För ett tag sedan var jag till en hjärtspecialist för att kolla min pacemaker, hur lång tid det är kvar på batteriet. Glädjande nog behöver det inte bytas detta år.

Men, på tal om hjärtan så har jag sett så många olika hjärtan både här och där den senaste tiden. Är det bara jag som ser hjärtan överallt och i så fall, vad betyder det? Kanske det är så enkelt att det är bara jag som gör så stor affär av det.

Vilket fall som helst så vill jag visa några av alla dom jag har sett de senaste dagarna.

En dag i förra veckan såg jag helt plötsligt ett hjärta på himlen. Läste sedan att det var ett par piloter som ville skänka lite glädje över Stockholm och därför gjorde dom detta i luften.

Jag zoomade in, men min kamera är ju inte den allra bästa. Men ett hjärta, det är det.

Hade lagt min mobil på bordet och helt plötsligt såg jag ett hjärta i den också.

Nästan ett hjärta på duken.

Någon hade ritat ett hjärta på bänken som vi gick förbi på väg ner mot Lötsjön.

Detta som låg på marken är ju absolut ett vackert litet hjärta.

"Vill du Jöns Jönsson, taga denna Maja Ersdotter till din äkta hustru?"

"Det är klart att jag vill".

"Svara nu ordentligt, Jönsson. Vill du taga denna Maja Ersdotter, och älska henne i nöd och lust?"

"Om jag vill"? "Joo, goa prosten, så mycket jag tyr och hinner. Men jag har ju kreaturen att sköta också.

I morse var det plus 12 grader då vi vandrade iväg, vid sextiden. Inte många människor ute, det var lugnt och skönt. Solen syntes ibland, men annars växlande molnighet.

Vill visa några bilder som är tagna vid Lötsjön.

Skäggdopping, som inte doppar sig just här. Står kanske och väntar på att dyka i vattnet.

Vitkindade gäss, som gör sin morgontvagning.

Kanadagäss som också vill bada, innan frukosten.

Denna gräsand var ensam, men tydligen på väg till något.

Näckrosor. Undrar om det finns sjöfåglar som äter upp dessa blommor?

Här några andra morgonvandrare, i tidiga ottan.

Den fina mopeden ville helt säkert inte ta sig ett morgondopp. Tydligen islängd i vattnet. Märkligt och onödigt. Undrar vad som hänt?

Hon undrar säkert också vad som har hänt. Så långt hår. Har inte haft det sedan jag var i 14-årsåldern. Då gick mitt hår längst hela ryggen och jag kunde nästan sitta på det. Jobbigt, kamma och fläta.

På väg hem så fick mysingen syn på en fin gammal Volvo. Han var ju bara tvungen att snedda över gatan för att ta sig en närmare titt.

Det var inte många ute denna morgon och både mysingen och jag tyckte att det var så skönt. Behöver inte hela tiden tänka på att hålla avstånd, för att undvika att krocka med någon som går i sin egen bubbla.

En man var på hemväg efter en fest. Han kom till en allé. Eftersom han var rätt rund under fötterna stöter han emot varenda träd. Slutligen tröttnade han, stannade och sa:

"Nää, nu sätter jag mig ner tills värsta rusningen är över".

En av de egenskaper jag sätter högst hos en vän är diskretion. Man måste kunna veta att man kan vara fullkomligt uppriktig mot den man talar med. Förtroendets privilegium binder människor samman, och det gör också den ömsesidiga sårbarhet det innebär.

Hur besviken blir man därför, om man en dag upptäcker att det som borde vara bara för oss, inte längre är det. Att bli besviken, att inte längre helhjärtat kunna lita, det gör ont och sätter avtryck.

Visst, det är bara att gå vidare, men ärren, ärren finns kvar, fast de inte syns.

Hut och hyfsning, hövlighet och hänsyn.    

O, du hållbara härliga hederlighet.

Några bilder som jag tog vid vår morgonpromenad.

Hjärtats tårar rinner.

Kärlekens A och O.

Inlåst?

Nyckeln slängd?

Från början av maj hade jag en tid hos min hjärtläkare vid Sveavägen inne i stan, men eftersom det var så mycket med smittorisker för Covid-19 så ringde jag och frågade om jag skulle komma på den bestämda tiden. Men, nej de tyckte inte att det var lämpligt, men min packemakers  batteri måste kollas, så de bokade in mig i slutet på juni istället.

Pacemakern sattes in i juli 2011 och batteriet sägs hålla cirka 10 år, beroende på kanske hur mycket det används.

I söndags ringde de ifrån hjärtmottagningen.

"Oj, vad kan de vilja en söndag, de jobbar ju inte då, måste vara något mycket akut".

Ja, det var ju det. Den hjärtläkare som jag har haft nu i 9 år hade blivit sjuk, fått feber och var tvungen att vara hemma så min tid i måndags måste avbeställas, "men vi ringer i morgon måndag och ger en ny tid".

Sagt och gjort i måndags ringde de igen och sa att jag måste, tillfälligt, komma till en annan doktor för det var viktigt att min pacemaker kollades upp innan sommaren. Frågade så snällt om jag kunde tänka mig att ta en annan läkare. "Ja, vad har jag för val"? "Inget, hjärtat är livsviktigt".

Så igår var jag och mysingen in till storstaden. Mitt i smeten, vid Sergelstorg finns mottagningen. Vi ville inte åka tunnelbana eller buss och funderade på taxi, men det är ju så dyrt. Så, mysingen tog bilen och hoppades att det skulle finnas en parkeringsplats ledig. På gatorna runt om fanns det inte, men däremot långt under jorden i parkeringshuset, där fick vi en plats. Sicket äventyr, trångt och besvärligt, ombyggnader och avstängningar, men det gick till slut.

I receptionen, innan vi fick gå in i väntrummet, tog de temperaturen på oss. Den var OK.

Undersökningen gick bra, men jag saknade "min" läkare. Det jag fick reda på var att batteriet kanske hade cirka ett års tid kvar, beroende på hur mycket det skulle bli tvingad att hjälpa hjärtat. Blodtrycket var OK och EKG var som förväntat.

Packemakern hade gått in och gjort mitt hjärtats jobb i 84% av tiden. Det är mycket. Tänk om den inte hade funnits där. Alltså, då hjärtat gick dåligt, eller ville stanna så "puttades" det igång av min hjärthjälpare, om jag förstår det hela rätt. Om jag inte har fel.

Ett hjärta framför våra fötter.

Avundas aldrig någon, det sken av lycka han har.

Du känner inte hans hemliga sorger.

I morse tog vi en kort stadsrunda. Visserligen var det svalare än det har varit de senaste dagarna, men kroppen kände inte för att gå på någon längre promenad.

Vi hade plus 18 grader i morse och det var toppen. De senaste dagarnas högsommarvärme har varit lite för mycket för att jag skulle tycka att det är skönt, men nu är det bättre, kanske för att det kom ett åskväder i natt, det var kraftigt och intensivt.

Men vet ni vad, vad har hänt? Jag var inte rädd.

Jag vaknade mitt i natten av att det åskade oerhört hårt och blixtarna avlöste varandra. Ibland verkade det som om blixten och dundret nästan var på en gång. Men, vad jag vet så slog den inte ner. Tänkte där jag låg att jag skulle gå upp och stänga fönstret, men det blev inte av. Så vaknade mysingen och han klev upp och stängde fönstret.

Åska, men framför allt blixtar, har jag varit oerhört rädd för, ända sedan jag var liten.

Vi bodde på landet och om det åskade på natten så väcktes vi barn upp för att gå ner och sätta oss i en vrå i köket, så långt bort ifrån eluttag som möjligt. Vi hade en växelstation i ett av rummen och så fort åskan gick så började det att ringa okontrollerat. Det gällde att förstå om det ringde "på riktigt", så att man var tvungen att svara, vilket inte var direkt ofarligt, då åskan gick. Men, ibland kunde ju någon behöva hjälp och ville ringa doktor eller ambulans. Eller kanske att blixten hade slagit ner så de ville ringa efter brandkåren. Det hände ju faktiskt ibland.

Min mammas rädsla överfördes troligen på oss barn. Men, så här som vuxen kan jag förstå hur hon kände det. Hon hade varit med om att blixten hade slagit ner och slungat min pappa, kanske 10 meter, han höll i ett järnspett ute på åkern. Hus i närheten hade också brunnit ner så mamma ville inte att vi barn skulle ligga på övervåningen och sova, utan vara nere i köket så hon kunde rädda oss om det small.

Dessa nattliga prövningar kom ofta, tyckte jag som liten och spänningen och rädslan blev ju inte bättre av att det kom som eldslågor ur elkontakterna. Någon åskledare fanns inte på vårt hus.

Därav min åskrädsla, kan jag tänka mig, men i natt var den som bortblåst, jag låg bara där och lyssnade och tittade på blixtarna utan att få panikkänslor.

Detta flygfoto har jag fått av min ena bror. Det är en bild av föräldrahemmet. Nu har det vuxit upp mera skog där runtomkring.

En bild av ett hjärta som hängde i ett fönster på vår morgonpromenad.

Vi lever en sekund i taget,

och sekunden är just nu.

En välkänd talare startade en av sina seminarier med att hålla upp en 100-lapp. Med 200 åhörare i salen frågade han:
”Vem vill ha den här sedeln”?

Flera räckte upp handen. Han fortsatte. ”Jag vill ge den här sedeln till någon, men först vill jag göra något med den”. Han skrynklade ihop sedeln till en boll.

Så frågade han: ” Är det fortfarande någon som vill ha den”?

Flera räckte upp handen igen.

Så tog han 100-kronors sedeln, lade den på golvet och trampade ned den i det smutsiga golvet. Sedeln var nu både skrynklig och smutsig.

”Är det fortfarande någon som vill ha den”?  frågade han och flera händer i salen åkte upp.

”Mina vänner”, sa talaren, ”i dag har ni lärt er en värdefull läxa. Oavsett vad jag gör med den här sedeln, så är det någon som vill ha den. Det är för att ni vet att värdet av den är oförändrat även om den är både smutsig och skrynklig.

Många gånger i våra liv, blir vi ”hopskrynklade” eller nedtrampade i smutsen, på grund av beslut som tas och omständigheter som dyker upp. Vi känner oss kanske värdelösa.

Men oavsett vad som händer så kommer du aldrig att förlora ditt värde. Du är speciell! Glöm aldrig det.

Låt aldrig gårdagens besvikelser överskugga morgondagens drömmar”.

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du.

Var rädda om er själva och varandra.

Vi tog en promenad runt Lötsjön i söndags. Vi vandrade iväg före kl 6 på morgonen för att slippa den värsta värmen.  Jag har lite svårt att gå så långt, än värre blir det då solen lyser stark och klar och därför ser vi till att komma iväg så tidigt som möjligt.

Det är så rogivande att vandra där i tidiga ottan, inte för varmt, det var ingen blåst och alla människor verkade vara hemma och sova, eller hade åkt iväg någonstans. Det var fridfullt.

Vi kunde i lugn och ro njuta av naturen, fåglarna och de blommande växterna.

Många vackra rosbuskar i olika färger, såg vi.

Humlebo, kan jag tänka mig att detta är.

Här har dessa ungar växt till sig och ätit upp sig ordentligt.

På andra sidan sjön var det ännu flera av dom. Sjöfåglar finns det många av i Lötsjön. Vitkindade gäss, kanadagäss, gräsänder, svanar och doppingar, för att nämna några.

Denna svan har fått en sjöfågel på huvudet. Såg lite roligt ut.

Inte en enda människa här heller. Motionsverktygen stod där och bara väntade på att bli använda, men inte av oss, vi gick bara förbi.

 Hemma igen kunde vi sitta på balkongen, under markisen och se den Svenska flaggan vaja lite smått för vinden. Det var en lugn skön dag.

Att sitta under markisen känns bra, ingen sol direkt på huvudet, ska ju inte vara så nyttigt. Jag har svårt att tåla solens strålar. Då jag är ute tar jag på mig min hatt.

Trafikpolisen till den kvinnliga bilisten:
"När jag såg er svepa igenom kurvan där borta, sa jag till mig själv:

"65 allra minst".

"Ånej!" protesterade damen, "där har ni fel.

Det är bara i den här omoderna hatten som jag ser så gammal ut".

Var rädda om er och varandra.

…önskar jag er som tittar in på min blogg.

På vår almanacka i köket står det för denna månad:

Människans liv får sin rikedom av

stunder fyllda med innehåll.

Denna helg skiljer sig mycket ifrån andra midsommarhelger. Vi brukar ha gäster hos oss annars, eller att vi har varit ute på någon resa, eller varit i mitt föräldrahem i Ångermanland, i vår lilla före detta bagarstuga.

Längre tillbaka i tiden hade vi som sed att besöka Kaggeholm, på Ekerö och där sjunga in sommaren. Det var gudstjänster där ute i naturen, midsommarstången var rest och barnen kunde sjunga och dansa, små Grodorna. Vi hade medhavd matsäck med oss och vad jag kommer ihåg så var det alltid varmt och uppehåll. Detta var på 1970 och 1980-talen och däromkring. Var det, mot förmodan, dåligt väder fanns ju alltid slottet att tillgå.

På den tiden ägdes Kaggeholms Slott av Pingtsrörelsen, där dom bedrev skolundervisning, bland annat. De var ägare till slottet mellan 1942 och till 2018, då de sålde fastigheten. Det har bedrivits mycket kurser och konferenser där, under årens lopp.

Årets midsommarhelg firar jag och mysingen för oss själva. Kommer förmodligen att njuta av det vackra vädret, på vår balkong. Vi har en markis så att vi behöver inte sitta precis i solen.

Glad Midsommar och var rädda om er och varandra.

Den högsta lyckan i livet är förvissningen

om att vara älskad för sin egen skull,

eller rättare, att vara älskad trots en själv.