Plus minus noll ute och det blåser, men ingen nederbörd. Lite vitt ligger det marken, fläckvis, men det mesta av snön som kom senaste dygnet har smält bort. Plogbilen har åkt förbi på vår gata, men jag tror det var mest för att sanda eller salta och det är bra.

Lilla Doris på vår balkong, i somras. En väninnas katt.

Nu då det börjar bli lite höst så längtar jag efter en katt, märkligt, men dom är så goa och sällskapliga. Det går att prata med dom och svar får jag också, kanske inte alltid att jag förstår kattspråk, men ibland så. Du har ju mysingen, ja visst har jag det men han är borta så mycket nu då "höstjobben" börjar.

Mysingen har hjälpt mig mycket de senaste dagarna. Nu ni som inte vill läsa om tråkiga och blodiga saker kan stoppa här, ni andra som vill får reda på hur det gick för mig hos tandläkaren i går, tandutdragningen och Waranvärdena som jag oroade mig för, får fortsätta på eget bevåg och läsa. Skojar bara, ingen fara. Vill gärna "skriva av mig", det är också bra som dagbok.

Först ett tack till er som tänkte på mig och kanske bad en bön, det hjälpte, jag sitter här och har bara lite ont.

Att dra ut tanden tog cirka en halv timme, då har jag inte räknat med tiden innan bedövningen tog. Tre sprutor plus två av något som han sprutade på bara, vid tanden. Glömde att fråga vad det var.

Tanden hade två rötter som hade växt snett och tandläkaren fick först kapa sönder en del av tanden som han kom åt och sedan började bändandet och bit efter bit lyckades han få bort hela. Han sa att det var en jobbig process och svårarbetad. Så, jag vet inte vem som kände sig mest lättad då det var över, han eller jag. Kanske mysingen som satt i väntrummet och tyckte sig höra mig skrika. Joo, det är sant, han hörde ett skrik, men det var inte jag.

Blödningen då, jo det var segdraget, men efter cirka 7-8 timmar upphörde den och i morse var det bara att jag spottade lite blod. Ändå hade jag fått ett receptbelagt medel, brustabletter, Cyklokapron som jag använde att skölja mun med, i intervaller.

Ännu så länge har jag inte ätit annat än flytande, och druckit förstås. Fick ett litet sår i mungipan men det läker säkert snart. Det uppstod då tandläkaren fick bända så mycket, kan jag tänka mig.

Jag är glad och tacksam att det är över och gick bra. Jag har dragit ut tänder förr, men aldrig medan jag gått på Waranbehandling och eftersom jag fick olika besked av "läkarvetenskapen", så blev det så att jag och mysingen besämde att vi skulle minska lite på intaget av Warantabletterna och äta förnuftigt, sån´t som vi vet går åt ena eller andra hållet. Det vågar jag inte säga högt, egentligen, men det är ju så att vi är oss själva närmast. Eller hur?

Hos läkarna kan det kanske bli, ojdå, hoppsan, tålde du inte det, hur blev det så här? Och., sen kan de jobba vidare med sitt arbete och liv.

Nu låter jag cynisk, men jag hoppas att jag har fel.