Det finns vissa människor som praktskt taget dagligen stjäl ifrån sina medmänniskor, utan att tänka på att det är stöld. För det är inte stöld i vanlig mening, att de tar en sak eller egendom ifrån någon. Nej, det är djupare än så.

De stjäl energi, goda humöret, glada stämningen och fyller istället på med negtiva påpekanden, yttrande och ifrågasättande.

Jag har mycket svårt att "komma tillbaka" efter en sådan pärs, tillbaka till mitt vanliga positiva jag. Det tar timmar och för det mesta dagar innan jag blir mig själv igen. Det låter kanske egoistiskt och självupptaget, men jag åker ner så djupt och ser då bara mina egna fel och brister och funderar, är det mig det är fel på? Varför gör jag så, eller varför är jag inte så istället? Då jag åker väldigt långt ner så kan jag inte ens tänka, ja men Gud skapade mig så här, jag har det här hjärtat för andra, jag kan inte bara slå knut på mig själv för att vara någon annan till lags. Jag funderar nästan hela tiden, fram och tillbaka och blir aldrig klokare.

I skolan hade man haft en lektion om människokroppen och Jocke skulle skriva sin första uppsats i biologi om människans sinnen. Han skrev:

"När vi ser på ett föremål, passerar ljus in genom ögat vidare in i hjärnan, där det stora mörkret råder."

Detta är inte hjärnan, men nästan ett hjärta.