Jag brukar inte bry mig så mycket om att hösten kommer och att det blir mörkare och mörkare för varje dag, eller dagarna blir, så att säga kortare. Detta att det blir mörkare hör liksom till, men detta gråa. Nu räcker det. Vet inte hur många dagar, känns nästan som veckor som det har varit grått, mulet och molnigt här där vi bor.

Snön kom ju och gjorde att det lyste upp en del, ett tag. Men det var för cirka 2 veckor sedan.

Kyrkan såg vacker ut i snöskrud.

Men snön försvann nästan lika fort som den kom.

Vid Tuletorget har det satts upp ett litet ”tankaljushus”. Det finns bänkar därinne så det är bara att sätta sig ner och njuta.

Det är inte så stort men det är bra med belysning därinne.

Så här står det utanför ljusrummet.

Bra råd, kan jag tycka. Sedan att efterfölja dom, det är en annan sak.

Går ut och går, det gör vi varje morgon om vi kan för det har blivit en vana hos oss. Med vanor är det ju så att man saknar dom, ifall de inte blir av, så det är bäst att hålla på.

Jag såg jordgubbar i affären som vi handlade i häromdagen. Blev så sugen på bär så jag kunde nästan inte låta bli att köpa dom. En gång denna sommar har jag ätit jordgubbar. Eftersom vi inte har varit upp till Ångermanland detta år så har det inte blivit några andra färska bär heller. Jag har "bärbrist", känns det som.  För detta med att äta bär, har också blivit en god vana.

På tal om bär så kom jag att tänka på en sann liten historia. Om ni vill kan ni få läsa den.

Hela familjen är ute i skogen för att plocka blåbär. Hunden Sickan får också vara med. De större barnen snor kvickt omkring och hittar en hel del. Men Stefan som är minst får inte mycket i sin korg. Han är nästan gråtfärdig.

”Jag hittar inga bär, mamma.”
”Se dig omkring riktigt och glöm inte att be Gud om hjälp,” säger mamma.
Det gör Stefan. Och minsann hittar han inte ett fint ställe med härliga blåbär.

”Du ser”, säger mamma, ”det lönade sig och du fick genast bönesvar”.

Just då kommer Sickan farande och lägger sig mitt ibland bären. Stefan far upp och ryter med barsk stämma.

”Ge dig iväg Sickan, och lägg dig inte mitt uppe i bönesvaret”!

Det gammalmodiga begreppet att vara tillfreds

med sig själv och världen är, trots all framstegstro,

vare sig vi vill anse det som sanning eller inte,

nyckeln till lyckans hemlighet.

I morse tänkte jag, men hjälp, det kan väl inte vara fredag redan, men det var precis vad det var det och dessutom den 2 december.  Det regnade ute men vi tog en liten promenad till återvinningsstationen.

Denna vecka har gått fort för det har rört något omkring oss nästan dagligen och då går det snabbt. Vi som pensionärer hinner inte så mycket som då vi var yngre. Jag till exempel, skulle vilja ha endast ett åtagande per dag. Eller vissa dar så känns det som inget åtagande räcker mer än väl. Då får det väl bli så.

I går blev det flera stycken, jag ska nämna två.

Vid niosnåret åkte vi tunnelbana in till storstan för att besöka min hjärtdoktor. Det var dags att kolla batteriet på pacemakern igen.  Det var ju bara 3-4 månader sedan jag kollade senast men nu kan det gå fort, sa han förra gången. Och, det hade det tydligen gjort så han skickar en remiss till S:t Görans sjukhus där de ska byta batteriet. Jag har haft detta nu i 11 år. Det var 5 dagar efter min 70-årsdag som jag fick pacemakern inopererad. Operationen blir kanske i januari, vi får se.

Sedan var jag och köpte mig ett par rediga vinterstövlar. Tänk jag fick tag i ett par som jag tror ska vara perfekta. Men, å andra sidan så har jag trott så förr. Då jag har provat i affären har de varit perfekta, men sedan då jag varit ute på en morgonpromenad så har de inte uppfyllt mina krav. Men, nu hoppas jag verkligen på dessa. För jag höll på länge och provade, många olika och det vore väl roligt om det lyckades denna gång.

Det är inte kul att åka tunnelbana och röra sig ute bland mycket folk, då man är som jag. Men Mysingen var mitt stöd och vi kom hem ordentligt.

Häromdagen fick göra som kungen, vända blad och det gjorde jag på min almanacka till sista månaden i år, där det står detta. Med ljus och hyacinter.

I går morse vid vår morgonpromenad tog vi en sväng förbi återvinningsstationen med lite skräp. Där var det rent och fint, brukar ofta inte vara det. Ibland så står det kassar med skräp eller flaskor, men i går var det nästan bara ett par skor som låg där, som någon hade slängt. Märkligt, de såg så fina och användbara ut.

Vid Sturegatan har de tänt upp och gjort fint.

På hemvägen stannade vi vid en fastighet på Tulegatan där det har varit ett konditori, men som har haft stängt nu i flera år, sedan strax före pandemin. De hade tömt utrymmet på allt och så har det stått väldigt länge.

Häromdagen såg vi att en begravningsfirma hade flyttad in så vi stannade och jag  tog några bilder av änglar.

Och hjärtljus.

Det var lugnt och tyst på gatorna, så som det brukar vara en lördagsmorgon. Då hörde vi plötsligt någon som ropade:

”Hej, är det ni som brukar gå ut tidigt på morgnarna”?

Det är andra gången på rätt så kort tid, som någon frågar oss om det. Vad finns att svara? Visst, vi går ut på en promenad, visst, nästan varje morgon. Men står de i fönstren och ser oss och kommenterar det? Några andra som frågade samma sak en morgon sa att de brukade se oss då de sitter vid frukostbordet och fikar. Jag menar detta är inte på landet utan i en stad, med en folkmängd på över 54.000 innevånare. Ett är då säkert. Vi är en visa på sta´n, som det heter.

”Jaa”, sa vi och tittade efter var rösten kom ifrån. Den kom ifrån en medelålders fin dam som kom gående över övergångsstället emot oss. Joo, jag tyckte att hon var fin.

”Ni förstår jag är så full, jag har supit hela natten och är på väg hem var bor ni jag bor där borta”, sa hon och pekade, samtidigt som hon pratade på.

Hon tog mig under armen för att få stöd och som tur var så höll jag i Mysingens hand för annars hade jag kanske ramlat.

”Men, nu måste vi anmäla oss hos begravningsbyrån, det är bäst att vara ute i god tid. De måste haft bråttom att flytta in där för häromdagen var det tomt. Vet du, jag stal två öl där jag var”, sa hon och tog fram ölen ur sina fickor. ”Det var väl bra gjort av mig”.

”Nej, det var det inte” sa jag, ”man ska inte stjäla”.

”Stjäla? Nej jag stal dom inte jag frågade först, det gick väl bra”?

”Ja, det var bra”.

Damen pratade på tills vi kom till hennes port. ”Här bor jag, vad är klockan”?  

”Strax åtta, bäst att du går hem”.

”Oj, är klockan åtta, vad ska han säga”?

Det fick vi inte veta för vi gick vidare och hon gick in i sin port.

Jag önskar er som läser min blogg. En fin 1:a Advent.

Vi tänder ett ljus i Advent,

det värmer den som frusen är

Vi tänder ett ljus i Advent,

det sprider ljus i vårt mörker här.

Och alla som är rädda och fryser på vår jord,

dom borde få sitta vid vårt bord,

när vi tänder ett ljus i Advent.

När vi tänder ett ljus i Advent.

I morse tog Mysingen och jag en morgonpromenad och även för att uträtta några ärenden. Var bland annat tvungen att gå ner till Seven Eleven för att ladda min telefon. Ja, jag vet att det inte låter klokt, men så är det. Jag har ju kontantkort och har själv laddat upp mobilen via datorn förut, men denna gång gick det inte, inte ens för Mysingen. Det stod att jag skulle registrera mig. Vilket inte heller gick.

Jag använder sällan min mobil, men nu måste jag ha den på dagligen för att vår fasta telefon har pajat. Nja, inte telefonen, utan teleförbindelsen. Helt  plötsligt var den död, inte ett ljud och om man ringde in på den så var det spärrton. Vi kontaktade Telia som sa att de skulle fixa till det senast onsdag. Detta hände förra fredagen.

I måndags fick jag ett SMS där det stod att jag skulle vara hemma och anträffbar för de hade kollat och det var inga fel hos oss, utan något större. Strax efter kom ett nytt SMS där det stod att förra meddelandet inte gällde. Felet var större än så och det kunde ta lång tid och laga det och jag behövde inte vara hemma och passa något.

Än har det inte hänt något på telefronten, telefonen är fortfarande obrukbar. Vi tror att de med allt grävande här i vår lilla stad, har grävt sönder någon kabel. Vi får se, eller höra vad det kan vara. Eller det tror jag inte, rätt som det är går den kanske bara.  Vi klarar oss ju ändå, men eftersom jag inte har kunnat ladda min mobil, så har jag inte kunnat ringa någon på länge. Förresten, den använder jag sällan. Jag får prata med mig själv, eller Mysingen. Det går ingen nöd på oss. Jag har ju inte alltid haft tillgång till telefon. Måste ju dock medge att jag saknar "pratet" en del.

En sann barnhistoria kommer här.

Frida som är en vaken och pigg sexåring, går gärna till kyrkans barntimmar varje söndag. Men en dag var hon inte riktigt nöjd när hon kom hem.

”Jag vill mycket hellre gå med Marianne till Frälsninsarmén nästa söndag”.

”Varför det?  Du trivs ju så bra i kyrkan”?

”Ja, men vi får bara sjunga: ”Ett litet fattigt barn jag är”, för jämt och för jämt, men på Frälsningsarmén sjunger dom: ”Jag är barn till en kung”!

Då jag gick i söndagsskolan på 1940-talet så sjöng vi båda sångerna. Och de började så här.

Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå.

Jag vet min gode Fader kär, bär omsorg om de små.

Jag är barn till en kung, jag är barn till en kung.

Fast liten och ringa, så är jag barn till en kung.

Ha en bra dag och var rädda om varandra.

...måste man stå ut i kylan.

Nu har vi fått snö, mellan 2-3 decimeter. Jobbigt för alla som måste ut och till sina jobb. Bussar, tåg och tvärbanor har det svårt att komma fram. Många har utan ström. Ännu så länge går tunnelbanan, det är bra för Mysingen har ett läkarbesök på Danderyds sjukhus i eftermiddag. Han hade tänkt ta bilen, men nu blir det T-bana.

Bild som jag tog i morse ifrån vårt fönster.

Ett hjärta värmer alltid, fast det är av snö.

Häromdagen åkte vi till storstan för ett läkarbesök hos min hjärtläkare. Men, nu var det inte jag som skulle undersökas utan min Mysing. Han fick denna tid för cirka ett år sedan, en återbesöks tid. Det var alltså långt innan han drabbades av Takotsubo, eller som det också kallas ”Brustet hjärta”.

Hjärtläkaren läste Mysingens journal och blev mäkta förvånad över att han är så pass frisk som han är.  Tyckte att han hade återhämtat sig mycket snabbt och bra. Tog ultraljud och allt var bra. Visserligen får han fortfarande äta några mediciner men han fick ta några prover på labbet och hjärtläkaren ska ringa honom i veckan som kommer och uppdatera medicineringen.

”Du ser ju piggare och friskare än du gjorde förut”, sa han.

Det gick någorlunda bra att åka tunnelbana för mig. Jag har ju inte gjort det sedan i somras, men jag ville följa med för att komma ut lite och för att jag behövde köpa ett par skor. Nu blev det inte bara ett par skor, utan två par.

Jag tycker att det är jobbigt att köpa skor. Jag kan inte ha skor med klackar på. Eller, klackar måste de ju ha, men låga. Jag får annars mer ont i höften och ryggen och går ostadigare. Kanske beroende på att jag här hemma för det mesta bara har sockor på mig.

Nu ska jag försöka att få tag i ett par varma stövlar, med låga klackar. Nästa projekt. Skorna som jag köpte är ju inget att ha i snö och halka.

 Så här vackert var det på Hötorget. Fina och många blomsterbuketter.

Det fanns även många fruktstånd.

Alla hade inte börjat ännu, verkar det som. Vädret var ju inte det bästa heller. Kallt och det blåste och kom några snöflingor. Denna bild tog jag uppe ifrån väntrummet hos hjärtläkaren.

Sergelstorg. Undrar vad detta är till för? Är det konstverk eller ska det bli konstverk på.

Märklig inraming av fönstren. Kanske är de snyggt på sommaren.

Någon hade satt upp detta på en husvägg. Den kända bibelversen ifrån Johannes 3:16.

Ha det så bra ni kan det, mina bloggvänner.'

'

Kallt i vardagsrummet, känns då jag kommer in dit. Kanske har vår hyresvärd Förvaltaren dragit ner på elvärmen, vet ej. Lite jobbigt är det eftersom det är där vi sitter om vi ska titta på TV. Jag har fått ta en filt över mig, för att inte frysa. Mysingen han fryser om fötterna, det är kallare på golvet också. Vi får skaffa raggsockor åt honom. Kanske ska jag be min syster att sticka några, hon är så duktig på detta med att sticka. Men, det går åt mycket med garn, storlek 45 tror jag är lagom. Kanske blir det bättre då vi har vant oss vid hösten.  Än är det ingen fara, det går bra.

Raggsockor har jag inte haft sedan jag bodde hemma i Ångermanland. Snacka om kallt. Där var det kyligt på golvet och drag från fönstren, vad jag minns. Vi hade ändå då hösten närmade sig, satt in innanfönster, med vadd emellan rutorna och klisterremsor runt om.  Det var mycket jobb. Det blev många rutor att putsa, alla fyra sidor så att säga, plus att det var ett stort hus med många fönster. Inte det lättaste för unga tjejer.

Vi frös då vi om kvällarna skulle gå ifrån den goa värmen i köket, en våning upp, genom en kall farstu och kall hall på övervåningen och till sovrummet. Men hade vi väl krupit ner i sängen så var det varmt. Jag och min två år yngre syster låg i samma säng, på en madrass av halm, täcke och så på vintrarna pappas varma björnskinnspäls på oss. Den som han hade då han åkte vagn eller släde efter hästen, då det var kallt.

Ni kanske kan förstå att det var svårt att få upp oss på mornarna för att ge oss ut i kylan igen. Men det var bara att kliva upp då reveljen ljöd:

”Opp me er jänter, skola vänt in´t". 

Det jag minns mest då det gällde kylan inomhus var Salen. Ett rum som var det största rummet i huset, men som inte var uppvärmt på vintern, om vi inte skulle ha främmande förstås. Annars stod det tomt och kallt. Ett outnyttjat rum, större delen av året.

Så här i backspegeln så undrar jag egentligen inte varför. Det var bara så. Det var finrummet. I mitten av rummet ett stort bord som var utdragbart, många rymdes att sitta vid det bordet vid kalas och fester. Det fanns ett skåp med finporslinet, det porslin som inte skulle användas annat än vid festliga tillfällen. Undrar om det är någon som har det så nu?

En bäddsoffa fanns där också. Plus många fina prydnadssaker, att beundra och titta på, inte röra.

Jag kan förstå detta med Salen och att det var kallt därinne. Det blev ju billigare, att inte ha det uppvärmt. Onödigt dyrt att värma upp ett rum som ändå inte skulle användas.

Vi har fått det så bra på många sätt.  Allt har gått framåt och det var inte alltid ”bättre förr”.

Några visdomsord ifrån min Optimistlåda.

Var inte rädd för det långsamma framåtskridande,

var bara rädd för stillaståendet.

Ha det bra mina bloggvänner.

Plus fjorton grader var det tidigt i morse då vi vandrade ut. Märkligt, det är i alla fall mitten av november månad, kan man säga. Kändes behagligt emellanåt, men ibland tog vinden i och det blåste allt annat än behagligt.

Vet ni vad en vätte är?

Då jag var barn så sa min mamma att det fanns vättar bakom bagarstugan, uppe vid skogen. Jag vågade mig inte dit då det var mörkt, av någon konstig anledning. Jag kommer nämligen inte ihåg att mamma sa något om att de var farliga eller så, bara att det var ”oknytt”.

Ni ser ju så liten och fin den är. Nja, denna såg vi då vi vandrade ut, på väg ner emot Golfängarna i går morse. Det var svårt att få en klar bild, för mörkt, men vättarna vill gärna inte komma fram i dagsljus.

Sedan jag blev vuxen har jag läst mig till att vättar var, enligt gammal folktro, underjordiska väsen som levde under husen där folk bodde. De stal och folk var lite rädda för dom, för de kunde förvandla synen på människor och att om man hällde ut vatten på marken ovanför dom så kunde man drabbas av olyckor eller sjukdomar. Tänk så mycket konstigt, folk trodde på förr. Tomtar, troll, vättar och oknytt, för att nämna några.

I morse träffade vi också på en person som vi inte har sett på flera månader. Det var riktigt trevligt att stanna upp och prata en stund.

Vi lärde känna denne trevlige man under pandemin. Han var också i riskgrupp så han kom varje lördag morgon gående ifrån Solna för att handla i den matvaruaffär som hade öppet mellan 7-8 för äldre personer. Ibland kom vi för tidigt och då stod vi och pratade med varandra en stund innan vi kunde gå in.

Sedan har vi inte setts på ett bra tag. Mysingen har ju legat på Danderyds sjukhus och i morse fick vi reda på att den här mannen hade opererats där i onsdags och var ändå så pigg idag. Otroligt. Men han går ju också ut på dagliga promenader, nyttigt. Det var trevligt att se honom pigg och kry igen.

Mysingen och jag är så glada och tacksamma att vi får vakna varje morgon och ta våra små mysiga morgonrundor. Det är minsann inte allom givet i vår ålder.

Roligt vägmärke kom i vår väg.

På vägen ner emot Lötsjön finns det  bänkar som det går att sätta sig på, om inte det är alltför vått av morgondaggen.

Vid Lötsjön finns detta fina schackspel, nästan vid Gröna Stugan. Hoppas att det får stå kvar.

Trevlig helg önskar jag er, mina bloggvänner.

Jag har ju berättat här på bloggen om vår resa till Trosa, den dag som Mysingen fyllde 80 år.

En dag då vi kom och gick där på en gata i Trosa så såg jag att det satt en katt, helt stilla på trottoaren. Det var en fin gråvit katt. Tänkte att vi skulle gå förbi den lite försiktigt eller kanske kunde jag få hälsa och prata med den.

Men då jag kom närmare så såg jag att den var inställd på något annat. Öronen var spetsade rakt framåt och svansen som ett streck utefter marken. Den såg någonting, det var jag helt säker på. Kanske vaktade den på något.

Vi fortsatte att gå men skulle vandra över till andra sidan gatan och då såg vi 4 små måsungar komma fram, från under en bil. Samtidigt rörde katten på sig och direkt dök det upp flera skränande måsar över våra huvuden och  störtdyker mot katten som springer tillbaka. Vi tittade på katten och vi tittade på ungarna. Hur skulle detta gå? Kunde vi göra något? Ungarna stannade på gatan och visste tydligen inte hur de skulle göra.

Det kom fler och fler människor som stannade på behörigt avstånd och inväntade ett dramats upplösning.

Nu kom det också bilar som stannade, en bit ifrån, respektfullt och väntade tydligen på att måsungarna skulle börja vandra över gatan.

Och, det gjorde dom. Alla fyra satte fart och sprang så fort de små benen bar, på väg över till andra sidan gatan. Då helt plötsligt kommer katten rusande rakt emot ungarna. Vilket liv det blev.

Vi skrek, de andra åskådarna skrek, måsungarna pep, bilarna tutade och måsarna skränade och dök ner emot katten som av allt oväsen tvärvände och sprang in på sin tomt igen. Ungarna fortsatte och kom helskinnade över gatan och ner på andra sidan, i gräset.

Puh, vilken lättnad, måsungarna klarade sig, i alla fall denna gång. Vi vandrade vidare och var glada att det gick så bra ändå. Men jag vill lova, det var en pärs.

Vi hittade en annorlunda spegel där vi kunde fota oss själva.  Det står stadshotellet längst ner. Ett minne av att vi var där.

En liten sann barnhistoria på detta:

Mamma och faster Greta arbetar i köket och håller samtidigt på att öva in en sång, där varje vers slutar med halleluja.

Treåriga Gerd passar under tiden på att undersöka fasters väska. Det blir så misstänkt tyst att mamma måste se efter vad som pågår. Men Gerd viftar lugnande med handen:
”Fortsätt och sjung din halleluja, du mamma”.