plus 5 grader, mulet och grått. Så var vädret i morse och det håller säkert i sig hela dagen. Bättre än de två föregående dagarna med duggregn och blåst. Så jag är nöjd.

Helgen har varit bra. Tänk att jag kan må så bra emellanåt och kan trivas så bra med livet. Alla har det inte lika bra.

Pratade med min väninna i går, hon som är snart 92 år och då blir jag beklämd. Hon börjar bli dement och vet inte att hon bor hemma hos sig, där hon har bott en massa år, hon tror att hon är någon annanstans. Men hon blir så tacksam och glad då jag ringer och ännu så länge känner hon igen mig. Fyra av mina närstående är stundtals och bitvis borta i sina tankar och närminnet finns inte längre. Det gör mig nedstämd.  Det är inte mycket jag kan göra i dessa situationer, mer än att finnas till om jag behövs.

Älskar du livet?

Förslösa då inte tiden,

för det är den livet består av.

Jag njuter av våra morgonpromenader, då vi kan ta dom. Nu kanske det inte är så roligt att gå här på alla ställen, de bygger och ändrar.

Här har de en liten förklaring, kommunen, hoppas att den stämmer.

Kommunen har börjat med att gräva upp och ändra både här och där. Så det är många ställen här omkring som övergångsställena är borta, tillfälligtvis, men se så fiffigt. De har ritat nya, bra gjort tycker jag.

Mer eller mindre jämna.

Många gröna, men som här vita.

De har verkligen försökt att efterlikna dom vanliga.

Här räckte tydligen inte färgen till, helt och fullt.

Detta var ju upplysande förstås.

Vad jag har sett och förstått är det nya, fina och breda cykelbanor som ska anläggas.

Hoppas att vi alla får en finfin ny vecka.

Några tänkvärda ord av Mark Twain:

För att ha verklig behållning av glädjen

behöver man någon att dela den med.

Så sant som det är sagt.

Nu äntligen har jag varit och tagit mina blodprover. Det har blivit så konstigt och svårt men allt beror ju på att jag inte klarade av vår vårdcentral här, där det inte fanns tider och ingen uppföljning. Min hjärtläkare har ett laboratorium och min andra läkare ett annat. Han hade bytt lokal och då även där man skulle ta blodprover, och jag visste inte det, därav strulet.

Så jag fick åka in till storstaden till S:t Görans sjukhus.

Skulle ha åkt i onsdags men då skulle vi sjunga på förmiddagen så tiden räckte inte till och torsdagen skulle de komma ifrån vår hyresvärld och sätta in en nyckeltub i dörren, mellan 7-16. Ni hör väl, hela dagen blir ju låst, går ju inte att planera förrän de har varit här. Vi måste ju låsa upp för dom och mysingen följer ju med mig på mina ”sjukbesök”, eller ”friskbesök” får det heta istället.

Så, vi fick åka idag istället. Hoppas att det räcker med den marginalen. En vecka innan, heter det, men 6 dagar borde väl räcka. Håller tummarna.

Idag kunde vi ta tunnelbana och det är lättare för mig. Banan direkt till Stadshagen och gå därifrån. Till Solna åkte vi buss och det är inte lätt för mig nu för tiden. Är jag inte beredd, eller har hunnit sätta mig, kan jag stå på näsan då chauffören startar bussen igen. Jag är så ostadig. Det har faktiskt hänt och det gjorde ont plus att jag inte kunde komma upp igen utan hjälp. Då var det medpassagerare som ryckte in och hjälpte mig.

Att gå av en buss ställer också till bekymmer för mig nu, på grund av höften. Men mysingen kom på att man kunde trycka på en blå knapp, då sänkte chauffören bussen och det var bara att kliva av. Tack för den finessen.

Blev detta ett klagande inlägg? Det var i så fall inte meningen, ville bara tala om hur jag känner det. Jag är så tacksam att jag få leva och finnas till och att jag har mysingen.

Vår almanacka som hänger i köket, som varje månad har fina bilder ritade av Kersten Svensson och några tänkvärda ord på vägen. Almanackan heter "Ro för själen", och nu är det snart dags att beställa en för år 2020.

I går morse var jag till Solna för att, på ett laboratorium där, ta några rör blod, fastande, därför åkte vi tidigt, före frukost. Jag kan ju inte äta frukost allt för sent, måste ju ta mina 8 morgontabletter, någorlunda samma tid, varje morgon.

Då jag kom dit fanns det ingen beställning på datorn om provtagning på mig. Så jag slapp lämna 5 rör blod. Nja, det var ju inte så roligt att vara ute i ”ogjort väder”. Fick åka hem igen och försöka få tag i min läkare.  Ja, det gick, efter ett tag, ni vet hur det kan vara att försöka få tag i doktorer. Men i alla fall, han hade bytt laboratorium,  så jag får göra om proceduren i morgon bitti. 

Då jag kom till Solna kom jag ihåg en sann episod som Mysingen berättade för mig häromdagen.

Det tilldrog sig på den tiden då Mysingen hade en egen firma och var ute på ett av sina uppdrag med bilen. I slutet på 70-talet eller i början av 80-talet, han var inte så säker.

Vid Västberga såg han en ung tjej stå vid vägkanten och lifta. Han stannade sin bil för att ta upp henne, eftersom hon var ung, hade schalett på huvudet och en spånkorg på armen. Det lyste lång väg att hon var från ”landet” och han tyckte synd om henne.

Han öppnade bildörren och hon frågade:

”Hur kommer jag till Solna, jag är från landet så jag hittar inte här”?

”Hoppa in”, sa mysingen, ”så kör jag dig dit, om du talar om adressen”. Han tänkte nämligen att det kunde vara farligt för en sådan ung tjej att vara ute på vägarna så där, så jag får ta den omvägen.

”Jag ska hälsa på min bror i Solna, men hittar inte dit”.

”Förstår du inte att det går ej an att du står och liftar så här, du kan råka illa ut, det var tur för dig att det var jag som stannade, det kan ju vara vilken oärlig person som helst som kunde ha tagit upp dig”, sa mysingen, ” det är ju livsfarligt”.

”Ingen fara”, sa tjejen, ”det var ju du som stannade”.

Snart dags för oss att gå till sånggruppen och träna sångrösten lite och umgås.

Snön kom igår. Lite, men det var några snöflingor i luften och idag har det också kommit några korn. Det är så vackert och trevligt, om det inte blir halt förstås. Hörde om en hel del olyckor i Stockholmsområdet igår. På E18, inte så långt ifrån oss, så var det många bilar som hade kört in i varandra.

Enstaka snöflingor, svåra att fånga på bild och de stannar inte kvar på marken.

Men fortfarande finns det rönnbär kvar på trädet.

Svaren på frågorna i förra inlägget kommer här.

Den första fotbollsmatchen gick av stapeln på Heden i Göteborg 1892. Den stod mellan Örgryte och Lyckans Soldater och Örgryte vann med 1-0.

Det andra minnesmärket. Då Svenska Fotbollförbundet bildades 1904. Det skedde på GCI, som då låg på nedre Norrmalm, där Sergels Torg nu ligger. Men, då den ursprungliga "platsen" ej finns kvar så placerades minnesmärket, vid 100-års firandet, på närmast tillgängliga hus, som är det femte Hötorgshuset på Sergels Torg, i Stockholm.

Onödigt vetande kallas väl detta, men eftersom jag och mysingen ibland på våra utflykter ser något som vi fotar, så vill jag gärna ta reda på lite om bakgrunderna.

Ditte och Preciosa hade rätt om Heden och Göteborg. Ditte hade dessutom rätt då det gällde GCI , men ej Kungsholmen, vad jag kan förstå.

En liten söt och sann barnhistoria.

Fredrik pallar äpplen i en grannes trädgård och blir tagen på bar gärning av ägaren.

"Du kunde väl ha frågat först, så hade du gärna fått ta. Vad tror du din pappa säger när han får veta detta? Han vill inte att du ska stjäla. Kom ihåg hädanefter att Gud alltid ser dig"!

"Ja, det vet jag, men Han skvallrar inte".

Nu har vi fått några minusgrader, inte så många och inte dagtid. Bilrutor måste skrapas och en del halkolyckor händer. Här utanför oss har de sandat trottoarerna och det är toppen.

Jag mår rätt så bra och är glad och tacksam över det. Min hjärtläkare som jag besökte i veckan sa att han tyckte att jag såg pigg och frisk ut.  Då behöver han ju inte tjäna pengar på mig, bra så. Men jag är glad och tacksam att jag har möjlighet att besöka honom och att han som är hjärtspecialist, håller någorlunda koll på mig. Pacemaker batteriet skulle räcka drygt ett år till, sa han också. Känns si så där, att behöva operera mig igen. Men tvunget.

Andra som håller koll på mig är mina skyddsänglar, vilket jag är oerhört tacksam för. Mysingen sa häromdagen.

”Dina skyddsänglar verkar att vaka över dig i treskift”.

Troligtvis hade det hänt någonting, kommer inte ihåg vad och min mysing blev glad över att allt gick så bra.

Jo, nu kommer jag ihåg. Jag slog armarna om min mysing för att ge honom en kram, precis då han står och skär upp något på en skärbräda. Han hade en stor nyslipad kniv i handen. Kanske var det nära att jag hade skurit mig.

Det påminner mig om en känd liten sång.

Glöm inte bort att änglarna finns,

att dom är här för att se hur du har det.

Och dom kan hjälpa dig fast dom inte syns.

Glöm inte bort att änglarna finns!

Är det någon som kan gissa var denna bild är tagen. "Stenen vill markera 100-årsdagen av den första fotbollsmatchen i Sverige, här på heden år 1892", står det bland annat.

Eller denna?  På den här platsen hölls 1904 ett möte där deltagare från hela landet, beslöt att bilda Svenska Fotbollförbundet. De hör ihop dessa minnesmärken, på något sätt, men finns inte på samma plats.

Nu måste jag snart göra mig redo för besök av en väninna som fyller 66 år idag.  Vi ska bland annat ut och äta.

Grattis Ann-Sofi.

Nu har en ny Allhelgonahelg lagts till historien.

För oss har helgen varit lugn, givande och trevlig. Småmysig helt enkelt och jag tror inte att jag har saknat något. Kanske detta då, att den har gått så fort.

Vi har haft min ena bror här som har övernattat och det är ju alltid så fint att ha honom på besök. Han är så tacksam och uppskattande så det är en fröjd för ögat, örat och även för gommen.

Varit och tänt ljus och satt lite blommor och dekorationer på 5 gravar. Nja, några fick bara ljus. Vi gick också ut tidigt på söndagsmorgonen en promenad till kyrkogården här i Sundbyberg och minneslunden där.

Många hade tänt ljus för att minnas sina nära och kära. Det lyste så vackert i tidiga morgontimman.

Kan någon begripa varför det ska byggas "sneda" och märkliga hus? Ska det kanske föreställa konstverk?

Nästan så att detta kan rasa. Nej, så farligt är det inte i verkligheten. Men grått verkar det allt. Ja, vädret var ju också lite grått i fredags då jag tog bilderna.

Nej, tacka vet jag det gamla Folksamhuset, som har stått där i många år, rak som en fura.

Förra veckan hade mysingen mycket på sin agenda och jag hoppas att denna vecka blir lite lugnare. För min del är det, vad jag vet nu, sångövning på onsdag och ett läkarbeök inplanerat. Läkarbesöket oroar mig lite.

Ingenting är så lätt att det inte kan bli svårt

om det görs motvilligt.

Jag gav er en fråga för några dagar sedan, här på bloggen, som jag undrade om ni visste svaret på.

Visade en bild som mysingen hade fotat av en sten där det finns ett minnesmärke över "stortjuven" Lasse-Maja.

Lasse-Maja föddes 1785 i Ramsbergs socken i Västmanland. Avled i Arboga 1845 och det är där minnesstenen finns. Så Ditte, du hade rätt, att stenen finns i Arboga men han föddes inte där.

Lasse-Maja var på stöldturnéer, lite varstans,  Stockholm och Örebro bland annat. Han hette egentligen Lars Larsson och fick sitt smeknamn beroende på att han tyckte om att klä ut sig till kvinna och levde också som kvinna i vissa perioder. Han tog sig namnet Lars Molin då han var 24 år.

Klädde också ut sig för att bättre undkomma polisen, då han gjorde sina stöldräder.  Han hade en relation, en tid, med en torpartjej vid namn Maja, som han också gömde sig hos. Kanske därav namnet. Han greps många gånger men lyckades ofta rymma.

Sista stora inbrottet gjorde Lasse-Maja tillsammans med några kompisar i Järfälla kyrka 1812, där de stal kyrksilvret. Han dömdes då till livstids fängelse och sattes på Karlstens fästning, som ligger i Marstrand. Satt där i 26 år.

Blev benådad av dåvarande kung 1838. Det sägs att det berodde på att konungen uppskattade Lasse-Majas färdigheter i köket så mycket. Men troligen var det för den uppmärksamhet som väcktes genom att han skrev en bok om sitt liv.

Efter att Lasse-Maja hade fått sin frihet åkte han runt i Sverige och pratade om sitt liv och leverne. Han bodde och arbetade även på sin gård, som han hade utanför Arboga. Där han också avled.

Vår lilla novemberkaktus är några dagar för tidig i sin blomning.

En Saintpaulia som mysingen fick igår för att han så förtjänstfullt underhöll SPF-medlemmar vid en tisdagsträff i samlingslokalen. Han spelade skivor, visade film och berättade om  Ulla Billquists liv.

Som Znogge så rätt påpekade i sin kommentar, ingen Saintpaulia utan en Cyklamen. Fel av mig. Jag är inte bra på växter.

Ojdå, nu måste vi strax iväg till vår sångövning. Ha en finfin dag.

Ny dag, ny vecka, ny vinter och ny normaltid. Går det att säga så? Jo, men visst, så är det.

Frost på bilrutorna, många halkolyckor och utetermometern på nollsidan. Ännu så länge dock ingen snö här, men kanske i natt, enligt vädertjänsten. Vintertid eller normaltid, jag säger normaltid. Den tiden tycker jag att vi behåller och låter bli att ändra klockorna hit och dit.

Vi brukar ställa om uren på kvällen innan, alltså lördagkväll, men eftersom vi inte var hemma på hela lördagen, så blev det i går istället. Det tar en stund, cirka 15 klockor, armbandsuren medräknade.

I lördags skulle vi gå och kolla in marknaden i Nynäshamn, men då vi kom dit var det regn och regnskurar så vi hoppade det. Ett par vänner hade bjudit hem oss, på middag, de bor i Stora Vika så vi var ju nästan där. Höstmarknaden i Nynäshamn brukar anordnas den sista helgen i oktober, varje år och i år blev det den 26:e oktober. Eftersom det inte var väder för att gå och strosa tog våra vänner med oss ut på en biltur i omgivningarna, innan vi åkte hem till dom.

Men först, tunnelbana och pendeltåg, för att komma till Nynäshamn. På T-centralen känner jag knappt igen mig. De har byggt rätt mycket nytt där, sedan åren som jag åkte där nästan varje dag.

Sterilt och betongaktigt.

Inte så mycket folk. Som ni kanske ser i bakgrunden så kommer tågen in bakom "glasdörrar", som inte öppnas förrän tåget har stannat och tågets dörrar öppnas. Det går alltså inte nu längre att här hoppa ner framför tåget, på spåret.

I Stora Vika var det lugnt, som på landet.

Ändå varnas det där för lekande pensionärer. Så sådana finns det många av tydligen. Jag gillar lekande pensionärer, då vill jag också vara med.

Vid busshållplatsen fanns det en reklamskylt om mat, på någon restaurang någonstans, tydligen. Men var? Det stod det ingenting om. Märkligt, hungriga matgäster får kanske leta sig fram. Billigt verkar det vara i alla fall.

På tal om mat så glömde jag att fota den goda maten vi fick. Svampsoppa till förrätt, kyckling, med en god sås och rotfruktsgratäng till huvudrätt och glass efteråt. Allt utsökt gott.

Nu kommer mysingen. Vi ska iväg och vara brevduvor. Dela ut medlemsbladet till en del av våra SPF-medlemmar. Ojdå. glömde ge er svaret på förra inlägget, kommer en annan gång.