Idag är det verkligen regnigt.

Efter frukosten tog vi rullatorn och vandrade iväg för att handla lite förnödenheter. Vi gick tidigt, det brukar vara mindre med folk då och vi hade hört att det skulle regna en stor del av dagen, bäst att passa på då det var uppehåll. Men uppehållet höll inte så länge. Vi såg att himlen blev mörkare och mörkare och strax innan vi kom till affären så började det regna, stora droppar. Vi hann inte bli våta, men det blev vi däremot då vi begav oss hemåt igen. Som det vräkte ner.

Väl hemma blev det till att ta av alla våta kläder, till och med behån vår blöt, så då förstår ni.

Häromdagen ringde det på dörren tre gånger. Hos oss ringer det aldrig på dörren, för vi har kodlås, så de som kommer hit måste ringa på telefonen och då öppnar vi porten och de kommer in.

Den första som ringde var en vänlig ung tjej, som ville hjälpa till, hon kom ifrån vårdcentralen. Hade gått fel, skulle till min namne en trappa upp. Det ringde en gång till och då var det två unga vänliga tjejer som skulle ge massage och gymnastik, också till en granne.

Tredje gången det ringde samma dag var det brevbäraren. Han hade med sig ett brev som inte gick ner i brevinkastet, sa han och då ville han lämna över det personligt. Skönt för oss så vi slapp gå ner till Tuletorget och hämta det senare. I brevet låg det vackra kort som min ena syster har gjort, hon är så skicklig. Det var julkort  som hon hade konstruerat, så vackra.

Pop-Up parker. Staden har i sommar gjort det lite extra för gående, lite varstans. I morse var de borta.

Försök att ta tillvara allt gott som livet ger.

Se det stora i det lilla så kan guldkornen bli fler.

Ge dig tid att reflektera en stund i lugn och ro.

Låt sanningen bli vetskap men släpp även fram din tro.

Och när du möter mörker och livets tvära kast,

känn då hur livet rör sig och ljuset får kontrast.

Känn att du får styrka av det som gör dig svag,

att där finns nåt att lära av allt som sker var dag.

Det är så viktigt att försöka se livet ifrån den ljusa sidan. Visst, det finns mycket som oroar och skrämmer oss, både från förr i tiden, nutiden och den tid som ligger framför oss. Men, om vi kan se oss omkring och ta till vara på varje liten ljusglimt, att se optimistiskt och med framtidstro på den dag vi har framför oss, så blir det lättare att leva, eller i alla fall så känns det som om det blir bättre.

Här en spegelbild av oss, för en vecka sedan. Mysingen börjar att se ut som vanligt snart. Nja, som vanligt, kanske inte, smalare och både han och jag har fått flera gråa hår, men vi är i alla fall över 80 år, då kanske håret blir både tunnare och gråare.

...med vår nybesiktigade bil och den spann som en katt, eller var glad som en ko på nytt bete. Med andra ord, den gick så bra och vi är så glada för det.

I morse var det plus 10 grader och vi tog en liten runda på 40 minuter och det kändes bra. Vi behöver luft och rörelse i benen. Är så glad att vi kan ta promenader igen.

Dessa fina blommor finns vid Tuletorget.

En duva, fast inte i en färg som vi är vana att se dom i.

Undrar när denna bilfria vecka infaller? Kanske är det nu, banderollen hängde ju där  imorse.

I morse såg jag också detta hjärta. Låg på ett fönsterbleck. Det är så trevligt att kunna gå ut igen och se och njuta av naturen, omgivningarna och bara vara.

Vi pratade om det i morse Mysingen och jag. Tänk så annorlunda allt är nu emot i juni/juli då det var som värst. Jag påminde honom om en sak. Jag kom till intensiven och skulle hälsa på honom och då jag kom sa sjuksköterskan att han är så mycket bättre, han sjunger den ena sången efter den andra. Det lät hoppfullt och då jag satte mig hos honom så tittade han upp på mig och sa:

"Nu har jag sjungit alla sånger, nästan, det är en kvar och den vill jag att du nu ska sjunga för mig, jag har sparat den".

Jag kommer inte riktigt ihåg vilken sång det var, antingen : "Var jag går i skogar berg och dalar, följer mig en vän jag hör Hans röst". Eller: "Blott en dag ett ögonblick i sänder o vad tröst evad som kommer på". Mysingen kommer inte ihåg detta. Han kommer ihåg att han sjöng för personalen, men inte denna episod.

Ni kan nog själva förstå hur svårt det var för mig att sjunga och hålla rätt ton, något så där. Det blev känslosamt. Hur han med slangar i halsen och uppkopplad till max, kunde sjunga är för mig en gåta.

Blott en dag ett ögonblick i sänder, o vad tröst evad som kommer på.

Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.

Han som bär för mig ett Fadershjärta, o Han giver ju åt varje dag,

dess beskärda del av fröjd och smärta, så av möda som behag.

Jag har inte varit ute idag, men ändå känner jag det som om hösten är på gång. Det var endast 5 plusgrader på termometern i morse och igår talade väderdamen om markfrost i våra trakter.

Eftersom jag inte tycker att jag har haft någon sommar detta år så är det alldeles för tidigt, men inget att göra åt. Hösten och besiktning av vår bil brukar följas åt, ungefär, och i går besiktigade vi bilen, ja inte vi, men den blev genomgången och befunnen felfri. Inte dåligt, den är i alla fall 22 år.

Vi blir lyckliga som små barn då de inte hittar något fel, på vår gröna Citroën. Framför allt blir det billigare så. Det blev inte ens något påpekande denna gång. Två däck ska vi snart byta, säger Mysingen, men de sa inte något om för lite mönsterdjup.

Vi har börjat att vandra ut tidiga mornar igen, allt eftersom Mysingen har piggnat på sig. Dessa bilder tog jag häromdagen.

En vacker rondell, på Tulegatan. Mycket med blommande växter fortfarande.

Det blommar också så fint vid Tornparken.

Där har de också denna lekplats. Mycket med liv och rörelse här på dagarna, men tidiga mornar, lugnt och stilla.

Vasagatan har de gjort till gågata i sommar och det finns många restauranger där omkring.

Här är början av Vasagatan. Ser att Mysingen också kom med på bilden. Är så glad och tacksam att vi återigen kan vandra ut, visserligen går det inte fort, men vem har bråttom?

Vi fick före detta val hem i brevlådan reklam från några olika partier, som det brukar komma innan det är dags att ta ställning. Några hade lagt ner röstsedlar i brevet vi fick, tre röstsedlar, en för varje val. Men på kommunalvalets röstsedel, så stod det Solna i stället för Sundbyberg, där jag bor. Det var samma sak från två olika partier. Om jag då hade tagit dessa röstsedlar, som det kan vara smart att göra för att det ska gå snabbare i vallokalen, så hade min röst till kommunalvalet blivit ogiltig, för där stod det ju Solna. Hade alla här i vår stad fått fel lapp? Hur många uppmärksammade detta? Hur många röster blev ogiltiga?

Frågor som jag inte borde bry min hjärna om. Men jag styrktes i min tanke att inte rösta i år, kände mig maktlös. Jo, jag gick och röstade ändå. Inte för att jag tror att min röst gör någon skillnad. Men, om alla tänkte så, ja hur blir det då?

Si så där med vädret, inte för varmt och regnet hänger i luften. Bra med regn kan jag tycka, behövs för att fylla på de mer eller mindre tomma ”förråden”. Här hos oss har det regnat.

Har ni förresten hört om den lille pojken som bad till Gud om vackert väder till söndagsskolans avslutningsfest. Då han vaknade på söndagsmorgonen så regnade det.

”Typiskt” sa pojken, ”nu hann en bonde före”.

Förstod ni den?

Kommer ni ihåg att jag för ett bra tag sedan, närmare bestämt den 15 januari i år, skrev om vår köksklocka som hade stannat och så helt plötsligt satte igång och gick igen?  Inte så lätt att komma ihåg kanske.

Men i alla fall, den höll bara cirka en månad så stannade klockan igen. Då brydde vi oss inte om det, utan satte visarna på tolv så att vi skulle komma ihåg att den var trasig. Klockan är sedan 1970-talet och jag gillar den så mycket så jag vill inte slänga den, så den har fått hänga kvar i köket, fast den inte har fungerat.

Strax efter det att Mysingen hade kommit hem ifrån sjukhuset så såg vi att klockan hade börjat gå igen, tickade så fint. Så nu är det som vanligt i köket, klockan går och går. Så märkligt så jag begriper ingenting.  Mysingen är ju mycket teknisk och brukar kunna laga både det ena och andra, men denna klocka gick han bet på.  Fint att den, så att säga, tog saken i egna händer och ”lagade” sig själv, det är ju inte första gången. Vi är mycket nyfikna på hur länge den kommer att hålla denna gång.

Den kanske bara ville hälsa Mysingen: ”Välkommen hem!”   Men ändå, hur går det till? Klockan går på batteri, vi byter det, inget händer, den vill inte fungera. Låter den vara och efter några månader, så går den helt plötsligt, utan att vi har rört den så sätter den igång och går helt plötsligt och går rätt.

En man med en klocka vet vad klockan är, en man med två klockor är aldrig säker, har Albert Einstein sagt.

Han har även sagt: Enda anledningen till att tiden finns, är för att allt inte skall ske på en gång.

Var rädda om er.

...Mysingens jobbiga tid.

Då Mysingen hade opererats och varit så dålig, så hade de på sjukhuset satt in en stomi, eftersom han inte kunde varken stå eller gå. Han var för svag för att gå igenom en operation igen så han skulle få ha stomipåsen kvar, eventuellt till slutet av december, enligt vad han fick reda på.

Mysingen anpassade sig efter omständigheterna och jobbade på för att komma i form. Men han blev allt svagare. Han hade tappat över 15 kg i vikt, var trött, sov mycket och var inte sig lik.

På natten den femte dagen efter det att han hade fått komma hem hörde jag en duns i badrummet, hittade Mysingen på golvet. Han trodde först att han hade svimmat, men jag tror att krafterna tog slut. Han skulle upp för att tömma stomipåsen. Med våra förenade krafter fick vi honom i säng. Han somnade men inte jag.  På morgonsidan steg han upp för att gå till badrummet, men orkade inte. Jag hörde några konstiga ljud i hallen och där stod han och försökte hålla sig fast i rullatorn för att inte ramla.  Påsen på magen måste tömmas så jag stöttade honom så han kom till en stol där jag kunde hjälpa honom med stomin.

Eftersom han mådde så uruselt och var så svag hade vi inget annat att göra än att ringa efter en ambulans igen.

Ambulansmännen kom och förstod direkt att han måste till akuten. På Danderyds sjukhus fick han 5 liter vätska, han var uttorkad. Fick ligga några dagar på lättintensiven, övervakad tills den värsta krisen var över.  Första tiden hade han två droppställningar, vätska och näring. Nu låg fokus på att få ordning på vätskebalansen i kroppen och njurarna som inte ville fungera.

Det som var felet var rubbningar av blodsalter och akut njursvikt.

Så kom han då efter många turer, till en vanlig avdelning där de kämpade för att hans kropp skulle tillgodogöra sig näring, men det gjorde den inte.

Vid det här laget var han så sönderstucken i båda armarna och händerna så de var tvungna att köra honom till operation och operera in ett rör i halsen igen, där de kunde ta blodvärden och han kunde få dropp, den vägen. De hittade ingenstans där de kunde sätta in en nål. De måste ta många prover, tester och mediciner, för att försöka komma underfund med hur de skulle göra, för att det han fick i sig inte bara skulle åka ”rakt igenom”.

Men de hittade inte något som fungerade. Enda lösningen var att operera igen.

Efter nya tester och prover, så bedömde de att han var så pass stabil att han kunde sövas och gå igenom ännu en operation. De skulle lägga tillbaka stomin.

Operationen gick bra, Mysingen började att repa sig och fick komma hem. Nu har han kommit tillbaka mer och mer, blivit starkare och väger nu ”bara” 8 kg mindre än då han blev sjuk. Han är tacksam och glad över att slippa stomipåsen. Fick den första tiden besöka vårdcentralen flera gånger i veckan, för att lägga om såret i magen.

Vi är så glada och tacksamma att han fick som han säger ”en ny chans, ett nytt liv”.

Du förbliver den Du var, o Herre, full av nåd

och våra nätter, våra dar, du tecknat i Ditt råd.

Trygg i Din vård jag lämnar mig när solen från oss flyr

och gladligt skall jag prisa Dig när dagen åter gryr.

Som jag skrev i förra inlägget så har denna vår och sommar inte varit som andra. Först avled en av våra vänner, helt oväntat. 

I slutet av mars lämnade min äldsta bror detta jordeliv. Plötsligt och oväntat. Jag pratade med honom i telefonen, nästan varje dag och dagen innan var han glad och som vanligt. Då han inte svarade i sin telefon nästa dag åkte vi dit och hittade honom i sängen. Han verkade ha dött i sömnen. Jag saknar honom otroligt mycket. Eftersom han bodde bara ett par mil ifrån oss, så var han den av mina syskon som jag hade mest kontakt med.

En kväll i mitten av juni fick min Mysing fruktansvärt ont i magen. Vi ringde 1177 och ambulansen kom och hämtade honom. Han fick direkt av sjukvårdarna morfin här hemma som skulle lindra det värsta. Det visade sig att han hade fått tarmvred och skulle opereras omgående. Dagen efter ringde en läkare mig och sa att Mysingen tydligen hade fått Takotsubo, brustet hjärta på svenska. Han låg då på intensiven. Hans tillstånd var dåligt men de var trots det tvungna att operera tarmvredet, han skulle inte klara det annars.

Efter operationen hade jag kontakt med sjukhuset igen och de sa att tillståndet var kritiskt och att han var mycket, mycket dålig. Operationen hade tagit 2 och en halv timme och de tog bort 2 meter tunntarm. Den hade gått bra men hans kropp orkade inte med ansträngningen, så de var tvungna att söva ner honom igen. Nu sa de att han troligen hade fått en hjärtinfarkt. Symptomen liknar varandra, vid brustet hjärta och hjärtinfarkt.

Jag hade inte fått följa med in till sjukhuset då han åkte in, men nu sa läkaren att jag fick komma och besöka Mysingen på intensiven. Jag åkte till Danderyds sjukhus och fick träffa honom.  Det var jobbigt. Han låg som ett paket, uppkopplad till max. och nersövd. Men det kändes bra att få klappa och prata med honom. Ja, prata, han sov så det var jag som pratade.

Dagen efter försökte de att väcka honom, men han sövdes ner direkt igen. Kroppen var för svag.

Jag ringde dagen därpå och fick då reda på att han var vaken, så jag åkte dit igen. Ja, han var vaken, på sätt och vis, låg helt stilla och blundade. Men, han pratade, otroligt mycket och osammanhängande, men det gick inte att få kontakt. Han andades också själv, men de hade inte tagit bort slangarna i halsen.

En sköterska kom in och gav mig en kasse med Mysingens kläder, skor och tillhörigheter. Till och med hans ringar, klockan, glasögonen, mobilen.  Jag fick skriva på ett papper att jag hade mottagit sakerna, men jag var för chockad för att fråga varför. I tankarna åkte jag bakåt i tiden, närmare bestämt 18 år. Då jag fick en kasse med min förra mans kläder, på Karolinska sjukhuset. Efter det att han hade avlidit.

Allt eftersom dagarna gick vaknade Mysingen till mer och mer och blev bättre och bättre. Fick efter en vecka flytta ifrån intensiven till hjärtintensiven och efter ytterligare en vecka kom han till en vanlig avdelning. Då han låg på intensiv avdelningarna fick han ta emot besök, två personer i taget, men på de vanliga avdelningarna var det besöksförbud. Jag saknade att besöka honom men samtidigt var det lite svårt för mig att ta mig dit. Första veckan var min syster här, hon åkte tåg ner från Umeå, för att vara mig behjälplig och det är jag henne evigt tacksam för. Så då kunde hon följa med mig. Min förra mans systerdotter skjutsade dit mig några gånger, även Mysingens dotter som hade hyrt en bil, åkte jag med. Så för att ta mig dit var jag tvungen att ha sällskap av någon. Men, alla hans tre barn åkte dit, så han fick besök ändå, då han låg på intensiven.

Så kom då äntligen den dagen då Mysingen kom hem igen. Trött, svag och sliten, men glad och mycket tacksam att få vara hemma.

På natten, fem dagar efter det att han hade fått komma hem, hörde jag ett brak i badrummet, rusade dit och hittade honom på golvet.

Fortsättning följer.        

Gud för Dig är allting klart,

allt det dolda uppenbart.

Mörkret är ej mörkt för Dig

och i dunklet ser Du mig.

En enorm stor och fin bukett kom till Mysingen igår, ifrån hans loge Odd Fellows.

September visar almanackan men det känns inte så, varken i luften ute, eller i min hjärna.  För mig låter september som en höstmånad och den räknas väl dit, till hösten, men sommaren 2022, vart tog den vägen? För mig har den inte varit, så jag får räkna veckorna framöver som ”min sommar”.

Hoppas nu bara att ”min sommar” bjuder på cirka 20 graders värme, inte allt för mycket med regn och helst ingen blåst.  Några önskemål i all enkelhet, bara.  25-30 graders värme, det önskar jag inte för min del.

Egoistiskt?  Ja!  Mycket sol och varmt vill många ha och regn det behövs på många ställen i vårt land. Vi har inte kunnat åka upp till mitt föräldrahem och den lilla stugan vi har där, något i år, men har hört att brunnen som vi får vatten till ledningarna ifrån, den har sinat i sommar och nivån har varit låg. Så, regn behövs.

Och, regn har det kommit. Den här bilden tog jag ifrån balkongen, vid det häftiga regnet senast.

Någon hade ritat hjärtan i hjärtat. 

Tack för alla fina och snälla kommentar som ni har skrivit till mig. De värmer mitt hjärta.

Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår.

Det är ett ljus i mörka stunder, en hand som torkar ögats tår.

Ett vänligt ord är änglabud, en hälsning ifrån Herren Gud.

Ska i mitt nästa inlägg skriva om hur en del av de senaste månaderna har varit för Mysingen.