Har ni tänkt på så mycket vi människor tar för givet? Eller bara inte tänker på? Sådant som vi är vana vid ska fungera och som för det mesta gör det också.

Men, så händer det något som vänder upp och ner på allt som gör att vi går ner för räkning, något som gör vardagen till en jobbig resa och vi stannar upp och tänker till. I alla fall gör jag det, för att inte tala om min man.

Vet inte hur många gånger hans ansikte har lysts upp och tacksamma ord har sprutat ur munnen, (sprutat ur munnen, vad är det för snack?) de senaste två dagarna då jag har kunnat vara uppe utan att ragla och må dåligt. Vi har mycket att vara tacksamma över.

Tänker med fasa på de stackars människor som varje dag lider och där som hela tillvaron slås i spillror. Det går inte att föreställa sig och det går inte att ta in.

Lite av den känslan hade jag i natt i min mardröm. Jag sprang och var jagad, ingenstans att gömma mig. Till slut skrek jag och vaknade av det, som jag brukar. Min man börjar bli van vid detta, nej jag tror aldrig han vänjer sig, men han vet i alla fall hur han ska bete sig, eller inte bete sig.

Dessa bilder tog jag innan jag blev sjuk. November kaktusarna  är nästan lika fina fortfarande. Både den röda och vita. Har blommat otroligt mycket detta år.

Hortensia, eller? Pelagonerna på balkongen har frusit medan jag varit dålig.

Idag har vi sångövning inför glöggen uppträdandet nästa vecka men jag kan inte vara med. Jag har inte tränat på tre veckor nu, känns konstigt. Mysingen får gå dit och öva för mig också. Tänk om det gick ändå.

Tack för alla snälla och uppmuntrande kommentarer. Ska försöka läsa ikapp mig hos er nu.