Även idag kunde jag och mysingen ta en liten morgonrunda, inte ens 45 minuter, men jag är ändå glad att det gick bra och kändes OK. Det är ju inte som förut, men det kan jag ju inte heller begära.

Vi kom inte iväg förrän klockan var halv åtta så det var redan ljust ute, men söndag är det inte många som är i farten.

Dessa var det. Snöskottare, som rensade tak så det inte skulle hända olyckor nu då det ska bli plusgrader på dagen enligt väderkillen.

Stackars cykel, nästan igensnöad.

Det vi märkte på vår lilla morgonrunda var att bilvägarna var snöfria, liksom cykelvägarna, men inte gångvägarna, där var det snö och fläckvis halt.

Den här bilen kom körande och ställde sig i rondellen. Fattar inte föraren att det kan vara livsfarligt att köra ute på vägarna med denna snöhög på taket. Vid en eventuell inbromsning, så tjofs. Vad hände? Ja det kan man fråga sig. En oförsiktig och ej tänkande medmänniska är ute och gör stan osäker. Så´nt gör mig ledsen och bekymrad över hur det ska bli i framtiden. För ofta, måste jag säga, är det unga människor som gör så här. Äldre har mer erfarenhet och jag hoppas att de inte skulle köra ut i Stockholmstrafiken så oförberedd.

Desto gladare blir jag över detta.

"Titta", sa mysingen i morse, " ett hjärta i asfalten, det som göms i snö". Vet inte om det är någon som har ritat dit hjärtat, det verkade inte vara av snö. Det kom fram vid plogningen.

Var beredda i natt, tror jag det är, eller den 14:e.  Fullmåne och då ska det vara supermånen som syns. Den syns då månen är närmast jorden, eller hur jag ska uttrycka det. Inte sedan 1948 har den varit så nära. Enligt forskare så kan månen märkas som 14 procent större och lysa 30 procent starkare än vanligt.

Vi får hoppas att det är månljust.