkris slagit ut, då kan vi vänta våren". Här i Stockholmsområdet har jag inte sett att björkriset har slagit ut, ännu.

Det stod inte vem som hade skrivit dikten.