Som jag trodde så glömde jag lappen hemma vid läkarbesöket. Några frågor kom jag ihåg men inte alla, plus att jag glömde att be doktorn att förnya mina recept. Är det inte klantigt så säg? Nu har jag bara en gång till att ta ut av den nya medicinen Multaq, får väl ringa honom nå´n dag, just nu känns det som om någon kontakt med läkare vill jag inte ha på ett tag.

Äter ni Multaq så gå inte in och googla på biverkningar, ett gott råd bara.

Annars var det som jag trodde, stor frekvens, heter det så förresten, av flimmer attacker så läkaren sa att nu måste de pröva något annat. Jag förstod direkt att då skulle jag läggas in och opereras, så jag sa att det går ju bra emellanåt, vi funderar sa han och gjorde det ett tag och kom sedan på den briljanta idén att avvakta. Vi skulle vänta till april någon gång då jag skulle bli kallad igen och han skulle göra en ny undersökning och se hur det har varit. Han sa flera gånger att jag skulle ringa om det var något. "Om det var något"? Det är alltid något, i mitt liv, men jag kan ju sluta att skoja och medge att jag vet vad han menade.

Så till det andra märkliga. Jag skulle ju försöka att hitta själv, komma ihåg hur jag gick gångerna förut, men nix, det sprack redan på T-centralen, innan vi ens hade kommit ut ur byggnaden.

"Vart ska du"? sa mysingen. Och, då vet jag, har gått fel igen. Visst, så jag gav upp och sa att jag skulle följa honom så att vi kom rätt.

Vi gick och jag kände inte igen mig förrän vi var cirka 50 meter ifrån byggnaden. Obegripligt. Det är ett stort fel i min lokalkännedomhjärna.

Ett vet jag då. Det måste vara en högre makt som såg till att jag fick "komma ihop" med mysingen, efter det att min förra man hade avlidit, 2004. Eftersom jag har tappat bort mitt lokalsinne helt. Kanske det försvann med lägesyrselsnurrningarna. Nej, jag skojar bara.

Nu är det november, det syns tydligt på min novemberkaktus.