...med vår nybesiktigade bil och den spann som en katt, eller var glad som en ko på nytt bete. Med andra ord, den gick så bra och vi är så glada för det.

I morse var det plus 10 grader och vi tog en liten runda på 40 minuter och det kändes bra. Vi behöver luft och rörelse i benen. Är så glad att vi kan ta promenader igen.

Dessa fina blommor finns vid Tuletorget.

En duva, fast inte i en färg som vi är vana att se dom i.

Undrar när denna bilfria vecka infaller? Kanske är det nu, banderollen hängde ju där  imorse.

I morse såg jag också detta hjärta. Låg på ett fönsterbleck. Det är så trevligt att kunna gå ut igen och se och njuta av naturen, omgivningarna och bara vara.

Vi pratade om det i morse Mysingen och jag. Tänk så annorlunda allt är nu emot i juni/juli då det var som värst. Jag påminde honom om en sak. Jag kom till intensiven och skulle hälsa på honom och då jag kom sa sjuksköterskan att han är så mycket bättre, han sjunger den ena sången efter den andra. Det lät hoppfullt och då jag satte mig hos honom så tittade han upp på mig och sa:

"Nu har jag sjungit alla sånger, nästan, det är en kvar och den vill jag att du nu ska sjunga för mig, jag har sparat den".

Jag kommer inte riktigt ihåg vilken sång det var, antingen : "Var jag går i skogar berg och dalar, följer mig en vän jag hör Hans röst". Eller: "Blott en dag ett ögonblick i sänder o vad tröst evad som kommer på". Mysingen kommer inte ihåg detta. Han kommer ihåg att han sjöng för personalen, men inte denna episod.

Ni kan nog själva förstå hur svårt det var för mig att sjunga och hålla rätt ton, något så där. Det blev känslosamt. Hur han med slangar i halsen och uppkopplad till max, kunde sjunga är för mig en gåta.

Blott en dag ett ögonblick i sänder, o vad tröst evad som kommer på.

Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.

Han som bär för mig ett Fadershjärta, o Han giver ju åt varje dag,

dess beskärda del av fröjd och smärta, så av möda som behag.