Jag är så glad att jag kunde ta en liten morgonrunda i morse. Visserligen inte så lång och dessutom med många stopp och vilopauser, men ut kom vi. Tror att mysingen var lika glad som jag. Han hade satt broddar på mina stövlar och det behövdes verkligen.

Detta är en bild ifrån Tuletorget och det nästan syns så halt det är. På många ställen verkade det nästan livsfarligt att gå, men, både jag och mysingen hade broddar och vi höll varandra i hand. "Faller en faller alla". Vi tycker båda att det är så skönt att vi har varandra, och mest jag.

Den som tror, att han kan undvara

andra, bedrar sig mycket. Men den som

tror, att andra inte kan undvara honom,

bedrar sig ännu mera.

Här har kommunen satt stopp för gående att vandra ner för trappan, trodde dom. Men ni ser, det verkar vara många som trotsar repen och kryper under och går på trappan. Lätt att slå sig illa om man ramlar där.

Detta skatbo finns vid Tulegatan. Det är så stort, bland det största som jag har sett. Roligt att se skatorna leta kvistar, ta dom i munnen och flyga iväg. De är duktiga husbyggare.

Det är underbart att kunna gå ut, kolla in omgivningarna och hitta något nytt. Hoppas innerligt att jag kan gå så långt som ner till Råstasjön igen, kolla in alla sjöfåglar, se hur många hägrar som finns där nu.

Att leva är så häpnadsväckande att det

lämnar mycket litet utrymme för

andra sysselsättningar.

Nästan hemma igen efter vår runda gick vi förbi denna bänk. Ett hjärta för oss och er.

På frågan, "hur står det till"?

kan man få det intelligenta svaret

"Jotack, det knallar och går".

I så fall är det ytterst viktigt att det

knallar och går åt rätt håll.

Det kan jag skriva under på, verkligen. Jag tycker nu och hoppas att det går åt rätt håll. I dag kännns det inte som om hela kroppen är dränerad på all kraft. Men, å andra sidan kan jag inte sluta och hoppas och önska att jag skullle känna mig starkare.

Egoistens bön:
"Käre Gud, hjälp oss alla och särskilt mej".

I går var det den Internationella kvinnodagen och mysingen kallade mig för Siv hela dagen, eller Sivan. Andra dagar brukar han säga mitt vanliga namn eller Gosan eller Älskling eller något annat smeknamn. Men i går blev det Siv beroende på att det är mitt andra namn och min namnsdag. Vi firade med champagne, mitt i veckan.

Vi har fått en hel del snö och det kan vara jobbigt för småfåglarna att få mat. Här har snälla människor lagt lite gott till fåglarna. Andra passar också på och de samas rätt så bra. Längst fram två fåglar, därefter en ekorre och längst bak en råtta. Alla är de hungriga och samsas gott. Märkligt att de satt kvar fast jag stannade och fotade.

Vid återvinningsstationen i morse. Ett hjärta så klart.

Det såg så fint ut i morse då jag tittade ut. Men sedan såg jag på termometern att det var minus 7 grader och tittade närmare på snöflingorna. En del blåste nästan vågrät och då vet jag att vindarna blir kalla och isiga, nordanvindar.

Men visst är det vackert med snö? Det syns på bilden hur snön faller.

Ja, jag vet, alla tycker inte det och det kan jag förstå. Men så länge som det inte är halt så känns det härligt. Dessa båda snöiga bilder har jag tagit ifrån lägenheten.

Jag har visserligen inte varit ut i dag, ännu, men igår då vi gick till Centrumkyrkans 11-gudstjänst var det perfekt gåunderlag.

En av mina kompisar som har en katt tycker att det är intressant att se hur den uppträder då det är blött, kallt eller att det snöar ute. Katten vill ut, då dörren öppnas sätter den sig på bron och bara tittar, går eventuellt en kort liten sväng men ska sedan in igen.

Varmt och skönt inomhus, tycker katten. Denna katt har jag fått, för inte så länge sedan och jag tycker det är så mysigt att den kan hänga så där lite slött, på en bordskant.

Denna tavla fick jag i julas. Den förenar två av mina intressen, katter och musik.

Hjärtan, måste kanske visa en bild av ett hjärta också. Denna tog jag häromdagen då jag stod och diskade och plötsligt såg ett hjärta i slaskhon.

Då jag diskar så brukar ofta mina tankar rusa omkring i hjärnan. För att diska fodrar ju ingen tankemöda och då är det skönt att koppla av och tänka på något roligt. Men just denna dag, då hjärtat kom för mina blickar var det inga trevliga tankar jag tänkte. Allt kändes istället hopplöst och jag försökte ingjuta mod i mig själv.

"Du kanske inte är hopplös". "Undrar vad jag har för funktion här i denna värld"?  "Hur ska jag leva och agera för att det ska gå bra och för att jag inte ska förstöra för någon annan"? Ja, det var rätt så mörkt i mina tankar. Men, så kom hjärtat upp, bildat av diskmedlet Yes. Alla kankse inte ser att det är ett hjärta, vad vet jag.

I dessa OS dagar då det är så mycket med sport och tävlingar på TV, så drar jag mig till minnes då jag var ung, i skolan och i början av tonåren. Jag var inte sportintresserad men tävlingsintresserad.

Min bästa kompis var mycket för sport och väldigt duktig. Hon var med i skidtävlingar och vann och vann.  Jag var med henne ibland och tränade då det gällde skidåkning men för det mesta hade jag inte den tiden på vintrarna. Efter skolan hade jag fullt upp hemma, för det mesta.

Jag kommer ihåg en skidtävling som jag var med i och sedan fick jag inte vara med flera gånger. Jag tog ut mig så totalt så jag blev sjuk och lärarna fick ge sig iväg ut i skogen och leta efter mig. Därefter lade de mig på en säng i ett rum och läkare tillkallades. Det blev en väldig uppståndelse. Men, jag ville ju bara vara bäst.

I skolan hade ju idrott några egna timmar på schemat. Jag var inte särskilt duktig, jo kanske om jag tänker efter.  Det var ju så att om vi skulle som exempel spela brännboll så valde fröken ut två lagledare och sedan skulle lagledarna välja ut sina lagkamrater. De fick välja varannan gång så det skulle bli rättvist. Jag och min bästa kompis blev nästan alltid först valda. Båda sprang vi fort och var duktig på att ta lyra. Jag kommer fortfarande ihåg att det blev 5 poäng för att ta bollen med båda händerna och 10 med en hand. Det med en hand blev jag specialist på.

En annan sak som jag kommer ihåg och som jag tyckte var så jobbigt var att det var många av mina klasskamrater som inte var så duktiga utan ingen ville ha dem i sitt lag. De blev valda sist. Jag hoppas att detta system av uttagning har försvunnit och att lärarna bestämmer hur lagen ska se ut så att ingen ska behöva känna sig utanför.

Vänner är guld värda.

Hjärtfotsteg i snön, eller?

Man beundrar mest det som man

själv minst behärskar.

Det är en mening som stämmer mycket bra. Jag kan bara gå till mig själv. Måste säga att jag beundrar dom som kan laga mat, de som bara fixar till och det blir så otroligt gott. Den gåvan skulle jag väldigt gärna vilja ha.

"Du kan träna", kanske nå´n säger, "övning ger färdighet". Tror ni inte att jag har försökt. I så många år har jag varit tvungen att kunna sätta fram något ätbart på bordet. Ända sedan jag var i början av tonåren. Min första man han hade inte ens stekt ett ägg eller kokat potatis då han träffade mig. Två noviser vid spisen. Först hade hans mamma tagit hand om maten och sedan hade han varit gift två gånger och då behövde han inte heller sköta detta viktiga moment i hushållet.

Nu hjälps mysingen och jag åt och titta bara vad vi åstadkom i går. En purjolöksgratäng.  Men, inte vem som helst, utan en med ett hjärta på. Den var dessutom mycket god.

Då vi vandrade ut igår såg vi en skylt. Tänk Sveriges till ytan minsta stad har cirka 50.000 invånare. De bara fortsätter och bygger och bygger. Det är många byggen på gång. Det som försvinner mer och mer är våra parkeringsplatser. Mera människor, betyder fler bilar och tydligen färre parkeringsplatser.  Vi funderar nästan på att göra oss av med bilen. Det som vi använder den till är vid resorna hem till mitt föräldrarhem i Ångermanland och de sköna och intressanta turerna för att besöka platser i Sverige som vi inte har varit till.

Några tänkvärda ord så här på den första dagen i en ny vecka. Står på vår almanacka i köket.

Gråmulen dag och plus minus noll på termometern. Just för tillfället ser det ut att komma regnblandad snö.

Men, hör och häpna, detta gör mig inget för jag kunde vandra ut i morse och kunde gå ner till Golfängarna och runt Lötsjön. Helt suveränt. Där har jag inte varit på flera månader, någon gång i höstas, senaste gången.

På vissa ställen var det halt men i stort sett var det fina promenadvägar.

Mycket nytt fick vi se. Bland annat har de gjort Golfängarna till Naturreservat.

Här såg vi att de håller på och röjer i skogen och det blir säkert bra då det blir klart.

Träffade en man som vi förr brukade hälsa på och prata med. Han sköter om planteringar och liknande vid Lötsjön och Golfängarna.

"Men hej", sa han, "det var länge sedan jag såg er". Tänk, det är faktiskt roligt att höra att det är någon som har saknat oss.

Han stod och väntade vid fågeldammen. Hade ändrat tiden då sjöfåglarna skulle få sin mat och ville se att det stämde. Vi stannade där också en stund och fick se då lampan tändas och alla fåglar simmade eller flög iväg till matstället. Här såg vi fyra svanar. Flera hundra andra fåglar, mest änder.

Längre bort fanns det två svanar till. Det brukar vara en eller två svanar vid Lötsjön, vintertid, men nu var det många flera. Vi fick reda på att en grej på mojängen vid Råstasjön var trasig. Den som gör att vattnet håller sig isfritt på en bestämd plats. Så svanarna flyttade till Lötsjön istället. Praktiskt.

Det var mycket uppfriskande att kunna gå en sväng och andas in ren luft.

Trevlig helg önskar jag er som läser min blogg.

Snart mitten av februari och det är Alla Hjärtans Dag.

Min mamma skulle ha blivit 115 år i går.  Hon hade verkligen ett gott hjärta, men det gick inte så bra och hon dog i hjärnblödning då jag var endast 34 år.

Jag tänker ofta på henne, hon hade ett tufft liv många gånger. Fattigt och strävsamt. Födde 10 barn och fick för det mesta uppfostra dom själv, utom på somrar och helger, då var vår pappa hemma. Eftersom vi hade ett relativt litet lantbruk så var han tvungen att ta jobb lite här och där och var ofta ute i skogarna på vintrarna, bodde i kojor och högg timmer.

Mamma var en hängiven kristen, engagerad i vår församling där hemma men hon var också mycket orolig och skör. Under min barndom var hon ofta sjuk, sjuk i nerverna som man sa på den tiden. I många omgånger låg hon inne på, "sinnessjukhus", som vi barn fick höra att det hette. Fick elchocker emot hjärnan som hon kommer ihåg som något fruktansvärt, hon kände allt. Sjukvården var helt annorlunda på 30 och 40-talet.

Senare, på 50-talet då jag nästan var i tonåren bestämde sig pappa för att mamma skulle få vara hemma och vi skulle sköta om och passa henne då hon fick sina "perioder".

Då mamma var frisk, det var det bästa jag visste, för då kunde jag också mera få vara barn. Jag tror att min uppväxt och det jag har varit med om har format mig till den jag är idag. Nämligen, skör, rädd, orolig men samtidigt mycket bestämd hur jag vill ha det. Kanske lite för hård och fodrande emot min omgivning och hur saker och ting ska skötas. Men eftersom jag nu inte kan göra så mycket så är det ingen som behöver bry sig. Men jag kan komma med mina åsikter i alla fall.

Var så god, på Alla Hjärtans Dag.

Vill också visa, igen, ett fåtal av alla hjärtan som har mött mig ute på mina promenader med min mysing. Min egen mysing som har ett stort hjärta för mig. Tack, att du har stått ut med mig i snart 12 år. I slutet på nästa månad firar vi vår 8-åriga bröllopsdag.

Detta trafikljus, på Tulegatan, fick formen av ett hjärta. Men, det fick inte vara kvar så många dagar, vet inte varför. Jag hann i alla fall ta en bild.

Nu strax ska vi iväg och öva lite i vår sånggrupp.

Ha en finfin dag och var rädda om varandra.

Ny dag, ny vecka, "Den vänliga veckan", vilken pågår mellan 12-18 februari och har tillkommit för att påminna oss om att vara vänliga mot varandra. Jag hoppas och tror att vi är vänliga och snälla mot våra medmänniskor även andra veckor och dagar. Men, tanken är god.

Men, det var inte det jag skulle skriva om utan om en ny upptäckt som forskare har kommit fram till. För min och många andras del hoppas jag att det ligger något i det och att det är sant.

Min pappa tappade närminnet då han kom upp i ålder, kanske 92, han blev 94. Min äldsta syster då hon var cirka 85  år kanske och jag har två syskon som har drabbats av Alzheimers. En fyller 89 i år och en 80 år. Så det är ju rätt så höga åldrar. Det är tråkigt att det har blivit så och jag saknar kontakten som jag hade förr med syskonen. Han som blir 80 år är bara 3 år äldre än mig och för honom började det för cirka 3 år sedan.

Ni kanske förstår att jag, på grund av detta, ofta tänker på och undrar när jag ska drabbas. Tycker att jag tappar orden och glömmer bort saker och ting.

Men nu till upptäckten.

Forskare har märkt att de personer som har förmaksflimmer och äter blodförtunnande medicin har 50% mindre risk att drabbas av demenssjukdomar än de som inte äter blodförtunnande. Jag har tagit Waran i många år eftersom mitt hjärta går "hackigt" och nu har jag bytt till Eliquis, en annan blodförtunnande tablett. Så nu får vi kanske se om forskarnas rön stämmer in på mig.

En sann barnhistoria, på tal om vänliga veckan.

Det hade inte varit så god stämning där hemma en tid och Jocke kände sig inte helt utan skuld. På kvällen bad han högt sin aftonbön:

"Käre Jesus, du måste hjälpa mig att bli snällare och så får du ge min mamma starkare nerver".

Alla barn är som blommor på en grön sommaräng, som den vackraste tonen på en gyllene sträng.

Som en vindil som smeker alla blommor och blad, som en solkatt som leker på ett glittrande hav.

Visst kan småbarn som rör sej ställa till med besvär, men det småbarn har för sej ganska oskyldigt är.

Om du lugnar dej något kan du snart räkna ut, att om barnen ej funnes, då tog mänskorna slut.

Önskar er som tittar in till mig en bra dag och vecka.