...och blogga nu, utan jag får återkomma, då jag har blivit bättre.

Ramlade i fredags och gjorde illa mig i huvudet, ryggen och höften, men tackar Gud att det gick så bra som det ändå gick.

Överlåt det förflutna

åt Guds barmhärtighet,

nuet åt Guds kärlek

och framtiden åt Guds beskydd.

...för många av oss.

Jag tänker så här. Får vi bara vara friska så ordnar det sig alltid. Vi får ta "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och vara glada och tacksamma att vi trots allt, har det så bra.

Det blir inga besök här i Påsk, det har vi ställt in och även att vi skulle till några vänner i morgon. Min äldsta bror som brukar vara här och fira Påsk med oss, får vara hemma ensam, det känns kymigt.

Men, vädret är soligt idag och vi tog en lång promenad i morse. Bland annat till kyrkogården í Duvbo och satte lite blommor på Mysingens föräldrars och farföräldrars grav.

Det var inte många flanörer ute då vi vandrade iväg vid halv sjutiden, men sedan på vägen hem igen, då hade folk vaknat lite mera.

Vid fjällbäckens rand står en blomma skön, med huvudet böjt som till ödmjuk bön.

Av vindarnas lyft hennes öga ser, mot klarblåa himlen och ler.

En brusande vind hennes läppar rör. Hon talar ett språk som mitt hjärta hör.

Hon talar så ljuvligt vid bäckens brus. Vid blomdoft och vindarnas sus.

Tack Gud att du gav mig med livets skänk. Av skönhet gudomlig ett litet stänk.

För platsen du gav uti  fjällens hägn. För jordmån, för solsken och regn.

Tulpaner som har kommit upp vid Tulegatan lyser röda och granna.

Här var det blått.

Mera blått.

Mysingen och jag vill önska er alla en riktigt GLAD PÅSK.

Var rädda om er och varandra.

I morse 4 grader plus, då vi vandrade ut. Skön luft, ingen blåst och ett fåtal människor ute. Klockan var bara kvart över sex, så att det var lugnt var kanske inte så konstigt.

Vår almanacka i köket har denna månad några tankeväckande ord.

Gud ger varje fågel dess föda,

men Han lägger den inte i boet.

Här ser vi vitkindade gäss som flyger in för landning.

De ser så stora ut i luften.

Landat. Dags för frukost.

Några gick över promenadstigen för att kanske hitta bättre mat.

Här är de farligt nära en gata där bilar brukar köra, men nu var det lite tidigt så det var rätt så lugnt.

En del tar sig ett svalkande bad. Lite morgongymnastik kanske? Då passar Råstasjöns vatten  bra.

Här är det flera tvåbenta som håller igång på morgonkvisten.

Dessa skuggfigurer verkar ha fått syn på något intressant. Vad är detta? Ingen vanlig bil, eller?

Bäst att gå lite närmare. Blev inte klokare för det.

...för våra barn och ungdomar.

Sofia hade varit ute och lekt hela dagen, men nu var hon trött och ville komma in och vila sig lite. Så hon slängde av sig skorna i ett hörn, tog ett glas saft och satte sig på golvet, lutad mot sin mammas knä.

Margareta höll som vanligt på med sina hushållssysslor med sin treårige son i närheten. Men det var inte helt enkelt. Vart hon än gick, höll hon nästan på att snubbla över sonen.

Hon försökte föreslå olika roliga aktiviteter som han kunde syssla med på egen hand, pussla, måla och så vidare, men inget hjälpte.

Sonen bara log och sa: "Det gör inget mamma, jag är hellre här med dig".

Han fortsatte att följa med henne runt i huset, men när hon för femte gången var på väg att snubbla över honom brast tålamodet.

"Varför följer du efter mig hela tiden?" frågade hon, lite mer ovänligt än hon egentligen hade tänkt sig.

"De sa i söndagsskolan att vi ska gå i Jesu fotspår", förklarade sonen. "Men jag kan inte se honom, så jag går i dina fotspår istället".

Har sett flera sådana här uppmaningar uppsatta ute.

Mysingen har ännu inte vant sig vid att inte vara upptagen med något, utan ha fria lediga dagar, bara tillsammans med mig. Så här ser hans "att göra lista" ut i vanliga fall.

Men nu, nästan tom.

Var rädda om er och varandra.

Har lite ont i halsen och min temperatur brukar vara 36.6, men i morse var den 37,4. Så, vi tog ingen morgonrunda och det känns lite ovant, helst nu då det är den enda uteluften som jag unnar mig. Min Mysing gick iväg till apoteket och skulle handla lite samtidigt. Skönt att han är frisk. Hans bästa vän ligger på Södersjukhuset i Corona smittan.

Livet har tagit paus, känns det som.

Men, det finns så snälla och omtänksamma medmänniskor. Vi har ju de senaste veckorna varit ute och vandrat tidiga mornar och även runt Lötsjön flera gånger.

Har då mött flera av våra ”gamla gåvänner”. Alla har undrat hur vi har och har haft det, varför vi inte har synts till och så vidare.

Min frisörska ringde mig i fredags och undrade. Omtänksamt. Vi ringer ju aldrig varandra annars.

Men det är klart, länge sedan jag var där nu och jag har blivit långhårig. Hästsvans får det bli. Inte lätt att ta en bild av sig själv i nacken.

Efter en morgonpromenad då vi kom till hissen hemma, så mötte vi en granne som glatt ropade:

”Men, titta där är ni ju. Jag har undrat så hur det har varit med er, inte sett er på så länge.  Jag hade tänkt att jag skulle lägga en lapp i brevlådan och fråga om ni behövde något. Det är bara att ringa på hos mig eller säga till om ni behöver något.  Var inte rädda för att säga till".

Ser ni hjärtat mellan Mysingen och mig?

Här en liten närbild där det syns bättre.

Om det känns som om Gud är långt borta.

Kom ihåg. Det är inte Han som har flyttat på sig.

...från Mysingens och mitt synsätt sett.

Den har börjat bra med en promenad ute i friska luften med sol och nästan vår. Vi gick en stadsrunda, på grund av att vi var lite sena i starten så blev den inte så lång. Inte så många människor i farten.  En del rusade iväg till sina jobb och andra var ute med sina fyrbenta vänner. Jag är så glad och tacksam att jag får vara ute med min tvåbenta vän. Många väjer lite åt sidan då vi kommer, andra, särskilt unga flickor, vandrar bara på.

Våren har börjat lite smått att visa sig. Visserligen hade vi plus minus noll grader i morse, men solen sken och det kändes rätt så varmt, utom i skuggan. Fel fokus ser jag, suddig bild, men jag hoppas att ni ändå ser vad det är.

På en del ställen lyser det så vårlikt blått.

Hela slänten vid Tulegatan håller på att fyllas med blommor

Till och med några tulpaner tittade fram.

Jag och Mysingen skulle egentligen ha varit många, många mil bort, denna helg. Han hade gjort upp en fantastisk bilresa med flera övernattningar på olika håll och vi skulle ha fått se många nya platser, inom Sverige. Men av detta blev inget, vi fick avboka allt, som ni förstår.

Lite ledsna och besvikna är vi, men, vi får försöka att fira vår 10-åriga bröllopsdag ändå, så gott det går, för oss själva. Huvudsaken är att vi får vara friska.

...hörde jag en pojke glatt utropa då vi gick förbi honom i morse.

"Vad då" , tänkte jag, "vad betyder detta ord, baller"?

Men så såg jag vart pojken och hans pappa tittade. Det var ett hus som hade fått nya fina balkonger. Varken jag eller Mysingen hade sett dessa förut, fast vi ofta har gått på den gatan.

Jag blev lite smittad av pojkens glädje, fast jag har fortfarande mycket svårt för att tåla alla dessa förkortningar av ord. Folk säger Mello istället för Melodifestivalen till exempel. Går det fortare? Är det lättare? Tidens stress? Eller slarv? Nej jag vet inte och egentligen får de säga hur de vill, men jag uppmärksammar det.

Första gången som jag reagerade på detta var då jag var 28 år och min dåvarande kille skulle för första gången ta mej med hem till sin mamma och syster. Hans pappa fanns inte längre.

Fillan, Kaggen  och Drakis, sa de. Istället för Filadelfia, Kaggeholm och Drakudden. Jag förstod inte utan fick fråga min kille sedan då vi gick därifrån.

Vårlökar som har kommit upp.

Med lite fantasi. Ett hjärta, där i mitten.

Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka,

i världens mäktigt stora sorgebrus.

Och minnas, vad den ringe nu bör skänka,

är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.

En fin dikt av Erik Axel Karlfeldt.

...corona viruset nu och det är helt förståeligt. Det kan ju drabba oss var och en och på något sätt har det kanske redan gjort det.

Som i går skulle jag egentligen ha åkt iväg för att ta några prover för att efter en vecka besöka min doktor för uppföljning. Men, han ringde och tyckte att det skulle vi skjuta på om jag inte kände mig speciellt dålig. Han tyckte att risken för mig att åka buss och tunnelbana och kanske bli smittad, var hög. ”Med din aktningsvärda ålder”, som han uttryckte sig så skulle jag helst vara hemma och försöka att beblanda mig med andra människor så lite som möjligt, för att undvika smittan. Åldern plus mina fel på hjärtat var orsaken.

Så, ja, jag är hemma. Mysingen och jag går ut före frukost, rätt så tomt på gatorna, håller mig på behörigt avstånd om jag möter någon. Mysingen handlar det vi behöver och jag hoppas att han är försiktig, både för hans och min skull.

Alla hans åtaganden är det paus på. Inga möten eller träffar. Varken på SPF, Par Bricole eller Odd Fellows. Vår sånggrupp har ställts in också. I måndags ringde vi runt till alla som är med i den och sa att vi skulle hålla uppe i alla fall till i början av april.

Från början av veckan ringde jag till min äldsta bror i Farsta och frågade om vi skulle handla mat åt honom så att han slapp gå ut. Men han sa att han hade mat hemma. Men, igår morse ringde jag honom igen och frågade om han behövde något. Mysingen och jag skulle bila till Skogskyrkogården söder om stan och tänkte att vi då kunde köpa något som han saknade.

”Tack, men jag klarar mig”, sa min bror. ”Jag har satt in pengar på kontot i min affär och så går jag in på datorn och beställer mat om jag behöver och dom kommer hit med den”. Det är inte så illa ordnat av min bror. Han fyller i alla fall 93 år i sommar.

”För”, sa min bror, ”jag gör som myndigheterna säger.  Gamlingarna ska inte gå ut, utan sitta på balkongen, så jag sitter på balkongen”.

 Ett Bibelord ifrån Johannesevangeliet Kap. 1 vers 5, är uppsatt på Sturegatan på en postlåda.

 Nu ska vi strax ner till tvättstugan igen. Men, där får vi också vara själva.

Tala inte illa om nyfikenheten.

Utan den skulle inga forskare

och uppfinnare komma någonstans.