Fredagen är för många en ”äntligendag”.

Äntligen är arbetsveckan över.

Äntligen får jag koppla av med familjen.

Äntligen kan jag träffa min käresta.

Äntligen har jag tid för mig själv.

Känner ni igen er? Det är många som har fredagen som en dag att se fram emot och det kan börja redan på måndagen, eller kanske på söndagen.

Ska man tycka synd om dessa människor? Nej, jag tror inte det. Ja, det finns ju ingen regel utan undantag, men i stort sett.

Att ha något att längta till, att se fram emot, det är en gåva. För det betyder att man har ett liv, och det tycker jag är värdefullt.

Men, så har vi den aspekten att vi ska "leva i nuet". Hur svårt är inte det? Jag tror att en kombination är rätta modellen.

Leva i nuet, göra det bästa av den dag som i dag är, men kanske också ha något att längta till, något trevligt att se fram emot.

Den här kaktusen vet verkligen att det är november, för då sätter den fart och blommar. Den verkar trivas i vårt fönster. Den kanske känner att "äntligen är det november".

Här är det hösten som trivs. Bilden är suddig men jag sitter på ett tåg, tog bilden genom fönstret i farten. Det var i förra veckan men jag tror att det ser likadant ut idag. Ingen snö har kommit.

Ingen is på sjön heller.