Regn och 4 plusgrader, men ingen ute promenad, på morgonen som vi brukar. Mysingen är lite däckad, otäck hosta,  hes och 37,4 i feber i morse, det går emot bättring. Nu har han två dagar på sig att bli frisk. På måndag är det styrelsemöte och han är sekreterare, vid 1-tiden ska han till en ögonläkare på grund av en ”bula” som han har på ögonlocket. Det besvärar honom, synmässigt. På eftermiddagen är det buffè och avtackning för terminen som har gått på SPF där eldsjälarna avtackas.

Framträdandet på SPF:s glöggträff i går på Luciadagen gick bra, kändes det som. Det var många som kom efteråt och tackade och påpekade att vi gjorde det bra och att vi förmedlade en sådan fin julstämning.  Det är ju roligt att höra.  Särskilt roligt är det att få beröm då flera hade fått magsjuka och inte kunde komma och mysingen som leder gruppen var så förkyld.  Efteråt var han slut och trött, inte att undra på.

Rune som spelar gitarr till sången blev glatt överraskad då hans son, sonhustru och barnbarn och ett barnbarnsbarn, dök upp. De ville så gärna lyssna på far och farfar och farfarsfar, då han uppträdde.  Jag tyckte det var så roligt, då man såg hur glad han blev. Rune fyller i alla fall 90 år om 3 månader.  Annars är ju dessa träffar endast för SPF:s medlemmar.

På Luciadagen sjöng vi Luciasången och 12 andra små julmelodier, bland annat denna.

Det strålar en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon står.

Hon lyst över världenes oro och strid i över två tusende år.

När dagen blir mörk och när snön faller vit,

då skrider hon närmre då kommer hon hit

och då vet man, att snart är det jul.

Trevlig helg önskar jag er som tittar in.

Det var fråga om uppsatsskrivning i femte klass och ämnet var Julförberedelser.

En av de unga författarna skrev så här:

"Lite före jul köper min mamma en halv gris och även innanmätet av en slaktare,

som hon sedan gör korv av".

I dag är det precis 2 veckor fram till juldagen. Här ingen jäkt och ingen stress. Vi har inte köpt någon halv gris och inte gör vi korv själva heller. Men jag hoppas att julen kommer till oss ändå. Och, att vi får vara friska. Just för tillfället är mysingen förkyld och det är inte bra. För idag ska han iväg till logen Odd Fellows och äta jullunch tillsammans med änkor till avlidna logemedlemmar och några andra utvalda bröder. Han säger att han måste vara där, som representant för biståndsutskottet, där han är sekreterare.

På fredag leder han oss i sångruppen då vi ska sjunga för SPF medlemmarna på en glöggträff. Han ska också prata mellan låtarna så det inte blir så stelt.

Har ni någon rolig julhistoria som han kan berätta?  Så tala jättegärna om det.

Jag hoppas att han inte blir sämre, nu då han känner att han måste ställa upp.

Mysingen har nämligen samma valspråk som gamle kungen Gustaf V1 Adolf. "Plikten framför allt".

I går morse såg det ut så här från vår balkong. Nu regnar det och snön är borta.

Rönnbären är fortfarande kvar på trädet utanför vårt fönster. Bra för fåglarna, de som inte flyttar till varmare breddgrader, att ha till vintern, att äta av.

...önskar jag alla som läser min blogg. I morse minus 1 grad och i går morse plus 6, då vi tog en sen morgonpromenad. Klockan hade redan hunnit bli kvart i åtta då vi kom ut.

Vi gick över Tornparken och ner till Sturegatan. Då vi kom dit så såg vi att de höll på att stänga av hela gatan för biltrafik. ”Avstängt på grund av mätningar”, stod det på en varningsskylt. Många män i gula västar jobbade där.

Då vi kom längre fram så såg vi en liten medelålders dam som linkade fram. ”Oj,” tänkte jag, ”stackars hon, kanske har hon ont i höften som jag”. Så jag log lite vänligt emot henne och då sa hon: ”Vad du gör, skaffa dig inte diskbråck, det gör så ont”.

”Nej, det ska jag inte göra, jag skickar det vidare, men,” fortsatte jag,  ”vad ska de göra här på gatan.” ”Vi ska ha julmarknad här idag” svarade hon.

Då såg vi, det höll på att sättas upp stånd lite här och var.

Mysingen och jag fortsatte att gå och närmade oss en man som satt på en bänk. Han såg så ensam ut, kanske uteliggare, i alla fall mycket tärd av livet.

”Vi ska gå hand i hand genom livet”, ropade han då vi kom gående. Mysingen och jag går ju ofta hand i hand och gjorde så även nu.

”Ja, vi är på väg hem för att äta frukost”, sa mysingen. ”Vad får ni då”, frågade mannen. ” Jag dricker kaffe och hon tar the och lite filmjölk blir det också”.

”Kaffe kan man inte dricka, då får man ju springa på toaletten hela tiden”, tyckte mannen. Jag tänkte, hur kan han se så nöjd och belåten ut, då han tydligen har det så eländigt, av utseendet och klädseln att döma.

Vi vandrade vidare och kom till en busshållsplats på Vegagatan. Där fanns det ett papper uppsatt och på det stod det att inga bussar stannade vid denna hållplats och några till, denna dag, på grund av julmarknaden. Eftersom vi var på väg hem så sa jag till Mysingen att vi kan väl gå fram till busshållplatsen hemma hos oss, för tydligen skulle bussarna inte stanna där heller.

Då vi närmade oss hållplatsen så såg vi att det stod en 5-6 personer och väntade.  Jag gick in och tittade i kuren. Jodå, det fanns en lapp uppsatt där också, orange till färgen.

”Det stannar inga bussar här idag, på grund av julmarknaden nere på Sturegatan” sa jag till de som stod där. De såg bara vilsna och konstiga ut så jag pekade att de kunde gå framåt ner till Tuletorget, där skulle bussarna stanna.

”Åh, tack så väldigt mycket, men jag har en annan plan, tack för att ni sa till, jag började undra varför det inte kom någon buss”, sa en ung man, samtidigt som han började att springa mot tunnelbanan i Duvbo.

Så glad jag blev. En i alla fall som var glad över att vi fanns och sa till. Kanske de andra också var det, tacksamma att vi brydde oss, fastän de inte sa något. Bra om man kan glädja någon människa. Tror att mannen på bänken och damen med ryggvärken också var glada över att vi ”såg” dom.

I mitt stilla sinne undrar jag? Hur kan så många personer stå och vänta vid en busshållplats, tiden går och det enda de ser är sina mobiler, som de trycker och knappar på.

Undrar om de som jag ser hjärtan som lyser upp min väg. Denna bild tog jag i morse.

Redan fredag. Så otroligt fort denna vecka har gått. Inte har jag hunnit med så mycket heller, men det kanske jag inte behöver som pensionär.

Vi har varit på sista sångövningen för denna termin i vår lilla sånggrupp. Mysingen, som leder gruppen, blev avtackad med en flaska glögg. 

Han frågade om vi skulle fortsätta eller sluta med denna aktivitet, kan ju vara lite påfrestande ibland, men samfällt sa de att:   "det är klart att vi måste sjunga efter jul också och träffas". Så vi kom överens om att börja i slutet av januari igen. Så får vi se hur det går. Nu har vi ju först ett framträdande på SPF:s glöggträff, på Luciadagen, nästa fredag.

Mysingen har ju också många andra åtaganden så här i december. I dag två uppträdanden. Först på SPF där han ska läsa några väl valda kåserier, som han tycker om, för ett antal intresserade. Sedan i kväll är det loge möte på Odd Fellows. Julbord efteråt, men han tycker att det blir lite väl mycket julbord, så han smiter och kommer hem till mig efter mötet istället.

Vi har också varit och fått influensasprutan. Känns bra. Ringde min 92-årige bror i Farsta, för jag har tjatat på honom att ta sprutan och det har han gjort nu, känns bra. Vet att han blev så sjuk för 2 år sedan i influensan.

Sedan då allt har lugnat ner sig så ska jag försöka att få min mysing att titta på min dator om han kan hjälpa mig så att jag kan komma in på alla mina bloggvänners sidor igen. Vet inte vad det är för fel. Men jag slängs ut ifrån vissa.

Kanske är min dator gammal och utnött. Saknar att läsa och vad de skriver.

Försöker att komma in och det står "Det går inte att visa denna sida". Sedan kommer det upp en skylt där det står:
"Hot säkrat. Vi har avbrutit anslutning på ett säkert sätt, eftersom sidan var infekterad med...", eller något sådant. Är deras datorer då smittade, eller vad? Jag har ju virusskydd på min dator och denna text kommer bara upp på 2-3 stycken av alla som jag besöker. Ser fram emot att det ska fungera som vanligt igen.

Några riktigt fina rariteter i ett skyltfönster. Jag älskar gamla bilar, de har en viss charm.

I morse var det plus 5 grader och det regnade. Vi vandrade ut en liten sväng innan det hade blivit ljus. Ljuset stod denna gran för.

I går då vi hade varit och handlat såg jag detta hjärta på trottoaren.

Hoppas att vi alla får en bra dag.

---att vandra ut i morse.  Minus 5 grader, så det var skönt i luften. Då vi kom till järnvägsövergången, stod det fullt av folk där och väntade. Även bilar stod i en lång rad.  Tydligen hade inte bommarna varit uppe på länge, eftersom det var så mycket med folk. Med barnvagnar och cyklar stod de där, plus vi andra utan något att "hålla" oss i.

Tiden gick, inga tåg. Alla stod tålmodigt och väntade. Äntligen kom ett tåg. Men nej, bommarna gick inte upp efter det, ett tåg till kom, bommarna fortfarande nere. Efter kanske en kvart eller längre, började folk krypa under bommarna, på de stunder då det inte kom något tåg. Fler och fler kröp under och en del lämnade platsen och gick sin väg. Det har ju hänt att folk har blivit överkörda just vid det övergångsstället, så jag tänkte inte försöka mig på några gymnastiska övningar.

Efter en lång, lång tid, gav vi upp och vandrade vidare till nästa ställe där vi kunde komma över, fast där kommer man under. Det går trappor ner och under järnvägsspåren. Men nix, jag kunde inte gå i dom trapporna, min trasiga höft klarade inte av det. Vanliga trappor går bra, men dessa tillfälliga, nej, hopplöst.

Det blev till att ta hissen. Den hissen skulle ni se. Förstår om den inte används så mycket. Smutsig, till och med utanpå. Det var kallt så vi kände inte att det luktade illa. Men jag måste åka den. Nästan så att jag höll andan under nerfärden. Läskig hiss, det är bara förnamnet.

Men, till affären kom vi och även hem. Helt slut var jag då, en riktig pärs, för en så´n som jag.

Piggar upp oss med lite morgontidiga bilder, tagna i ottan.

Vid Prätgårdsgatans tunnelbane ingång, står detta upplysande rådjur.

På andra sidan, ännu ett rådjur.

Sturegatan har också prytts med ljus på sina träd.

Då det är mörkt ute, är det riktigt vackert.

Vi får inte ta oss själva

på alltför stort allvar.

Det man var generad för igår

kan vara humor idag.

Några tankar som jag hittade häromdagen. Tror att det är rätt så ålderstiget, stämde kanske mer förr, vad vet jag, förhoppningsvis är det så.

Jag säger bara en sak: Tack gode Gud för karlar.

Kvinnor är tråkiga, alltid ska dom städa, laga mat och ta hand om barnen. Inte kan dom sitta stilla en sekund.

Nej, tacka vet jag karlar. Dom kan det här med avkoppling. Dom kommer hem från jobbet, kastar sig i soffan och rör inte ett finger förrän sporten på TV börjar.

Kvinnor är trångsynta. Dom bryr sig bara om bagateller, var man ska bo, lägenhet eller villa, hur många barn man ska ha.
Tacka vet jag karlar, dom engagerar sig i de stora frågorna. Kommer Sverige med i fotbolls-VM? Vinner Edberg Stockholm Open?

Kvinnor är oförståndiga. Dom inser inte att man är sjuk när man har trettionio graders feber, nej, dom ska upp i alla fall och laga frukost och se till att barnen kommer till dagis och skola.
Tacka vet jag karlar. Dom hostar en gång och ligger sedan däckade i sängen en vecka och blir ompysslade.

Kvinnor är oekonomiska. Dom kan inte handskas med pengar, dom sätter in dem på banken, köper kläder och mat till familjen eller nya gardiner. 
Tacka vet jag karlar. Dom tar pengarna och går ut och roar sig med grabbarna eller köper en radiostyrd bil.

Kvinnor inser inte sin begränsning. Först går dom ut och jobbar i åtta timmar, sen går dom hem och jobbar åtta timmar till. Och sen ska dom leka med barnen och hinna vara vackra och kanske sova en stund också. 
Tacka vet jag karlar. Dom vet vad dom kan och låter bli saker dom inte klarar av. Som att fälla ner toalettringen, plocka bort ALLA saker från bordet efter middagen, eller torka av det.

Vilken tur att vi kvinnor är så bra på att uppfostra våra söner till karlar!

Ett hjärta som jag såg på diskbänken, då jag skulle torka av den. Tillägnas alla män som har hjärtat på rätta stället, som det så fint heter.

Snön har kommit. En bild ifrån vår balkong.

Sundbybergs grundare: Anders Petter Löfström, har fått lite med snö på huvudet. Tog bilden i morse.

Även denna bild tog jag vid vår morgonrunda. Den blev inte så lång, över parken och bitvis här var det lite halt, annars hade kommunen skött sig bra.

Trevlig lördag.

I dag bara regn hos mig, blir bättre sedan framåt dagen enligt prognoserna. Vi tog inte någon morgonrunda i morse, för blött och vi ska iväg och träna julsånger till glöggträffen på SPF, nu på förmiddagen.

Men härom dagen, i tidiga ottan gick vi faktiskt runt Lötsjön. Det kändes så bra, helt underbart för det var så längesedan som det inträffade. Det tog visserligen sin modiga tid, eller nästan en och en halv timme, men runt kom vi.

Det var så tidigt på morgonen så det hade inte ljusnat, men rådjuren stod och lyste så fint, på en av öarna.

Även svanfamiljen lyste upp på sjön.

Här en bild ifrån andra sidan sjön och lite närmare.

Sjöfåglarna hade vaknat, nästan, försökte få i sig lite frukost. Jag tror att det är Kanadagäss och gräsänder. Den lilla vita anden är ett mysterium. Det finns många sjöfåglar i Lötsjön och det finns många olika växter runt sjön.

Nu är det ett naturreservat. Jag kanske ska göra ett eget litet inlägg om vad som finns på denna fina plats.

Denna resväska låg slängd någonstans och jag förstår inte varför. En fin gammal väska. Någon kanske skulle ut och resa men ångrade sig. Det blir alltid en massa frågor i mitt fantasirika huvud, då saker ligger på "fel" plats.

Gröna stugan har satt upp sina julgranar. Här syns den ena. Detta är ett mycket populärt fikaställe, eller matställe, vilket som passar bäst. Jag har varit här flera gånger. Allt ifrån fester, enskilda kaffestunder till begravnings samkväm.

Nu har vi nått nästan "slutet" på Lötsjön och är på väg hem. Det har börjat att ljusna.

Sjöfåglarna verkar ha ätit nästan klart.

Nu ska vi strax iväg och sjunga. Ha en finfin dag.

Novembergrått och blåsigt, det var ungefär mitt intryck av vädret ute i morse. Vi kunde vandra en dryg timme, innan mysingen ville in för frukost och kaffe och då följde jag med naturligtvis, det kändes dags. 

Annars, det är  lugnt och mysigt att vandra ut i tidiga morgontimman, en lördag eller söndagsmorgon. Inte mycket med bilar och människor, nästan alla verka att sova.

Det var som jag sa till mysingen häromdagen då vi åkte in till stan för att besöka min läkare:

"Hur kan det finnas så mycket med människor ute  så här mitt på dagen, en vanlig vardag. Är de inte på sina jobb"?

Bussen mot Radiohuset var fullsatt men jag fick en sittplats och var nöjd. Inte lätt att stå och hålla sig i någon stropp eller något annat, då bussen bromsar eller tar kurvor. Mysingen sa till mig innan vi steg på bussen:
"Se nu till att trycka på den blåa knappen så att chauffören kan sänka bussen så att du kan kliva av säkert och tryggt".

Tror ni att jag vågade, nej då, men mysingen tryckte, men det blev ingen indikation på att knappen fungerade, så mysingen blev, med rätta kan jag tycka, lite frustrerad.

"Den verkar inte fungera", sa en tjej till mysingen, "men var inte orolig vi hjälper dig ut". Oj, tänkte jag, där försvann min hjälp, omhändertagen av tjejer i sina bästa år. Jag vågade inte titta på hur flickorna skulle bära sig åt för att hjälpa mysingen att komma av bussen. Men då jag kom till dörren och skulle kliva av, var de snälla hjälpredorna borta och mysingen stod beredd att ta mig i hand så att jag inte skulle "ramla" av bussen.  Ni ska veta att det var i alla fall två stycken som fick sig ett gott skratt. Jag och mysingen.

Vi gick förbi NK och såg alla barn som beundrade julskyltningen. Det ville jag också göra.

Så vi gick tvärs över gatan och skulle beundra skyltningen. Men så besviken jag blev.

Det var rymden som stod i centrum. 50 år sedan som människan för första gången reste till månen, skulle tydligen firas. Jag är så barnslig så jag vill ha tomtar, julgran och juldekorationer. Men, barnen kanske tyckte att detta var vackert, vet ej, kanske spännande.

I Kungsträdgården var det ljust och fint.

Likaså på Sergels Torg.

Höghuset längst bort, där har jag min hjärtläkare, men det var inte till honom vi var till denna gång.

Annorlunda småbil, eller vad det är, såg vi flera stycken av ute på stan. Undrar om detta är dagens "budbilar"? Då jag var yngre, så fanns det cykelbud. Tiden har gått framåt och förbi mig, kan jag tycka ibland. Nu behöver de inte jobba för att ta sig framåt. Tak över huvudet också. Häftig färg.