Som jag skrev i förra inlägget så har denna vår och sommar inte varit som andra. Först avled en av våra vänner, helt oväntat. 

I slutet av mars lämnade min äldsta bror detta jordeliv. Plötsligt och oväntat. Jag pratade med honom i telefonen, nästan varje dag och dagen innan var han glad och som vanligt. Då han inte svarade i sin telefon nästa dag åkte vi dit och hittade honom i sängen. Han verkade ha dött i sömnen. Jag saknar honom otroligt mycket. Eftersom han bodde bara ett par mil ifrån oss, så var han den av mina syskon som jag hade mest kontakt med.

En kväll i mitten av juni fick min Mysing fruktansvärt ont i magen. Vi ringde 1177 och ambulansen kom och hämtade honom. Han fick direkt av sjukvårdarna morfin här hemma som skulle lindra det värsta. Det visade sig att han hade fått tarmvred och skulle opereras omgående. Dagen efter ringde en läkare mig och sa att Mysingen tydligen hade fått Takotsubo, brustet hjärta på svenska. Han låg då på intensiven. Hans tillstånd var dåligt men de var trots det tvungna att operera tarmvredet, han skulle inte klara det annars.

Efter operationen hade jag kontakt med sjukhuset igen och de sa att tillståndet var kritiskt och att han var mycket, mycket dålig. Operationen hade tagit 2 och en halv timme och de tog bort 2 meter tunntarm. Den hade gått bra men hans kropp orkade inte med ansträngningen, så de var tvungna att söva ner honom igen. Nu sa de att han troligen hade fått en hjärtinfarkt. Symptomen liknar varandra, vid brustet hjärta och hjärtinfarkt.

Jag hade inte fått följa med in till sjukhuset då han åkte in, men nu sa läkaren att jag fick komma och besöka Mysingen på intensiven. Jag åkte till Danderyds sjukhus och fick träffa honom.  Det var jobbigt. Han låg som ett paket, uppkopplad till max. och nersövd. Men det kändes bra att få klappa och prata med honom. Ja, prata, han sov så det var jag som pratade.

Dagen efter försökte de att väcka honom, men han sövdes ner direkt igen. Kroppen var för svag.

Jag ringde dagen därpå och fick då reda på att han var vaken, så jag åkte dit igen. Ja, han var vaken, på sätt och vis, låg helt stilla och blundade. Men, han pratade, otroligt mycket och osammanhängande, men det gick inte att få kontakt. Han andades också själv, men de hade inte tagit bort slangarna i halsen.

En sköterska kom in och gav mig en kasse med Mysingens kläder, skor och tillhörigheter. Till och med hans ringar, klockan, glasögonen, mobilen.  Jag fick skriva på ett papper att jag hade mottagit sakerna, men jag var för chockad för att fråga varför. I tankarna åkte jag bakåt i tiden, närmare bestämt 18 år. Då jag fick en kasse med min förra mans kläder, på Karolinska sjukhuset. Efter det att han hade avlidit.

Allt eftersom dagarna gick vaknade Mysingen till mer och mer och blev bättre och bättre. Fick efter en vecka flytta ifrån intensiven till hjärtintensiven och efter ytterligare en vecka kom han till en vanlig avdelning. Då han låg på intensiv avdelningarna fick han ta emot besök, två personer i taget, men på de vanliga avdelningarna var det besöksförbud. Jag saknade att besöka honom men samtidigt var det lite svårt för mig att ta mig dit. Första veckan var min syster här, hon åkte tåg ner från Umeå, för att vara mig behjälplig och det är jag henne evigt tacksam för. Så då kunde hon följa med mig. Min förra mans systerdotter skjutsade dit mig några gånger, även Mysingens dotter som hade hyrt en bil, åkte jag med. Så för att ta mig dit var jag tvungen att ha sällskap av någon. Men, alla hans tre barn åkte dit, så han fick besök ändå, då han låg på intensiven.

Så kom då äntligen den dagen då Mysingen kom hem igen. Trött, svag och sliten, men glad och mycket tacksam att få vara hemma.

På natten, fem dagar efter det att han hade fått komma hem, hörde jag ett brak i badrummet, rusade dit och hittade honom på golvet.

Fortsättning följer.        

Gud för Dig är allting klart,

allt det dolda uppenbart.

Mörkret är ej mörkt för Dig

och i dunklet ser Du mig.

En enorm stor och fin bukett kom till Mysingen igår, ifrån hans loge Odd Fellows.