Vi har varit på en liten minitur, mysingen, jag och min äldsta bror. Min äldsta bror som fyller 92 år i juni tycker mycket om att åka ut och titta på nya platser, eller gamla med, för den delen, men att komma ut lite och se andra vyer, njuter han av.

Så vi tog bilen och åkte iväg och hamnade  vid Mora Stenar, som finns strax utanför Knivsta, söder om Uppsala.

Mora Stenar, vad är det? Jo förr då kungamakten inte gick i arv, utan bestämdes av folket i val, valdes och utropades den nye kungen på Mora äng.  Mora sten var den sten som kungen efter genomförd Eriksgata ställde sig på och svor på att hålla lagen och rätten i riket. Stående på den stenen mottog han därefter folkets hyllning. Det upprättades också ett dokument över valen, på en mindre sten, där texten höggs in. Flera av dom stenarna finns ännu kvar.

I denna byggnad som anses vara Sveriges äldsta museibyggnad, finns några stenar fortfarande bevarade. Det var på Gustav III:s initiativ som huset byggdes 1770.

Under flera hundra år, före 900-talet till mitten av 1400-talet, valdes de som ville bli kung, på denna plats. Den siste som valdes var Kristian 1, 1457.

Precis intill Sveakungars valplats finns ett gravfält. Dalgången som vi stod vid, bildade en gång den så kallade Långhundraleden. Vikingatidens ena vattenväg till dåvarande huvudstaden Uppsala.

På baksidan av det lilla huset hängde en ängel. Hur kommer det sig?  Den var mycket gammal och nött. Ansatt av väder och vind.

Då jag ser dessa gamla platser och får en inblick i vad som har hänt på sådana ställen för så många år sedan, sätter min fantasi igång. En dam i min ålder till exempel, hur levde hon då? Eller levde hon överhuvudtaget? Barnen, hur hade de det? Var det bara att arbeta och arbeta? Männen, fick de alltid vara beredda att ut och kriga för kungen och fosterlandet? Hur var mentaliteten, grannar emellan?

Många frågor men knappast några svar.

I morse vaknade jag tidigt och tyckte att "än är det bara natt", men så var inte fallet så det var bara att stiga upp och vandra ut på en liten runda.

Klockan var strax före halv sju, men solen lyste och människor, hundar, bilar och cyklister var i full gång. Graderna var sju och på plussidan så det fanns inget att klaga på. Kanske då att kroppen kändes tung och benen ännu tyngre efter gårdagens lillördagsfest. Nja, fest och fest, men vi hade bjudit hit ett par vänner och då är det alltid lite extra att dona med innan och efter. Under tiden är det ju bara trevligt.

Promenaden i morse gick till Lötsjön och det var roligt att se hur det blir grönare och grönare i markerna.

Jag blev mäkta förvånad över att finna en liten gässunge, redan och bara en.

Vita gäss, ser rofyllt ut.  Spegelbilder i vattnet visar att det var nästan vindstilla.

Fontänen hade kommunen satt i gång.

Måsarna skränade och sökte efter föda.

Det var så tidigt på morgonen så att trollen vågade komma fram och visa sig.

Ett hjärta som kom i vår väg.

Ja, det finns mycket ute i naturen att njuta av. Har vi bara ögonen öppna och öronen på skaft, så kan vi få uppleva många, små sköna lyckoögonblick. Vi måste lära oss att ta till vara på dem.

Många människor springer efter lyckan,

likt en tankspridd man som nervöst letar

efter sin hatt, medan han hela tiden har

den på huvudet eller i handen.

Då jag steg in genom dörren häromdagen efter ännu ett läkarbesök och undersökning, så tänkte jag:

”Så bra jag har det egentligen, får vara i eget hem, har min mysing som stöd och hjälp och får uppleva ännu en vår”.

Har inte orkat skriva på bloggen eller göra något annat, men nu hoppas jag på mera krafter, dag för dag. Läkaren har sagt att jag ska slopa Multaq tabletterna och det gör jag så gärna så. Har ätit dom i cirka fem år och på min fråga varför jag inte skulle ta dom så sa han att de inte gör någon nytta längre. Ja, jag säger då det. Är det bra eller dåligt? Bra måste jag inbilla mig. Optimist så länge det går.

De senaste två undersökningarna har jag inte fått svar på ännu. Det som gör min orkeslöshet är förmaksflimret, hjärtsvikten och kärlkrampen. Men nu har mysingen och jag börjat med våra morgonpromenader igen, det känns bra så. Promenerar en bra sträcka och inte bara ut genom dörren och in igen.

Jag har fått se hur Sundbyberg förändras med byggen hit och dit. Vägar och parker, mycket är på gång och även våren gör sitt till för att ändra på landskapet.

En bild som jag tog i morse ifrån vardagsrumsfönstret, uppemot Tornparken.

Svanarna är så vackra där de ligger i vattnet. Här i Lötsjön.

Denna svan fotade jag vid vår resa till Stallarholmen. Visst ja, den dagsturen har jag lovat att berätta om. Får bli en annan dag. Svanen tronade så fint mitt på bordet. Naturtrogen och vacker.

Genom hoppets fönster har man

den bästa utsikten mot himlen.

Tack för alla snälla kommentarer och vänliga tankar.

Ser att en del av er undrar hur det är med mig. Det tackar jag så mycket för och även alla andra snälla och fina kommentarer. Har läst ifatt mig där.

Jag är inte i form för tillfället att sitta vid datorn men hoppas att jag snart kan återkomma.

Vill önska er som tittar in en GLAD PÅSK.

I morse då vi vandrade ut var det 1 plusgrad och nu är det en etta till, nämligen elva plusgrader. Det är lite vårlikt ute och känns inte som om det skulle bli något bakslag. Det är snart april och då vet man aldrig. Men, vi gläder oss åt dagen som i dag är och njuter av att se vårens ankomst.

Igår var mysingen och jag upptagna hela dagen med att fira oss själva. Ni vet ju vid det här laget att vi passar på att fira och påminna oss om alla speciella dagar som finns. Och, igår var det vår nionde bröllopsdag. Helt otroligt så fort tiden har sprungit iväg.

Här står det bland annat, 9 år Pilbröllop.

Ni som har följt min blogg kanske har sett bilder på olika små "symboliska" saker som mysingen har strött över mig på våra bröllopsmorgnar.

Här är några exempel. Hjärtan i papper på ettåriga dan, hjärtan i bomull på tvååriga och hjärtan i läder på treåriga bröllopsdagen. Det var många varje gång, här har jag bara tagit ett av varje.

Då kan ju man undra då, pilbröllop, slänga över mig en massa hjärtan i pilar?

Nej, det blev det inte utan han hade klippt ut och ritat dessa. Fyndigt måste jag säga.

Fick ett fint grattiskort av våra vittnen också, bl.a

Så, idag är vi trötta och tänkte ta lite ledigt, hämta nya krafter.

Om ni undrar. Jo jag blev bönhörd, både mysingen och jag kom iväg på resan i tisdags till Stallarholmen och hade en trevlig dag. Men det berättar jag om en annan gång.

...gå ut, men i dag tog vi en morgonrunda och det var skönt. Ömsom sol, ömsom blåst och skugga. Ingen grad, plus minus noll.

Jag visar lite bilder som jag tog, då vi gick Vackra Vägen och ner till Lötsjön.

Vårlökar som har kommit upp, utmed Tulegatan. Fast det kändes inte som vår ute i morse.

Några krokus som trotsar vårkylan,

Några klåfingriga som inte kan låta bli andras saker har varit framme här.

Mysingen har ibland barnasinnet kvar. Visst är det roligt att stampa på isen och se och höra den krasa.

Det finns fortfarande bra med is på Lötsjön, men ju mer solen ligger på, ju mindre blir det kvar av den.

Svanparet. Lite blyga för fotografen verkar de vara.

På hemvägen då vi ska upp för Vackra vägen, som inte är så vacker nu, de håller på och bygger flera bostadshus, har de haft en del av den vanliga vägen avstängd och så har byggarna gjort en provisorisk väg.  Den är brant, i mina ögon så är det otroligt brant.

Vi kom och gick där och jag stannade till innan branten, för att hämta nya krafter, så var det en man som ropade:

"Ni kan gå här nu, vi ska ta bort avspärrningarna, så det går bra att gå här istället".

Vilken lycka. Det blev hälften så långt och nästan hälften så jobbigt och brant. Jag tänker fortfarande på det. Såg han att jag skulle ha svårt att gå där uppför, eller varför sa han till oss så där helt plötsligt. Vilket fall som helst så blev jag jätteglad och lättad. Jag tror inte att det är alla som skulle bry sig, men han såg oss och tänkte till.

Nästan hemma såg jag denna skata som höll på med att förbättra sitt bo.

Till sist, några önskningar.

Hoppas att ni mina bloggvänner har en bra dag.

Hoppas att min mysing kryar på sig till i morgon, han är förkyld, så att han orkar med på en dagsresa med SPF.

Hoppas att min äldsta bror som har fått någon magsjuka och har feber, kryar på sig och blir helt bra.

Hoppas att jag får må bra så jag också kan följa med på SPF resan.

...som kan hjälpa mig?

Jag behöver ett råd. Mysingen har försökt men det har inte blivit ett dugg bättre, eller jag har inte blivit ett dugg bättre.

Det gäller dessa snälla bilister. Ett exempel från i morse.

Mysingen och jag går ner till affären för att handla lite matvaror till helgen. Mysingen går ofta själv, det går så mycket fortare då, slippa behöva dras med mig. Men i morse följde jag med eftersom vi ska ha helgbesök.

Då vi kommer till ett övergångsställe, det är många sådana på vägen till affären, stannar jag för att släppa fram bilarna, men de stannar också och jag får springa över. Ja, ni läste rätt, springa. Jag har inte mage att gå sakta i min egen takt över, då de måste stå och vänta på mig. Andra människor går ju så fort.   Då jag kommer över på andra sidan står jag där och hämtar andan och sedan kommer värken och trycket över bröstet och resten av vägen tar nästan dubbelt så lång tid att gå.

Ibland försöker jag med att vinka fram bilarna. Tror ni att det hjälper? Nix, de stannar ändå. Det verkar som om jag ser så skraltig ut så förarna tycker att det känns säkrare att stanna en bit ifrån övergångsstället och se till att jag kommer helskinnad över. Snällt, men jag blir stressad.

Har kommit på en ny metod som mysingen inte gillar. Jag stannar långt ifrån och avvaktar men kommer det då många bilar så blir det kanske en lång väntan för mysingen.

Så mina bloggvänner, vad göra?

Några små rader som jag hittat i en bok i bokhyllan.

Vänner löser de flesta av ens problem utan svårighet.

De knäpper på eller kopplar in eller sparkar till.

Och, man får inte be om ursäkt.

En av välsignelserna med gamla vänner

är att man har råd att vara dum i deras sällskap.

Jag hoppas och tror att även

om jag är utom synhåll

är jag inte glömd.

Tystnader och avstånd finns invävda

i varje sann vänskap.

En rolig upplysning som jag såg i ett skyltfönster.

Vaknade med en konstig känsla, orolig känsla som om jag hade drömt något obehagligt. Jag vet inte vad jag drömde om, men en katt som jag har haft, var med. Har för mig att det inte är så bra att drömma om katter. Undrar var jag har fått det ifrån? Kanske ifrån min ”drömbok” som jag har, en bok som sägs tyda drömmar. Ska kanske kolla där.

Katten är ju mitt älsklingsdjur och jag har haft många katter. Den första fick jag då jag var i början av tonåren.

Detta är Sessis med en av de kattungar som hon fick.

Efter det att jag som nittonåring hade flyttat till Stockholm blev det ingen katt förrän jag hade varit gift några månader. Jag ville egentligen inte ha katt i lägenhet, men min dåvarande man hade uppfattat att jag var förtjust i dessa djur och han var sådan att om jag det minsta lilla andades om något som jag önskade mig, så gjorde han nästan allt för att jag skulle få det.

Till exempel sa jag att jag tyckte om att spela orgel. Vips fanns det en keyboard hemma hos oss. En dag sa jag något om att det skulle vara bra med en motionscykel. Jo, då, det dröjde inte länge förrän en sådan stod i hallen. Så jag lärde mig att inte tala om mina drömmar högt, ibland.

Att jag älskade katter, det kunde jag inte dölja. En dag då jag kommer hem ifrån mitt arbete såg min man lite annorlunda och mystisk ut. Då jag öppnade dörren till badrummet stod det en kartong där inne och i den bodde det en liten kattunge.

Det var Topsy. Korsning mellan perser och norsk skogskatt.

Topsy tyckte om att vara med sina små "kattkompisar" och gick så försiktigt mellan porslinskatterna.

Här är han större och även hans vänner. Han var duktig på att posera.

Jag fick rå om Topsy i nästan 17 år.

Jag fick honom då vi bodde i lägenhet i Sollentuna. Detta var hans liggande favoritposition.

Han följde med till radhuset i Vaxmora. Skönt, där kunde han vara ute.

Till villan i Duvbo.

och sedan till lägenheten i centrala Sundbyberg.

Då min katt Topsy blev sjuk var det jobbigt. Vi gick till veterinären och då fick vi reda på att katten hade fått cancer. För att spara katten lidande så bestämde vi oss för att avliva den. Ett mycket tufft beslut, men det enda raka.

Jag sa till min dåvarande man att jag klarar inte av att åka till veterinär och så hem utan katt. Topsy var också så rädd för detta med besök hos djurdoktorn.

Jaha, en dag då jag kommer hem ifrån jobbet så fanns inte Topsy. Min man hade tagit hem en veterinär som gav katten en spruta, i sin egen hemmiljö.  Mycket omtänksamt både emot mig och katten.