Då vi gjorde vår senaste bilresa till Ångermanland, bilade vi genom Hälsingland och åkte till min näst yngsta syster, som bor strax utanför Delsbo och hämtade upp henne. Hon skulle nämligen följa med oss hem till vårt föräldrahem och bo där tills vi åkte tillbaka.

Hon hade sytt en fin sak som hängde på väggen i hennes sovrum. Så sanna ord.

Även denna hade hon sytt. Dessa ord måste jag påminna mig om varje dag. Det är så lätt att glömma att det finns så mycket att vara tacksam över, vilket man kanske inte tänker på då värken eller oron sätter in.

Men, som hon själv sa: ”Det finns så många andra som har det mycket sämre än jag”.

På vägen till min syster, stannade helt plötsligt trafiken. Den stod helt stilla, minut efter minut och vi visste inte vad det berodde på. Fast vi hade semester så gnagde otåligheten i oss och undran, vad har hänt?

Efter kanske 30 minuter, kändes mer som en timme, tog inte tid,  kom det en bil som det stod ”Lots följ mig” på. Så glada vi blev.

Vi körde efter bilen och fick då se vad det var som stoppet berodde på. Asfalts arbeten.

Annat fordon som såg lite annorlunda ut. Inte bil, inte motorcykel, inte moped, kanske "trehjuling" i rätt så hög hastighet.

Här en som fick lift.

Höga Kusten bron, ståtlig som alltid.

Och, med en underbar utsikt uppe ifrån berget.

Y-et, symbolen för Västernorrlands län, kan man väl säga, såg ut så här förr om åren.

I år möttes vi av denna syn. Renovering på gång, kanske.

Bli en möjlighetare.

Oavsett hur hopplös

en situation ser ut att vara,

eller faktiskt är,

höj blicken

och se möjligheterna.

Se dem alltid

för de finns alltid där.

Ett hjärta har bildats i Lötsjön bland näckroserna, kan jag nästan se.

Det känns lite ledsamt att ”semestern” är över för denna gång. Ja, jag kallar det för semester då jag reser hemifrån och upplever något annat, på annan ort. Kan tyckas att jag har semester hela tiden eftersom jag är 78 år och pensionär, men det känns ändå lite annorlunda att åka iväg lite, än den vanliga lunken, hemmavid. Sommar och inte så många åtaganden och möten för mysingen heller.

Men nu är vi tillbaka och det har redan varit både styrelsemöte och vakt på SPF lokalen och veckan som kommer är det också en del inbokat. Allt återgår till det vanliga så att säga.

Min bror som brukar följa med oss norröver orkade inte det denna gång, vilket vi tyckte var tråkigt. Han sa att han kände sig gammal, matt och orkeslös. Visserligen är han 92 år, men har alltid var pigg, äter inga mediciner och klarar sig själv.

Nu har jag i alla fall ringt till vårdcentralen så att han kan få hjälp med en rollator och kanske annat han också kan behöva, eftersom han har lite svårt att ta sig fram och blir yr ibland. Han hade ramlat hemma och hade haft all möda i världen för att ta sig upp igen, berättade han. Men, trygghetslarm, nej det ville han allt tänka på lite.

Jag tog inte så många foton under ledigheten,  men några blev det. Bilden av mig, vid min presentation, till höger, är från augusti i år.

Även denna som min yngsta bror tog, av mysingen och mig, på en morgonpromenad är från i augusti i år.

Lugnet råder verkligen i skogarna och runt om där i Ångermanland. Annat i städerna förstås

Det verkar bli mycket rönnbär i år. Träden lyste röda och granna, knappt att vår lilla stuga syntes.

På tal om bär. Denna goda äppelpaj gjorde min ena syster av egenhändigt plockade blåbär och hallon.

Denna sommar åt jag av sju sorters olika bär, direkt ifrån bärbuskarna.

Hallon, blåbär, röda vinbär, svarta vinbär, smultron, krusbär och några lingon hade också kommit. Hjortron har jag också ätit, men årets skörd var slut, så dom kunde jag inte plocka, men fick av dom som min yngsta bror hade plockat tidigare. Det blir 8 olika sorter.

 En morgon dök det upp ett hjärta i kaffekoppen.

Nu äntligen kom jag in på min blogg. Ibland tar det tid men nu kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. Det var så länge sedan som jag loggade in här, närmare bestämt i början av augusti, så jag hade nästan glömt min kod.

Men nu är jag här och det var egentligen bara det som jag ville tala om.

Har lite om mig så jag återkommer en annan dag med  lite mer information. Äh, det är ju inget speciellt men jag ville bara tala om att jag har det bra och min mysing står fortfarande ut med mig.

Kärleken gömmer sig inte.

Den stannar och kämpar.

Den ger inte upp

förrän den mått målet.

Det är därför Gud gjorde

kärleken så stark.

För att den ska kunna bära dig,

hela vägen hem.