Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av wiolettan - 7 september 2017 08:50


En undran.


Ni som är så snälla och vänliga och kommenterar mina blogginlägg, har ni besvärligheter med det?  Att ni slängs ur eller andra struligheter.  Skriver något och sen får börja om är inte roligt. Någon vet jag, men kanske fler.


Det jag är intresserad av är att veta om det är från min dator strulet kommer, att jag kanske ska byta bloggplats eller om det är andra förändringar som jag kan göra. I så fall så gör jag det gärna, för jag förstår att dessa  besvärligheter måste vara påfrestande.


Hoppas att ni svarar på min undran.


Nu till något roligare.



 

Vad tycker ni om denna skylt? Denna restaurang finns på Fredsgatan här i Sundbyberg och jag tycker att den är rolig. För någon har verkligen försökt vara rolig, kan jag tänka mig. Restaurangen heter Selmas och tydligen är det tillåtet för katter att pussas här.



 

Detta köpte jag till min mysing så det sitter nu vid hans skrivplats.  Ett hjärta längst upp förmildrar kanske texten, vad vet jag?



 

Såg detta hjärta i mitt bildarkiv i morse. Vet ej om ni har fått se det förut. Vid en lunch då vi tog en tallrik kräm med mjölk, så bildades detta hjärta. Korsord har vi ofta bredvid tallriken så äter vi inte så fort, det är inte nyttigt, men lösa korsord är nyttigt.


Nu ska vi iväg och handla. Bland annat ska mysingen köpa en ny skjorta.


Ha en finfin dag. Här var det bara 8 plusgrader och molnigt i morse, men nu skiner solen.







ANNONS
Av wiolettan - 4 september 2017 06:48


De senaste dagarna har det varit flera minnesprogram om prinsessan Diana. Både då hon var prinsessa och efteråt. Ja, glimtar från en stor del av hennes liv.


Då jag ser dessa program grips jag av medömkan med henne. Hon fick ett kort liv och  innehållsrikt, på många sätt. Vad jag kan förstå var det mycket som hon ville ha annorlunda.


Det senaste programmet jag såg var en filmatisering om Dianas liv då hon hade flyttat ifrån sin man, prins Charlie. Hur hon förgäves försökte bli ”en i mängden”, i alla fall inte så hårt bevakad av journalister och fotografer.


Att jämt vara påpassad, fotograferad, måste ge intervjuer och inte känna sig fri, då åker jag i tankarna,  flera årtionden tillbaka, närmare bestämt i slutet av åttiotalet och på nittiotalet. Då jag och min förra man var i Brasilien och var påpassade nästan hela tiden.


Jag kommer ihåg då han och jag kom till en plats och min man blev direkt omringad av människor och jag stod helt ensam. Då kommer det fram en ung tjej, presenterar sig för mig och frågar om jag pratar, portugisiska, franska eller engelska,. Nej svenska förklarade jag. Som tur var förstod jag lite av vad hon sa, på engelska.


Hon meddelade i alla fall att hon skulle vara mig behjälplig denna helg  och inte vika ifrån min sida, då det var många möten och konferenser och min man skulle bli upptagen med att vara just den han var. Sonen till en av de två första missionärerna som kom till Brasilien. För brasilianarna var det stort och de var helt lyckliga över att bara få trycka våra händer.


Men, då fick jag verkligen känna på hur det kändes att vara i centrum. Vi blev omhändertagna och skyddade, minst lika mycket som vilken kung eller prinsessa som helst. Ni kanske kan förstå hur det kändes för mig. Blyg, bortkommen liten tjej ifrån landet, som knappt kunde svenska. Ångermanländska var jag bra på, det var inte min dåvarande man, han kunde istället svenska, engelska, portugisiska och spanska, klarade sig hjälpligt på tyska och italienska.


Det där att nästan hela tiden ha kameror riktade emot mig, var svårt att acceptera.


Jag klarade dessa veckor mycket tack vare att alla dessa som jag mötte var så otroligt generösa med vänlighet och omtanke. Glada och positiva.  Det kom att bli 4 resor till Brasilien och stor uppmärksamhet varje gång.




 

Här var vi huvudgäster i en marsch som gick ifrån hamnen i Belem till deras kyrka, flera kilometer igenom staden. Det var tusentals personer som hade samlats. Någon nämnde över 40.000, men jag vet inte. Ni ser mig där i blommig kjol, till vänster och med en filmkamera i handen. På den tiden inga mobiler utan det var stora åbäken,  om man skulle filma. Min man hade svagt hjärta så det var  läkare och sjuksköterskor med bredvid oss, hela marschen.



 

Här har de slagit en ring runt om oss,  ni ser hur vakterna håller varandra i händerna, för folkmassan blev påträngande. Mannen till höger om min man var en av de läkare som följde med. De stannade till och med hela tåget och tog blodtryck och kollade honom och sedan fick han sätta sig i en bil resten av vägen. Jag fortsatte och gå. Med vakterna kvar.


 

Här står vi mitt i en folkmassa, med vakter runt som höll den stången.


Dessa bilder är 26 år gamla och vi har fått dom ifrån en fotograf i Brasilien, utom den undre, som jag har tagit själv. En av fotograferna som fotade som mest, tror jag, var han som syns längst upp till vänster på nedersta bilden. Vet inte vad han står på.








ANNONS
Av wiolettan - 3 september 2017 08:03


Lärarinnan i skolan råkar skada sig i ett finger när hon vässar sin penna. Det börjar blöda och medan hon sköter om såret passar hon på att fråga klassen om någon kan ett ordspråk som handlar om små sår. Ville reser sig blixtsnabbt och föreslår:

"Arga katter får rivet skinn."


"Jaa", medger fröken, "det kan vara riktigt, men jag tänkte på ett ordspråk som handlar om sår.


"Som man sår får man skörda", säger Sune.


"Nej, det jag tänker på talar också om fattiga vänner.


"Då vet jag, fröken", ropar Anders. "Det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig".


Det hade Anders så rätt i. Men, jag tror att fröken tänkte på: "Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta". Det ordspråket lärde jag mig av min mamma.  Hon hade en panisk förskräckelse för blod och sår och var mycket noga med att tvätta och göra rent även mycket små sår och sedan plåster på.


Det där förstod jag inte då. Tyckte ofta att det där lilla såret är inget att bry sig om men hon förklarade att det kunde bli infektioner och besvärligheter om man inte såg efter även det minsta lilla sår och tog bort all eventuell smuts.


Idag, mulet men inget regn, ännu så länge. Vi tog en liten promenad före frukost. Det blåste men det var skönt med frisk luft i lungorna.


 

Vid en tvärgata till Tulegatan har det i många år stått ett stort pampigt träd. Förra hösten, tror jag, klipptes det ner och blev knappt hälften så stort och inga grenar eller löv. Nu i våras började det att bli lite grönt igen.

 

Nu, det grönskar, växer och frodas. Undrar vad det är för ett slags träd?



 

Så här ser ofta cykelbanorna ut. En fin vit cykel, så alla förstår.



 

Men, har ni sett? Någon har varit kreativ, verkligen. Kanske hade personen själv en röd cykel.



 

Som vanligt, nästan, ett hjärta framför mina fötter.


Hoppas att vi alla får en trevlig söndag.



Av wiolettan - 31 augusti 2017 08:45


I dag regnar det, ett behövligt regn på många ställen.


Typiskt egentligen. Igår, då det var varmt och solen sken, kunde jag inte gå ut, för flimrets skull, idag är jag bättre och måste ner till vårdcentralen och ta PK provet, då är det hällregn.

Just nu så vräker det ner. Naturen, allt vad däri är, är förunderlig, människor, djur, ja allt skapat.


Har ni hört denna berättelse?  I dagens betalkort samhälle låter det kanske lite uråldrigt. (Fast, än så länge betalar jag med pengar.)


En indiankvinna besökte en dag en god vän i New York. De promenerade längs affärsgatorna på Manhattan, mitt i den hektiska stadspulsen. Ljudet från tutande bilar och gatuförsäljare blandades med ljudet från alla människor som trängdes på trottoarerna.


Plötsligt stannade indiankvinnan till och sa: "Jag hör en syrsa!" Vännen skrattade lite och förklarade att det inte var möjligt att höra en syrsa i allt detta oväsen, men kvinnan insisterade.


"Jo, jag hör en syrsa alldeles i närheten". Indiankvinnan gick fram till en stor lerkruka som prydde ingången till en av affärerna, där en stor buske bredde ut sina blad. Under ett av bladen lyfte kvinnan försiktigt fram en liten syrsa. Väninnan såg helt förbluffad ut.


"Men detta är ju helt otroligt", utbrast hon".  "Du måste ha övernaturligt bra hörsel".


"Nej, nej", sa indiankvinnan med ett leende. "Mina öron är inte annorlunda än dina. Allt beror på vad man lyssnar efter. Titta här, ska du få se".


Kvinnan tog fram ett par mynt som hon släppte ner på trottoaren, så att de studsade iväg med ett klirrande ljud. I samma ögonblick vände sig ett dussintal personer om.


"Du ser", sa indiankvinnan. "Allt beror på vad man lyssnar efter".


Vi kanske ofta klagar över att Gud inte hör när vi ber. Kanhända är det sant att Gud oftare talar i den stilla viskningen än i den rytande stormen, men han talar fortfarande. Om vi sedan hör honom eller inte är en annan fråga. Allt beror på vad vi lyssnar efter.


Nu ska jag strax göra mig i ordning för en promenad i regnet, för, om jag lyssnar så hör jag hur det regnar.




 

En stilla stund på vår balkong, med kryss att lösa, är toppen. Detta var en solig dag.






Av wiolettan - 29 augusti 2017 07:59


På frågan: "Hur står det till"? kan man få det intelligenta svaret "jo tack, det knallar och går".

I så fall är det viktigt att det knallar och går åt rätt håll.


En del kan vi själva påverka, men inte allt. Jag är tacksam att "det är så bra som det är", så länge jag kan "knalla" och gå ut, är jag nöjd och glader. Samt att jag har en man som hjälper mig så mycket. Lagar mat också, ofta. I går fick vi en fläskgryta med en mängd grönsaker. Det var vansinnigt gott. Varför säger vi så förresten?  "Vansinnigt gott". Det borde ju heta: "Det är snillrikt gott".


I går kunde jag följa med mysingen och dela ut SPF tidningen hos en del av våra medlemmar. Vi har ju gått den där rundan i flera år nu, många gånger om året, så jag borde ju hitta, men nej, det är hopplöst för mig att hitta rätt. "Åt det där hållet ska vi gå nu, inte däråt". "Jaja, jag försöker". Lokalsinnet, ni vet.


Jag skämde ut mig enormt nu i fredags då jag besökte min doktor. Då jag var färdigundersökt så skulle jag gå till laboratoriet för att ta fyra rör blod. Vandrade ut genom dörren och iväg och hörde doktorn ropa efter mig: "Nej du ska gå åt andra hållet".


Vände och gick och gick. Virrade runt en stund och till slut så hörde jag en som ropade mitt namn,  "Du går fel". Det var min läkare som helt resolut gick före mig till laboratoriet, tog en lapp till mig och gick sin väg.


Usch, så jag skämdes. Jag skäms till och med nu då jag skriver detta, men kanske det kan lätta lite. Vågar nästan inte tala om att jag har besökt den vårdcentralen och det labbet sedan början av 2000-talet. Nu de fem senaste åren minst en eller två gånger i månaden, på grund av att mitt PK-värde måste kollas.


Nej, detta var ett tråkigt inlägg. Ska pigga upp mig med några bilder.



 

En uppmaning. Fanns i ett skyltfönster, som vi gick förbi häromdagen.


 

Detta konstverk hade någon ritat på trottoaren.



 

Förra veckan, efter en regnig natt såg jag detta hjärta framför mina fötter.


Läste ett sanningens ord en gång.


Ägde både papper och penna.

Dessutom en nyinköpt skrivmaskin.

Nu var det bara inspirationen som fattades.


Som ni förstår, före dataåldern.


Trevlig dag önskar jag er som läser min blogg.





Av wiolettan - 27 augusti 2017 08:51


I morse vid halvsju tiden var det bara 7 plusgrader, men det gjorde ingenting att det var lite småkallt. Jag tyckte att det var så skönt att jag kunde komma ut och gå. Det har inte blivit så mycket av den varan den senaste tiden, men hoppas på det bästa och ser framåt.


Nu kommer jag ihåg en historia som jag hörde för några veckor sedan.


En äldre dam (inte jag) var på besök hos sin läkare för hon hade ont i sitt ben och knä. Läkaren undersökte henne och gav henne medicin och sa:

"Vi får hoppas på det bästa".


"Jag hoppar redan på det bästa", svarade damen.



 

I torsdags var jag till min läkare på vårdcentralen, hon ville ta lite prover. Nu har hon fått det. Men jag blev lite stucken, inget att göra åt. Hoppas bara att proverna är bra. Ska till min hjärtläkare och kolla pacemakern i mitten av september och efter det så ville läkaren på vårdcentralen träffa mig igen. Konstigt, men jag frågade inte henne varför.  Proverna skulle hon ringa om och ge mig besked.


Bilden som jag visade i förra inlägget och frågade om, var tagen i Brasilien. Ditte du hade rätt. Jag stod inte så långt ifrån Kristus statyn uppe på berget Corcovado. Fundamentet till statyn är gjord av cement ifrån Cementa i Limhamn. Det är en förunderlig utsikt där uppe på toppen.


Men idag ska jag bara visa några bilder ifrån vår morgonrunda.


 

En hare var också ute på morgonpromenad.



 

Vi gick ner emot Lötsjön och där har kommunen planterat sommarblomster.



.   .

Vattenfontänen var i full gång.




 

Dessa träd gillar jag skarpt. Har sett dom växa upp och bli vackrare och vackrare. Står nästan vid sjön.



 

En ängel kom i vår väg. Så skönt att dom små skyddsänglarna finns.



 

Hjärtat till Mariana låg på marken. Undrar om hon fick det?

 

I slutet på promenaden, på kortsidan av sjön, fanns det ännu en blomsteräng.







Av wiolettan - 24 augusti 2017 08:41



Ja, det är ju frågan. För på frågan i mitt föregående inlägg hade jag ett givit svar.


Men så kom Lenas pappas förslag om en gammal potatiskvarn. Visserligen är det ingen skruv av trä inne i hålet, men ändå. Så jag frågade min mysing och han sa att hålet var för litet för att det skulle kunna vara en potatiskvarn. /Kanske potatisarna var mindre förr i tiden?/ Bara en stilla undran.


Det jag har fått lära mig är i alla fall att det är en bärkvarn. Men varför i all sin dar ska bären mosas? Ska det bli sylt av bären så kokas dom ju, eller?


Ingen av mina förfäder lever så att jag kan fråga, men jag får se då jag åker upp nu i september igen, om jag kan få det bekräftat att det är en bärkvarn.



 

En bild tagen i september i fjol på vår lilla "bagarstuga" som den hette förr då vi bakade tunnbröd i den.



 

En egen skylt. Nej jag skojar bara. Denna bild är ifrån Trehörningsjö samhälle och vi har vår stuga 6 km därifrån.



 

Här ser ni min yngste bror uppe på taket för att kolla skorstenen då det kom in så mycket mygg i stugan. Han lagade skorstenen, murade och gjorde det tätt och sedan har vi inte haft några problem. Min bror var så snäll och ordnade detta, tyckte väl att min man inte var så van att klättra och jobba så där utan livlinor och dessutom äldre. Min bror är bara 69 år.





 

Kan ni gissa var jag har tagit denna bild?



Ha nu en finfin dag.


Några rader ifrån min optimistlåda.


Var inte orolig

för att världen skall gå

under i natt.

Det är ju redan morgon

i Australien.



Av wiolettan - 22 augusti 2017 08:44


Idag tänkte jag inte skriva så långt utan ställa en fråga.



 

Vet ni vad detta kan vara? Prylen ligger på ett golv på bilden. Det ser nästan ut som om den hängde på en vägg, i en bod.



I mitt barndomshem i Trehörningsjö finns det en del gamla verktyg och jordbruksmaskiner, de flesta använde vi då jag var ung också. Pappa arbetade tillsammans med sin häst, på det gamla sättet, ingen traktor eller moderna saker.


Den prylen som jag visar här, har jag aldrig använt, kanske jag ska tillägga.


Den lilla stugan som jag har fått av min äldsta bror är gammal. Den byggdes i mitten på 1800-talet, ungefär. Otroligt att den står fortfarande. Användningsområdet var då, på den tiden,  tunnbrödsbakning. På 1960-70 talet renoverades huset och blev beboeligt.



 

Det var vanligt att de förr i tiden inte satte in så många fönster, i varje fall inte på baksidan. Allt för att spara så mycket värme inomhus som möjligt. Så vårt lilla hus har inga fönster på baksidan.



 

I sommar då vi var där kittade min man fönsterrutorna och målade till lite.



 

Han är ju inte så van att hålla på med sån´t, men jag tycker att han gjorde det bra.


Jag målade också lite, på vårt räcke på bron. Tyckte att det var hur roligt som helst. Men, kanske inte så nyttigt. Dagen efter hade jag förmaksflimmer igen. Så jag tog det lugnt sedan.



Oj, jag skulle ju bara ställa en fråga och inte skriva. Men, OK gjort är gjort.


Ha en finfin dag.





Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 76 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se