Igår var det en spännande dag på många sätt.

Mysingen och jag är ju brevduvor för SPF och delar ut medlemsbladet då det kommer ut. Igår var det dags att vandra gata upp och gata ner i vår lilla stad för att lämna tidningen till våra pensionärer.

Men, mysingen har ju ont i sitt knä och är förkyld så vi tänkte hur ska det här gå, kanske ska jag gå själv?

”Nej, kommer inte på fråga”, tyckte min mysing”, tänk om du virrar bort dig eller blir dålig ska jag då vara hemma och oroa mig”?

Så vi vandrade iväg båda två vid halv tio i går morse. Det gick, fast inte utan problem. Mysingen hade svårt att gå nerför i trappor, det belastade knäet för mycket, det finns för det mesta hiss men ibland måste det bli någon trappa. Jag tog det istället.

Så fick jag känning av förmaksflimmret och då var det svårt. Så vid en adress så sa jag.

”Du får gå själv ner till huset så kommer jag i sakta mak, så möts vi sen längre fram”.

Då mysingen kom tillbaka såg han inte mig för jag hade fortsatt att vandra åt det håll vi skulle gå för jag tänkte att jag går så sakta så det är lättare för mysingen om jag har kommit en bit på väg. Men det var det inte alls.

Han blev rädd då inte jag fanns på plats, trodde att jag hade ramlat bakom nå´n buske eller så. Det hinner gå många tankar igenom huvudet vid sådana tillfällen.

Vid det näst sista huset skulle vi upp både till en adress på 5 trappor och en på 4 tr. Vi steg in i hissen, den ena dörren stängdes, inte den andra och en tråkig "hissröst" meddelade:

"Bottenvåningen". Ja, som om vi inte visste det. Vi tryckte igen, inget hände utom "bottenvåningen" och hissen stod stilla. Då sa jag till mysingen.

"Jag åker inte med denna hiss, jag vill inte, det är ju något fel, tänk om den stannar mitt emellan några våningar och vi blir riktigt instängda".

"Nej men larva dig inte, vänta lite bara",  jag började känna lite smått panik, ville bara därifrån och ut kom jag med en väldig fart och mysingen efter. Då stängdes båda dörrarna, hissen åkte upp till femman utan oss. Då den kom ner igen tog mysingen, lugn som en filbunke, hissen upp igen och levererade tidningarna medan jag stod nere och väntade.

Men hem kom vi och flimmret försvann och det var huvudsaken.

Inatt hade jag en otäck mardröm. Jag drömde att jag blev instängd i ett litet utrymme med vita väggar och inget annat, inget fönster inga tavlor, bara ett kalt vitt rum. Så jag började banka och slå på väggarna för det fanns ingen dörr heller. Jag bankade och skrek tills jag vaknade. Mysingen vaknade också, av mitt skrik.

Vi har inte tagit någon morgonpromenad idag, känns lite konstigt och ovant. Detta med att inte komma iväg och få lite motion i benen och ny luft i lungorna. Men vi får ägna oss åt något annat.

Detta till exempel. Nej, så bra är det inte, i alla fall inte hela dagen., Vi har sångövning och måste iväg på den lite senare, hur det nu kommer att gå och låta.