Tisdag och inte mycket på agendan. Jo, jag ska till vårdcentralen och bli stucken för att de ska se vad mitt PK-värde ligger på. Tar sedan rundan om Willys, lite rabattmat skulle sitta bra.

Fortfarande har vi inte kunnat ta någon sväng runt våra fina sjöar, men vi ser framåt och hoppas att allt skall läkas.

Tittade på min almanacka i vårt kök i morse.

Min väninna sedan 1960 och som avled i december för 5 år sedan brukade sända en sådan till mig varje jul.  Hon och jag gav varandra både julklappar och födelsedagspresenter i alla år, alltså i 50 år. Större delen av den tiden bodde hon i Västergötland och jag i Uppland. Men vi skickade paket och det var alltid så spännande.

Det är en förmån att ha fått lära känna en sådan person som Louise, alltid glad och vänlig, spred trivsel omkring sig. Hon hade en speciell humor och vi trivdes så bra ihop.

Jag kommer så väl ihåg då hon talade om för mig att hon hade fått cancer men att hon var helt övertygad om att Gud skulle göra henne frisk, för än trodde hon att hennes tid på jorden inte var slut. Sedan glömmer jag aldrig när hon ringde och sa att nu är jag frisk, läkaren hittade inga knölar de var borta. Läkaren kunde inte begripa vad som hade hänt, eftersom de inte hade hunnit sätta igång någon direkt behandling. De visste, liksom Lousie, att den typen av cancer var obotlig.

"Men jag vet", sa Louise, "Gud hade samma åsikt, min tid på jorden är inte över".

Hon fick cirka 20 år till.