Hej, nu är jag här igen. Det blir lite ofrivilliga uppehåll här på bloggen ibland. Jag känner mig si så där, men ska ändå titta in till er och se vad ni har haft för er.

Nu har vi fått vinter, med mycket snö och av och till verkar det ha varit halt ute. Inget direkt bra promenadväder. Mysingen gick ner till bilen igår för att borsta av den all snö som hade kommit, skulle starta bilen för att köra lite, men nix, den gubben gick inte. Jo mysingen gick, men batteriet på bilen var urladdat. Nu står batteriet på balkongen och laddar sig, så får vi se hur det går.

Tog en liten kort promenad i morse. Det har kommit över 15 cm snö, bara inatt och det snöar fortfarande och blåser.

Inget bra gåväder, men vi kände att vi behövde frisk luft. Det var bara vi och några hundar och hundägare ute. Pratade med 5 av dom och de flesta ville hem, men inte hundarna, de hade roligt. Utom en gammal tax. Han pulsade och försökte komma framåt och mannen sa till honom flera gånger att:  "nu måste vi hem, jag orkar inte gå längre, du får göra ifrån dig här". Nej, se det ville inte hunden alls. Undrar hur det gick, vem som vann?

En enda person hade gått uppför vår trappa i morse, före oss. Kanske brevbäraren med morgontidningarna.

Orörd snö, oplogat och jobbigt att pulsa i.

Denna fågel satt så stilla och bara tittade på oss. Undrar vad det är för sort?  Ingen duva, men rätt så stor. Jag är urusel på fåglar, men kanske ska fråga min bror, han kan han. Mailar över bilden bara. Vi får se. Kanske någon läsare av min blogg, vet.

Här syns några morgontidiga vandrares fotspår, på Tulegatan. Jag tycker ju om vintern och även om snön. Ren, vit och vacker, men nu som äldre är det allt lite jobbigare att gå och pulsa. Vi såg en hundägare som gick över till gatan och vandrade där med sin hund. "Han kan inte gå där, det är för mycket snö", sa hon. Det skulle jag också ha gjort om jag var yngre och kunde snabbt hoppa tillbaka till snödrivorna om det kom en bil. Men denna hundägare var ung och jag såg att hon tog sin hund och lyfte över den bara.

På många ställen såg det ut så här. Vi såg en plogbil som körde fram och tillbaka, men de måste ju prioritera bilvägarna och cykelbanorna först.

Till slut så orkade jag inte längre utan mysingen fick vandra själv ner till Tuletorget och lägga på ett brev som han ville ha iväg. Jag stod kvar och väntade på honom och gick ibland några steg framåt. Men hem kom vi och det är jag tacksam över. Fick ont över bröstet men det har lättat.

I morse då jag bad min bordsbön tänkte jag på en liten sann historia.

Lilla Malin har just lärt sig bönen "Fader vår". När hon kommer till "vårt dagliga bröd giv oss i dag" utbrister hon:

"Mamma, kan jag inte få be om ett paket knäckebröd, så slipper jag tjata om bröd varenda dag"?

Barn är så härliga.

Joo, tack, det gick bra i går hos läkaren. Han tyckte jag såg "bättre ut", lite färg på kinderna och piggare. Det tycker min mysing också. Det känns jobbigt att gå men 15-20 minuter går bra om det inte är uppför.

Järnvärdet var bättre men fortfarande inte riktigt bra och ett annat värde var inte heller inom ramarna så jag fick en ny tablett. Är nu uppe i 13 st. per dag, inkl. min omega tablett som jag tar självmant på grund av att jag inte kan äta fisk.

Det är bara att se framåt och göra det bästa och då känns det bra. Att göra så gott vi kan, mer kan ingen begära.

Det jag skulle vilja göra och som jag tror vore bra för mig, det skulle  vara att gå ner i vikt. Men för att göra det så behöver jag mer ork och att inte vara för lat, plus att kanske äta lite mindre.  Ja, de vore modellen, dra in på maten. Det påminner mig om en sak som jag läste igår.

Smala människor irriterar mig!!! Speciellt när de säger saker som:

"Du vet, ibland glömmer jag att äta". 

Numera kan jag glömma mina nycklar, min mammas mellannamn och var jag la adressboken. Men, jag glömmer aldrig att äta. Man måste vara speciell för att glömma äta.

Härom morgonen då vi gick ut småsnöade det och då fångade jag dessa "snöflingor".

Framåt dagen såg det ut så här från vårt fönster. Det syns hur det snöar.

Hoppas att ni alla får en trevlig dag. Mysingen och jag ska strax göra oss iordning för att gå till vår sånggrupp och öva lite.

Minus 10 grader i morse och det bet ordentligt i kinderna. Mest i motvinden, då var det riktigt kallt. Tänkte på gumman som hade det så jobbigt i motvinden så hon bad till Gud:

"Gode Gud, låt vinden vända till dess jag ska gå hem igen".

Det gjorde den så hon fick vinden emot sig även på hemvägen.

Vi gick ner till Tuletorget och brevlådan så det var plan mark och blev inte så jobbigt.

En tur till återvinningsstationen också och där var det inte så mycket med sopor. Vi hörde sopbilen då vi var på väg.

Men, en stor spegel hade de inte fått med sig. Undrar vem som bara ställer den så där och hur länge den får stå där? Kanske någon är intresserad. Alla klisterlappar på den stör ju, plus två skuggbilder av några suspekta individer.

I övermorgon är det dags att åka in till city, och besöka en läkare, i ett av höghusen. Jag brukar inte tycka om att åka hiss men här är det många våningar upp så jag måste ta hissen. Men, den är annorlunda. Det finns många hissar vid entrén och så trycker jag på den våning jag ska, då kommer det en bokstav och en pil som pekar åt det håll som hissen ligger som jag ska åka i. Kliver in och sedan är det bara att åka. Hissen vet redan vart jag ska så jag behöver inte trycka på någon knapp. Den går tyst, lugnt och snabbt.

 Den här bilden tog mysingen i december då vi var där förra gången. Det var då julpyntat och vackert, ingen snö. 

Icke våld -  skulpturen, den är av brons och gjord av Reuterswärd 1985, står på Sergelgatan i Stockholm.  En revolver med en knut på pipan. Den skulpturen finns i många olika städer runt om i världen, bl.a New York.

Den här roliga skyltningen vet jag inte var jag har fotat. Kanske i Sickla då vi åkte dit, med tvärbanan en dag, bara för att komma ut, se något annat och äta på restaurang. Den killen var nog hungrigare än vad vi var.

Som synes halt, på Tulegatan. Men, solen börjar att titta fram.  Var rädda om er, gå försiktig om det är halt.

Älskar du livet?

Förslösa då inte tiden,

för det är den livet består av.

I morgon är det 12 år sedan som mysingen och jag förlovade oss, med varandra.

Tänk att vi har stått ut med varandra så länge. Vi har bott ihop i 14 år. 

Det är en sak att träffas som yngre, bli kära och flytta ihop. Man är ung, livet leker och man har lätt att anpassa sig och njuter av livet.

Som äldre, jag är 77 år och mysingen 76, så är det lite svårare.

Att ha levt ett helt arbetsliv, blivit pensionär och då helt plötsligt bli änka, efter 35 år tillsammans, bara det var omvälvande och tragiskt. Då träffa en ny man, efter endast 2 år och börja sällskapa, kändes speciellt. Det var många tårar och många skratt, den första tiden. Det är kanske lätt att mera ge sig hän åt en ny bekantskap, kanske för att glömma, kanske för att slippa tänka, kanske för att kärleken finns där.

Vi har haft våra duster. Tänk er själva. Båda hade vi haft ett liv ”före detta”, med familjer och umgänge och jobb. Vi hade fått en del vanor, eller varför inte kalla dom ovanor, inrutade sådana. Båda har vi ett häftigt temperament. Mysingen blir arg, kokar över alla bräddar, så går det snabbt över. Jag blir jättearg och det går inte över direkt, utan jag går omkring och ”surar” ett tag. Ibland tar det onödigt lång tid att bli som vanligt igen.

Det är inte, som hos många andra, ekonomi, barn eller saker vi tjafsar om utan det är allvarligare än det, om jag får uttrycka mig så. Vi har olika åsikter om känslor, medmänniskor, tolerans och allt det som gör att vi människor kan leva och umgås tillsammans, här på jorden. Jag kanske är för mycket och åt ena hållet och mysingen åt det andra.

Jag ser gärna det positiva i livet och i mina medmänniskor, vill försvara och tro gott om dom, tills i alla fall motsatsen visas. Mysingen är på sin vakt och har en mer negativ inställning.

Men, vi tjafsar, bråkar och går vidare, för vi älskar varandra. Hoppas att vi får gå vidare tillsammans.

Här är vi för 12 år sedan.

För 5 år sedan.

Förra sommaren. En selfie som vi tog, därför den ser annorlunda ut, närbild och så´nt. Vi tyckte att det var roligt detta med solen som lyste så precis.

I går då jag hörde på TV om superblodmånen som skulle synas i dag på morgonen så sa jag till mysingen att vi kan väl gå ut och titta om det syns något speciellt. Om det inte var molnigt förstås och jag mådde bra.

Eftersom det är både total månförmörkelse och blodmåne samtidigt så kallas den för superblodmånen. Nästa chans att få se den i Sverige är om 10 år, närmare bestämt nyårsafton 2028.

Månen upplevs som extra stor eftersom den befinner sig närmast jorden i sin bana, den förmörkas och färgas röd.

Jodå, vi fick se den. Den var nästan gömd då den förmörkades, men jag fick ingen bra bild att visa, så jag avstår ifrån det. Många fina bilder finns annars att se på nätet, jag har varit inne och kikat och en del är ifrån Stockholms trakten och är vackra, en klart annorlunda måne.

Vi hade minus 11 grader så det var kallt att stå ute och kolla. Halt var det också. Då vi var på hemväg och gick på trottoaren kom det, äntligen, en traktor som kunde sanda gångbanan. Välbehövligt.

Denna fina blombukett fick mysingen då han var på sin loge Odd Fellows i fredags. Tydligen har han varit duktig och hjälpsam där så de ville visa honom sin uppskattning. Det uppskattas.

Jag fick också uppskattning. Inte för att jag varit duktig och hjälpsam utan ifrån en bekant som vi hade som nattgäst här i helgen. Jag älskar blommor, så den uppskattades också.

Mysingen är på sammanträde hos SPF och jag kan roa mig själv, det är inte svårt. Jag har så många tankar, drömmar och visioner, för att inte tala om fantasi. Är tacksam att jag har kvar fantasins gåva.

Om dina visioner inte ger

dig pirr i magen, är antingen

dina visioner för små eller din

bild av Gud för liten.

Önskar er en finfin måndag och bra vecka.

Bara för att få lite ny luft i lungorna tog mysingen med mig ut på en morgonpromenad, i morse.

Det var minus 8 grader och halt så det knappt gick att gå. Det var länge sedan som det var så dåligt sandat på trottoarerna här. Tur att det finns broddar och cykelbanor som är sandade, något så när. Tidig söndagsmorgon är det nästan inga cyklister ute så det är fritt fram att gå där.   Efter knappt 25 minuter var vi hemma igen.

Det börjar klarna lite ute och solen verkar komma fram idag. Den syns inte än, men vid horisonten märks det en ljusning.

Jag tror på Gud på samma sätt

som jag tror på den uppåtgående solen.

Inte för att jag ser den,

utan för att jag genom den kan se allt annat.

Hej på er som läser min blogg. Hoppas att ni alla får en finfin dag och var rädda om er om ni går ut.

Minus 5 grader och det har kommit ett par centimeter snö. Det är jättehalt ute, så att jag håller mig inne. Mysingen ska handla lite förnödenheter åt oss och jag stannar hemma så att han slipper "dras" med mig.

I morgonbitti måste jag iväg för att ta lite prover, på fastande mage, så det blir tidigt på morgonen.

Sedan om cirka en vecka, tillbaka till läkaren för utvärdering av de två nya medicinerna. Hoppas att blodvärderna är bättre. Att hjärtat har blivit bättre är väl inte så mycket att hoppas på. Mysingen tycker att jag har mera ork nu och det bådar gott. Det som inte är bra är att av en tablett får jag huvudvärk efter lunch och den andra ger mig illamående. Det går över lite om jag äter.

Det påminner mig lite om då jag var liten och var sjuk nästan en hel vinter. Fick tillslut vitaminbrist och fel på njurarna, blod i urinen och ingen matlust. Att jag då inte ville äta berodde säkert på att läkaren hade ordinerat mat utan salt och socker. Tänk er, potatis utan salt, eller pannkakor utan socker eller sylt, det smakade bara mjöl. Vi hade det inte så bra ställt hemma så det fanns ju inte pengar till att köpa så mycket frukt, till exempel. Men min mamma kom en dag med en apelsin och jag blev så glad, kommer jag ihåg, det var ju en lyxvara för oss. Kommer även ihåg besvikelsen då jag inte fick ner en endaste liten klyfta.

Nu har vi "städat bort" julen. Alla julsaker nerplockade igen och tomtarna får vila nästan ett helt år. Det blev lite tomt men det känns samtidigt skönt.

Julkyrkan har vi monterat ner.

Alla julkort som har kommit har jag också plockat ner. Det var en hel del.

Ha det finfint.

Uti morgonstunden beder jag till dig,

led med fadersögon mig i dag min stig

Och när kvällens skuggor dölja sjö och land,

Fader dig jag beder håll mig i din hand.

Uti livets morgon vid dess middagstid.

I dess sena afton vare du min frid.

I dag är det Trettondedag jul. Då jag var liten trodde jag att det hette trettondedagsknut. Kanske beroende på att min ena bror heter Knut och det var då hans namnsdag.

Knut är 3 år äldre än mig och som unga umgicks vi mycket. Vår ena bror var 4 år äldre och vår yngre syster 2 år yngre så vi var närmast att ha liknande intressen, på något sätt, av oss 9 syskon som då var i livet.

Vi åkte spark eller gick tillsammans till vår kyrka eller andra träffar och jag fick lära mig mycket av min bror. På vinterkvällarna då det var mörkt och stjärnklart lärde han mig om stjärnornas liv, vad de hette och var de fanns i förhållande till varandra. Jag kommer ihåg att jag mest var facinerad av Vintergatan,  Stora och lilla Björn och så klart Polstjärnan. Det vackra norrskenet som sprakade, gnistrade och lyste upp himlen så vackert fick jag också lära mig om. Kunde inte se mig mätt på alla dessa färger.

Sommartid var det molnen som var föremål för vår utforskning. Knut lärde mig vad de hette. Stackmoln, Åskmoln, Slöjmon och Vackervädersmoln var några namn jag snappade upp och kommer ihåg.

Knut var, liksom vi andra syskon, intresserade inte bara av naturens fenomen utan också av djuren, fåglarna. Så på mörka vinterkvällar då vi var på väg hem, fick jag lära mig hur vissa av djuren lät. Rävens ylande tyckte jag inte om, nästan som ett barns gråt, lodjurets läte trodde jag mera skulle vara som en katts jamande, men icke.

Det finns mycket i min hjärna som jag minns

ifrån barndomsåren, som jag trodde att jag glömt, ett citat från Wiolettan.

Det underligaste med framtiden är väl att man då

kommer att kalla vår tid gamla goda,  sa en gång Ernest Hemingway.

Ha en finfin dag.