Sista dagen på år 2015, känns otroligt.

Om jag tänker på år och ålder så blir jag lite förskräckt. 2016, hur kommer det året att bli? Får vi ha hälsan och varandra. Det är nämligen inte så självklart vid 74 års ålder. Nu brukar jag ju inte tänka så, faktiskt. Men jag blir påmind då min kära mysing tittar sig i spegeln och säger:

"Men oj, vilken gammal gubbe"!  Eller då han han ser bilder på sig själv, som nu i jul:  "Vad gammal jag ser ut"!

73 år fyllde han i juni och jag tycker inte att det är så farligt med "den gamla gubben". Och det bästa av allt. Han har ett visst mått av humor och mycket med "barnslighet" inom sig. Plus att han älskar mig mer än något annat. Det känns härligt. Vi skrattar mycket och med tanke på att vi tillbringar nästan hela dygnets alla timmar ihop, så är vi förvånadsvärt lite osams, eller i luven på varandra. Sommarmånaderna och nu i jul och nyårshelgerna är vi med varandra nästan hela tiden annars är det ju åtaganden som kommer emellan, men det behöver vi också.

Jag är så glad och tacksam att vi får ha varandra. För sex år sedan, denna dag, låg mysingen på Danderyds sjukhus och hade nyopererats för en otäck cancertumör i tjocktarmen. Operationen gick bra och många provtagningar efteråt har visat att allt är OK.

Vi har varit "ihop" i cirka 10 år.

Tack till alla er trogna läsare som har tittat in här hos mig och läst mina tankar och funderingar och ibland kommit med uppmuntrande och fina ord.

Från oss båda till er alla.

GOTT NYTT ÅR.