Det känns lite ledsamt att ”semestern” är över för denna gång. Ja, jag kallar det för semester då jag reser hemifrån och upplever något annat, på annan ort. Kan tyckas att jag har semester hela tiden eftersom jag är 78 år och pensionär, men det känns ändå lite annorlunda att åka iväg lite, än den vanliga lunken, hemmavid. Sommar och inte så många åtaganden och möten för mysingen heller.

Men nu är vi tillbaka och det har redan varit både styrelsemöte och vakt på SPF lokalen och veckan som kommer är det också en del inbokat. Allt återgår till det vanliga så att säga.

Min bror som brukar följa med oss norröver orkade inte det denna gång, vilket vi tyckte var tråkigt. Han sa att han kände sig gammal, matt och orkeslös. Visserligen är han 92 år, men har alltid var pigg, äter inga mediciner och klarar sig själv.

Nu har jag i alla fall ringt till vårdcentralen så att han kan få hjälp med en rollator och kanske annat han också kan behöva, eftersom han har lite svårt att ta sig fram och blir yr ibland. Han hade ramlat hemma och hade haft all möda i världen för att ta sig upp igen, berättade han. Men, trygghetslarm, nej det ville han allt tänka på lite.

Jag tog inte så många foton under ledigheten,  men några blev det. Bilden av mig, vid min presentation, till höger, är från augusti i år.

Även denna som min yngsta bror tog, av mysingen och mig, på en morgonpromenad är från i augusti i år.

Lugnet råder verkligen i skogarna och runt om där i Ångermanland. Annat i städerna förstås

Det verkar bli mycket rönnbär i år. Träden lyste röda och granna, knappt att vår lilla stuga syntes.

På tal om bär. Denna goda äppelpaj gjorde min ena syster av egenhändigt plockade blåbär och hallon.

Denna sommar åt jag av sju sorters olika bär, direkt ifrån bärbuskarna.

Hallon, blåbär, röda vinbär, svarta vinbär, smultron, krusbär och några lingon hade också kommit. Hjortron har jag också ätit, men årets skörd var slut, så dom kunde jag inte plocka, men fick av dom som min yngsta bror hade plockat tidigare. Det blir 8 olika sorter.

 En morgon dök det upp ett hjärta i kaffekoppen.

Nu äntligen kom jag in på min blogg. Ibland tar det tid men nu kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. Det var så länge sedan som jag loggade in här, närmare bestämt i början av augusti, så jag hade nästan glömt min kod.

Men nu är jag här och det var egentligen bara det som jag ville tala om.

Har lite om mig så jag återkommer en annan dag med  lite mer information. Äh, det är ju inget speciellt men jag ville bara tala om att jag har det bra och min mysing står fortfarande ut med mig.

Kärleken gömmer sig inte.

Den stannar och kämpar.

Den ger inte upp

förrän den mått målet.

Det är därför Gud gjorde

kärleken så stark.

För att den ska kunna bära dig,

hela vägen hem.

Nu har jag inte tid att skriva så mycket mer om vår resa, denna gång.

Jo, jag skulle vilja berätta om att vi övernattade i Kisa, vilket var en upplevelse bara det, på Sveriges allra äldsta värdshus, med samma verksamhet sedan 1600-talet. Det sägs att värdshuset har kungliga anor, kanske för att Karl XII övernattade här 1698.

Hotellet var lite nedgånget men vi sov bra i vårt lilla annex.

Frukosten blev vi också mätta av.

Hotellet på nedre plan.

Öppen spis också.

Träffade ett trevligt par som bodde i Paris, men flytt därifrån på grund av värmen. Han var engelsman och hon svenska. Det blev mycket prat och skratt, för vi hade stugorna bredvid varandra och det var en varm och härlig kväll.

Här kunde vi koppla av.

Taklök på taket till "carporten". Detta gamla fortskaffningsmedel stod nästan utanför vår dörr. Men, det var inte en sådan som vi senare åkte hemåt med.

Inte heller tog vi denna härliga sommarbil. Tyvärr, tyckte Mysingen.

Flygplan, nej, vi ville njuta av vår resa och se så mycket som möjligt.

Luftballong, ja det hade ju varit något, men ingen kör väl så långa sträckor som hem till oss, i en luftballong.

Däremot fick det bli Ekeröfärjan, en bit av hemresan i alla fall.

Nu dags för packning, åker tidigt i morgonbitti så någon annan får titta till dammråttorna, för vi ska åka till den lilla, före detta ”bagarstugan”.

Ha det så bra mina bloggvänner, vi ses här då vi återkommer.

...till Stjärneborgs Museer, som har öppet bara några timmar med visning på sommarsöndagar. Anläggningen ligger cirka 8 kilometer norr om Aneby i Småland. Det skapades av adelsmannen och ingenjören Malte Liewen Stierngranat.

Det var intressant att gå runt och insupa denna miljö

Fick se en banvaktsstuga. Den såg ut som det gjorde förr i tiden i dessa små hus. Inredd av en järnvägsentusiast.

Ett museum som jag tyckte var intressant att se och beundra gamla saker.  Ni ser väl den gamla fina telefonen och maskinen för att datumstämpla biljetterna?

Många gamla fina prylar. Tyckte att denna tavla påminde om då jag var ung.

Kung Gustaf VI Adolf.  Ett minne av hans besök, som ny kung,  på sin Eriksgata 1951.

Knalldosor. Att placera ut tre av dessa smällare i rad på rälsen, var förr enda sättet för banvakten att meddela lokföraren om att nödstoppa tåget inför en framförliggande fara ute på banan som stenras, solkurva, tågmöte.

Vi var också och lyssnade på ett föredrag på 50 minuter om Malte Lieven Stierngranat. Jag vill lova, dom minuterna gick snabbt. Det var det intressantaste föredrag som jag har hört på länge. Skulle önska att jag hade hela texten så att ni fick höra vad denne man hade upplevt och vilken föregångare han var i mångt och mycket.

Han föddes 1871 och avled 1960. Hade ett brokigt och innehållsrikt liv. Malte var en person som hade ett stort konstintresse, var målare, ingenjör och entreprenör. Han kanske är mest känd för att han, i skogen intill sitt slott Stjärneborg en bit utanför småländska Aneby, lät uppföra en pyramid där han och hans familj ligger begravda.

Vart han än reste hade han kistan med sig ifall han skulle dö på resan.

Pyramiden ligger en bit inne i skogen, men vi hittade dit.

Taket, helt underbart och annorlunda. Det svarta hålet som ni kan se, var förmodligen avsett att, precis som hos faraonerna, släppa igenom en sol- eller stjärnstråle för att belysa hans sarkofag en viss tid på året för att skapa direktkontakt med universum och därigenom odödlighet. Nu täcks det hela av ett nyare yttre tak.

Om Maltes arrangemang hjälpte, vet vi inte. Första-hjälpen-väskan i nischen är bara avsedd för besökare.

Malte hade tidigt bestämt sig för att bli rik och sa att han skulle gifta sig med ett ”förmöget fruntimmer och det kvittade om hon var ful”. Det gjorde han också och inte bara en gång.

Det sägs att Malte alltid såg till att få sin vilja igenom om det var något som han ville ha, eller ville ändra på.

Två saker som han önskade, fick han dock inte igenom. Han ville att en löparstaty i Gränna skulle vetta mot hans Stjärneborg, men ägaren till Gyllne Uttern ville den skulle vetta mot hans hotell. Och så blev det.

Det andra var att han ville ha en telefon installerad i sin gravpyramid, kanske om det visade sig att han verkligen var odödlig, men Malte fick avslag av Kungl. Telegrafstyrelsen.

Nu har vi haft över plus 30 grader i flera dagar. I förrgår var det över 32 grader varmt och det tar på. Kan inte sitta vid datorn så mycket för den är inte bärbar och den står i ett rum som har sol en stor del av dagen. Men, idag känns det bättre. Plus att vi äntligen har fått regn.

På vår resa söderut, i vårt fina land, som jag har berättat lite om i några blogginlägg,  besökte vi Vadstena. Den staden för tankarna till heliga Birgitta och klosterkyrkan, som ligger vid Vättern.

Heliga Birgitta var den första personen ifrån Norden som helgonförklarades av påven.

Hon föddes år 1303 i Uppland. Hon kom från en förnäm släkt, hennes mamma var släkt med kungahuset.  Birgitta ville bli nunna, mycket tidigt, men fick inte för sina föräldrar utan blev bortgift vid 13 års ålder med en fem år äldre riddare och fick med honom 8 barn. Trots att hon var emot att gifta sig, så blev äktenskapet lyckligt.

Klosterkyrkan,  är bland de större medeltida kyrkobyggnaderna i Sverige och invigdes 1430.

Denna dörr in till kyrkan fascinerade mig. Jag har varit i väldigt många kyrkor, otroligt många, men aldrig varit med om att porten har öppnats då man närmar sig. Precis som i ett varuhus.

Taket, så vackert, valvtak. Ett stjärnvalv av tegel som bärs upp av åttkantiga kalkstenspelare. Ett kryssvalv finns i brödrakoret.

Det är en stor och fin kyrka. Här syns den "porträttlika Birgitta". Troligen ett italienskt arbete. På det lilla trädet till höger på bilden är bönelappar uppsatta,  som människor har nedskrivit sina böner på, vilka tas med i gudstjänsten. Hela tiden som vi var där var det en organist som spelade psalmer. Det kändes högtidligt.

Den heliga Birgittas relikskrin och andra anonyma helgonreliker. Hon avled 1373.   Ni kanske känner till Birgittas bön:

Herre, visa mig vägen

och gör mig villig att vandra den.

Efter Vadstena besöket, åkte vi vidare, gamla vägen genom Ödeshög och Gränna. Vi kom så småningom till Haurida kyrka och Åsens by. Haurida kyrka ligger i Linköpings stift och byggdes troligen i slutet av 1200-talet. Alltså en mycket gammal träkyrka. Väl värt ett besök. (Fast det inte där var någon dörr som öppnades automatiskt.

Det är så vackert att åka genom detta landskap, inte stressa utan njuta av vyer och utsikter, båtar på vattnet.

Vid Åsens by, några km därifrån, besökte vi en av de gamla gårdarna, numera vandrarhem med café, och åt där lite lunch. Åsens by är ett kulturreservat och består av 3 gårdar där alla hus finns på sina ursprungliga platser, med hagar och odlingsmark. Här vill man visa oss hur en småländsk by kunde se ut i början av 1900-talet, så än idag bedrivs jordbruket manuellt med häst och enkla redskap. Tiden verkar stå stilla, någonstans i början av 1900-talet.

Den som ville kunde vissa tider åka hästskjuts. Här står hästen snällt och väntar och folk började samlas och satte sig uppå vagnen, viken inte syns här på bilden, bara skakeln.

Vi fortsatte sedan till Stjärneborgs muséer, som har öppet bara några timmar med visning på sommarsöndagar. Mysingen hade planerat det besöket sedan flera år.

Vi övernattade på Hotell City i Motala och det var ett bra hotell med väldigt sköna sängar. Då njuter jag.

Lite ovanlig inredning, marint tema, milt uttryckt. Eller vad sägs om lobbyn? Äldre båt- och skeppsprylar på varje etage.

Vet ni vad detta är och vilken funktion det har? Bredvid står en gammal brandsläckare.

Eftermiddagspromenad i Motala bjöd på ett härligt väder och de gröna cyklisterna var ute, inte bara en utan jag såg flera stycken. Tydligen har de gått i mål efter Vätternrundan.

Så kom vi till Motala motormuseum.

Där fanns det bilrader med bilar av äldre årgång.

Den ena finare än den andre. Vid bilarna, eller på dom, lite olika där, fanns det tidstypiska prylar, från den tiden som bilen var ifrån.

Som här till exempel. En äldre barnvagn och en gunghäst, på hjul, framför denna "båtbil".

Kar de mummas Rolls Royce. Jag mötte honom i sin fina bil på Norrtäljevägen,  någon gång på 70-talet.

Karl Gerhard vid en av sina bilar.

Kungen åkte i denna, kan jag tänka.

Kommer ni ihåg Siv Malmkvists ”Flickor bak i bilen”?

Åh, en bubbla, vilka härliga minnen den ger. Ni ser, picknickbordet är dukat, med rödrandig duk, termos, läskedryck och en liten reseradio.

Räknesnurra. I Sverige finns det 3 exemplar kvar av denna första konstruktion av Odhners räknesnurra. 

Är det någon som har arbetat med någon liknande? Det har jag. Då jag jobbade på Evangelii Härolds Prenumerationsavdelning och bland annat hade till uppgift att räkna ut de anställdas löner, använde jag en räknesnurra. Tänk, allt detta som gjordes manuellt på den tiden.

Denna skrivmaskin berörde mig speciellt. Jag hade precis en likadan, röd och fin, då jag jobbade på Volkswagen vid Lindhagensplan i Stockholm. Jag fick skriva mycket maskin och var den första och enda då, som fick en IBM maskin med kula. Den kulan revolutionerade skrivmaskinsvärlden på den tiden. Vi pratar om 1960-talet. Med ett enkelt handgrepp kunde man byta typsnitt.

Denna tandemcykel med kulimotor fick mysingen nästan att gråta.

”Jag har haft precis en sådan, undrar om det är den”?  ”Var har dom hittat denna”?  Han skaffade en sådan på 1950-talet åt sina föräldrar, att ha på landet. Familjen hade ingen bil, vilket var vanligt på den tiden.

På en vägg var det uppsatt mobiltelefoner, alla möjliga modeller. Det var roligt att försöka hitta sina gamla modeller där och det gjorde jag faktiskt, flera stycken.

En likadan telefon som denna hade vi i vår farstu hemma. Vi hade i min ungdom en växelstation hos oss och då måste vi även ha en kundtelefon som dom som ville skulle kunna ringa på. Vi hade en proppväxel, men inte precis en sådan som finns på denna bild, som ni ser nedanför telefonen, utan en lite längre.

Oj, det blev ett långt inlägg, får stoppa där. Kanske kommer det mer en annan dag.

...jag är hemma nu igen. Har varit på några dagars bilsemester, utan Internet. Har fyllt år också, jämt, för det är delbart med två.

Denna gång åkte vi lite söderut i Sverige. Genom Södertälje, via Gnesta och Flen, förbi Katrineholm och hamnade i Vingåker.

Efter en god lunch där, jättegod, åkte vi vidare via Brevens Bruk till Motala.

Kommer ni ihåg Sven Jerrings ord: ”Stockholm – Motala”? Sven var Radiotjänsts förste programledare och hallåman. Han refererade Vasaloppet i stort sett varje år från starten 1925 till år 1973. Alla minns vi väl ”farbror Sven”, i Barnens brevlåda.

Då vi var i Motala besökte vi Motala Rundradiomuseum. Nostalgi på hög nivå, för två 40-talister.

Jag framför byggnaden. Till vänster skymtar en av masterna.

Världens största fungerande radio. Denna radio är byggd av Pål Rydberg i Linköping. Den är 36 gånger större än originalet. Som förebild använde Pål en Luxorradio,  modellår 1951. Du ser en sådan uppe på jätteradion. 1996 kom den med i Guiness rekordbok som världens största fungerande radio.

Radiogrammofon. Jag minns en liknande som vi hade hemma då jag var i övre tonåren. Det gick att lägga på 10 st skivor på en gång och sedan spelades de, en efter en. Så underbart jag tyckte att detta var. Behövde inte gå och lägga på en skiva "stup i kvarten", utan det skötte maskinen om. Nymodighet på den tiden.

 Trattgrammofon.

En så´n här liten påminner om min farmors radio.

Också en bekant modell, kanske min pappas.

Denna är ju annorlunda. Fin tycker jag.

Det fanns en liten nostalgihörna med Hyland på toppen av en gammal radio.

Rolig klocka. Här skulle tiden ställas in så att man inte missade något viktigt radioprogram.

Täckningsområde för Motala långvåg, på 1960-talet.

… dit gick resan som vi senast gjorde tillsammans med andra äldre damer och gentlemän ifrån SPF.

Målet för vår utflykt denna gång var att besöka konstnärsparet Lena och Gösta Linderholm. Det är sannerligen ett par som sätter färg på tillvaron, i vardagen. Deras hem är präglat av konst, musik och hantverk.

Först fick vi besöka Gula Industrihuset i Stallarholmen där Lena bjöd på Provenceinspirerad guidning bland konst, textilier, keramik med mera.

Vi fick även besöka andra butiker som fanns i huset. Till exempel Printzbageriet, Beckmans kläder och inredning, vintagebutik bland annat.

Lunch fick vi i Megs kök i Malmby. Tallrikar och mycket annat var designade av Lena och maten lagad med inspiration från hennes recept.

En salladsskål, var en liten ovanlig fin sak.

Efter kaffet underhöll Gösta oss med sång och musik. Mellan låtarna berättade han om sitt och i viss mån Lenas liv, förr och nu. Intressant. Han berättade bland annat om hatten som han ofta bär. Hans pappas Panamahatt. Gösta sa att han bär den för att hedra sin pappa. Enligt honom så satt hatten på pappans huvud till och med då Gösta blev till. Gösta bjöd verkligen på sig själv i sitt uppträdande.

Sedan åkte vi vidare till parets hem i Strängnäs.

Lena berättade om huset och så fick vi titta på all konst och se hur hon och Gösta lever och bor.

Lenas ateljé.

Vi fick gå husesyn i deras hus.

Det fanns mycket med gamla fina saker, stort och smått, högt och lågt.

Då vi lämnade deras hus fick vi allesammans med oss en liten kasse med en skiva och böcker, bland annat. Allt så fint målat av Lena. Hon målar färgglatt, mycket med blommor och frukter.

Vi köpte med oss några minnessaker också. En musmatta, servetter och en liten hjärtask. Hon älskar lavendel. Alla som ville fick också gå ut i trädgården och ta ett skott av en månghundraårig pelargon, att ta med sig hem.

En ängel utanför det stora huset.

Det var i allt en mycket trevlig utflykt som inrymde en hel del som föll mig i smaken.