I förrgår hade jag en tid hos en tandläkare som jag hade fått namn och telefon nummer till,  från några vänner vi känner som regelbundet går till honom. De sa att han var snäll och lyhörd.

Så orolig jag var innan jag skulle iväg. Joo, han var mycket vänlig och lättsam att prata med. Jag hade inga hål, men däremot så var mina tänder i uruselt skick och det visste jag ju, eftersom det har börjat att lossna bitar på flera av tänderna.

Tandläkaren gjorde en stor undersökning, eftersom jag inte hade varit på flera år så var det säkert bra.

Kontentan av det hela blev så här.  Många av mina tänder med amalgam fyllningar som gjordes på mig på 1950-talet är inte så bra längre utan tänderna går sönder. På ena sidan har jag varit tvungen att ta bort flera tänder för många år sedan och på andra sidan är det flera tänder som inte kommer att hålla så länge till, de flesta vad jag kan förstå. Så om inte alltför lång tid så kanske jag inte har något som jag kan tugga med, menade han.

Samt att han sa att jag har varit så rädd för behöva gå till tandläkare så jag har borstat mina tänder alldeles för hårt, vilket också har blivit fel. Borstat och borstat, för att det inte skulle gå hål.

Vad som måste göras? Mycket! Det skulle kosta över 57.000:- och jag skulle få betala 22.000:-

Jag frågade honom vad han skulle ha gjort i min situation. Lagat och fixat. Men, det är klart, han säljer den tjänsten så dum vore han väl om han skulle säga något annat.

Vi får se. Jag har fortfarande hosta så jag sköt upp nästa besök i cirka två veckor.

Jag frågade honom om det var lönt att göra så på en 78-åring, men han sa att ålder var bara en siffra. Ska han som är ung säga. Jo visst är det siffror, men det går inte att komma ifrån att jag är lite för ålderstigen för att göra dessa ingrepp i munnen.

I morse tog vi en halvtimmes runda ungefär och det småregnade och blåste. Kanske inte det bästa vädret för mig att gå ut i. Jag har fortfarande en envis hosta, plus av och till ont i ena örat, men hörseln är tillbaka.

Några av balkongerna på "Pizzahusen" vid Tuletorget har fortfarande ljusslingor. Piggar upp, tycker jag. Fick något annat att tänka på i alla fall, istället för besvärliga tandläkarbesök och dyra kostnader.

När jag var ung trodde jag att pengar

var det viktigaste i livet. Nu, när jag är

gammal vet jag att det är så.

Vilken hård blåst, helt otroligt. Ändå har vi inte det så besvärligt som i södra delen av landet. Skönt att jag inte ska med på någon båt eller färja. Det skulle inte vara något nöje, kan jag tänka mig. Hört på radion i dag på morgonen, att många har ingen ström och en hel del träd har rasat, här i Stockholms området.

Om ni undrar. Jag är feberfri, har varit ute i friska luften, två korta promenader, i helgen.

Har också ringt och beställt tid hos en tandläkare. Jag sa att jag kanske kommer att ringa återbud om inte förkylningen släpper. Har fortfarande hosta och snuva så kanske, vem vet. Han sa att det gick bra om jag ringde 24 timmar innan. Nu återstår att se om denna tandläkare ”passar” mig. Hoppas.

Hjärtat har sina skäl,

som förnuftet inte fattar.

Har ni sett? En av mina orkidéer har blommat om, fast ”neråt”. Men ändå, det är första gången som jag har haft en orkidé som har blommat igen.

Denna är också en märklig sak. En amaryllis som vi köpte i början av december, har nu i början av februari blommat om, för tredje gången.

Jag har en stor motvilja mot att gå till tandläkare och har haft det i många år.

Jag tror att det började då jag var liten och hade mycket dåliga tänder så jag fick laga och rotfylla många av dom då jag var barn. Den skräcken sitter i än, det gjorde ont och jag var rädd. Kommer ihåg en gång att min pappa följde med mig och jag ville så gärna visa mig tapper inför honom.

Så blev jag vuxen, gick inte till någon tandläkare på många år. Efter en lång tid fick jag ont och blev tvungen, han lagade och så var det samma visa igen. Vägrade att gå på återbesök.

Kanske har det gjort sitt till att tandäkarna genom åren inte har vetat om, att jag har behövt mera bedövningsmedel för att jag är rödhårig, vem vet. Nu kan de ju läsa det på nätet om de inte tror mig. Men, sak samma, hos mig är skadan redan skedd.

Det blev som det blev. Många hål, många problem, men så kom jag till en "snäll" tandläkare och några år gick det bra.

För att göra en lång historia kort så har jag haft en tandläkare här i vår stad som jag har kunnat gå till. Han kände till mig och mina problem, visste att jag behövde mer bedövning än andra, att jag inte kunde ligga i horisontal läge utan att kristallsjukan gav sig till känna och att jag får kväljningskänslor om det rotas långt inne i mun. Samt att jag har pacemaker och äter blodförtunnande medicin.

Nu har "min" tandläkare slutat  och jag tappade en bit av en tand för flera månader sedan. Har inte vågat söka någon ny tandläkare. I förra veckan lossnade en ny bit av en annan tand så nu är det panik. Det är på två olika sidor i munnen, så var ska jag tugga?

Om livet ger dig regn.

Hoppa i vattenpölarna.

Lätt att säga.  Men, rödhårig är hon, glasögon har hon, fräknig är hon och med hjärtat i halsgropen.

...som jag skulle vilja få svar på men inte får.

Varför tar det så lång tid nu för tiden innan en influensa eller förkylning försvinner för mig?

Jag har skött mig bra. Varit inomhus väldigt länge, inte varit utanför dörren, legat till sängs då jag inte orkat, men annars varit uppe och rört mig. Nu vet jag inte hur febern är, men känner mig kanske lite bättre. Igår morse tog jag tempen innan jag gick upp och då var den 38 grader.

Varför känner jag mig så mycket mera "sjuk" och orkeslös nu då jag drabbas, än förr?

Vet att då jag förvärvsarbetade så kunde jag gå till jobbet med förkylning och klarade det bra. Utom att jag kanske smittade andra. Men, eftersom det var arbetskamrater som ville jag skulle komma, så gjorde jag det. Kände mig kanske behövd.

Nu till något helt annat som det så vacket heter.

Idag är det den Internationella Tvillingdagen. Grattis till alla tvillingar. Det sägs att det inte föds så många tvillingar, men jag har haft förmånen att känna flera par under mina levnadsår.

Mina två yngsta syskon är tvillingar, nu är de 71 år gamla. Jag kommer ihåg då de föddes, jag var 7 år då och min äldsta syster sa: "Vi har fått två syskon, men troligen är det bara en som överlever, den ene är så klen och liten".  Men undret skedde, efter månader på sjukhuset kom även den andre tvillingen hem.

För mig var det något stort att det skulle vara två små barn, hade aldrig hört talas om något sådant. Tänker på dom lite extra idag.

Tänker också på en kär bloggvän Preciosa, som inte längre har sin tvillingsyster med sig på livets vandring. Vi kan inte föreställa oss hur det måste kännas.

Läste något intressant om tvillingar:

En tvilling har generellt bättre betyg i nionde klass, än en icke-tvilling.

De är mindre våldsbenägna.

Mer empatiska.

Förbarma Dig Herre

över våra händer, att de kan smeka,

värma. läka, lyfta och bära.

Vänskap muntrar upp som en solstråle,
förtrollar som en god berättelse,
inspirerar som en tapper ledare,
binder som en gyllene kedja,
vägleder som en himmelsk uppenbarelse.

Tack för att ni finns här, och för alla snälla och uppmuntrande kommentarer. Jag mår så där,  känner av hjärtat lite grann, är tröttare. Har nu dessutom fått en förkylning med otäck hosta.

Kanske ska jag göra som hårfrissan sa till mig då jag var till henne en gång förra året.

Hon frågade då jag berättade om hjärtflimret som drabbar mig ibland.

"Har du rådfrågat din Herre"?
"Jaa," sa jag, "men jag har inte fått något svar".
"Han svarar genom mig nu", sa hon. "Ring en hjärtläkare och be att de kollar upp hjärtat, för du kan ha haft en hjärtinfarkt".

Jag tror inte att hon har rätt. Hon sa också då jag påpekade att jag börjar få lite gråa hårstrån.

"Jo, men det är inte så konstigt, du börjar ju bli en gammal kärring nu".

Gammal och gammal, jag är inte äldre än jag känner mig, i de bästa av stunder, inombords och det är 29 år och inte 78 år.

Ha en fin dag. Oberoende vädret. Här regn och 4 plusgrader.  Har inte varit ut på flera dagar. Längtar.

...finns det en bok som heter, som jag läste för många år sedan.

Bild av himlen på kvällen. Bilden tog jag ifrån vårt vardagsrumsfönster häromdagen.

Denna bild är tagen på morgonen, fast inte i morse.

Otroligt så vackert det kan vara att titta på, då himlen färgas. Fotot gör inte verkligheten rättvisa. Då det är så härliga färger ute, så vill jag vandra iväg och se det hela närmare. Jag får ta en dag i taget.

Detta står på vår almanacka i köket för januari månad.

Det tål att tänka på. Ibland åker jag ner i ett "bråddjup" av misströstan och övergivenhet. Tänker, varför ska jag behöva ha det så här. Men, så andra dagar så kan jag tänka:  "Men vad då, varför inte jag, det finns miljoner människor som har en omänsklig tillvaro, men jag, jag har mat för dagen, ett hem och en mysing, det är inte alla som har. Sedan att kroppen inte vill det som jag vill, ja, det får jag ta, eller i alla fall försöka att acceptera".

De sanningar som vi inte vill höra.

Är nyttigast för oss att lyssna till.

...vad det är som har hänt? 

Men, det gör jag inte.

Kan ni förstå detta? Vi har haft några vänner här på middag och innan dess var det ju, som det blir lite extra stök och bök. Både Mysingen och jag har varit igång, mest Mysingen. Lite mer spring än vanligt. Spring, det låter det, men i alla fall så hade vi fullt upp och sedan kom dom och vi hade en mysig fredagseftermiddag.

På kvällen så kände jag att det var lite konstigt i ena benet, kollade och blev alldeles handfallen. Ropade på Mysingen och frågade om han visste hur detta kom sig. Att benet var svullet var ju inget nytt. Det blir så ofta om jag inte har stödstrumpor på mig och sitter kanske lite för mycket.

Idag ser det ut så här, mitt ben. Vad har jag gjort, utan att veta om det? Två små tejpbitar har jag satt på där det rann för mycket blod.

Det ser ut som om jag har rivit mig på ett taggtrådsstängsel, eller gått emot en knottrig sten, eller rivit mig med mina naglar. Men, det fanns inget blod under naglarna. Kan det uppstå något sådant utan vidare?

Detta är inget båg, jag vet verkligen inte vad jag har gjort.

Ett hjärta lyste upp nattmörkret i går morse. Dom har i alla fall inte övergett mig.

 ...den är en fin gåva. Jag är tacksam varje natt som jag får sova.

Tänk, kroppen kan vara helt slut, liksom hjärnan, då behövs en återhämtning, hämta nya krafter till kropp och till själ. Så snillrikt är det uträknat, inte av en slump, det kan ingen få mig att tro, att vi får ”komma ifrån” ett tag, och förhoppningsvis känna oss som nya människor, i alla fall kanske vi har lite mera ork då vi vaknar.

Mysingen och jag försöker att gå ut en liten sväng varje morgon, men jag måste ju erkänna att det är inte alltid det går och om det inte går, så är det mitt fel.

Att ut och gå

det måste vi få,

i regn och snö

rusk eller tö.

Vi går varje dag

min älskling och jag.

Jaja, det är inte allt som får plats i en papperskorg, men försöka duger.

Vi har inte haft någon äkta julgran i år, så för oss var det inga problem.