I helgen har det snöat så nu är det vitt ute, några cm bara, tror jag. Onekligen lyser det upp i novembermörkret.

Så här vackert var det på Duvbo minneslund, en del av den, igår. Jag kunde inte komma längst upp och titta och det går inte att köra bilen dit heller.

Men vackert med ljus är det.

Om ni kommer ihåg i mitt förra inlägg här på bloggen då jag undrade vad som fanns i vänstra hörnet på bilden vid kapellets knut, så har jag löst gåtan nu.

Jag var ju bara tvungen att ta mig dit för att kolla. Min fantasi såg ju allt möjligt men det som jag tyckte att det liknade mest var vättar. Två små vita vättar.

Ni kanske inte vet vad vättar är. Det lärde jag mig av min mamma. Hon hade stor respekt för dessa små varelser som oftast bosatte sig under boningshus på landet. Lite liknar de små tomtar. De ville gärna hålla sig gömda men visade sig ibland vid juletid. Enligt min mamma så skulle man hålla sig väl med vättarna, absolut inte prata illa om dom. Oftast var de bra husvakter och hade ordning och reda runt omkring sig. De var snälla små varelser om man själv var vänlig emot dem. Gjorde man något som de inte gillade kunde man få ett riktigt litet elände.

Vättarna avskydde hett vatten. Kallt vatten kunde mamma hälla ut på marken, men hett vatten, nej, då skulle man först stampa med fötterna för att varna de små liven.

Här kan ni nu se att det inte var två små fina vättar, utan det var bara en vanlig sten. Eller så har de trollat till något mellan gångerna jag var där. Joo, absolut har dom det. Om jag jämför bilderna så syns det ju tydligt.

Så här såg det ut på fredagen. Nästan precis som små vättar som jag har föreställt mig dom, i min fantasi, sedan jag var en liten tös. Ni kan Googla om dom, tror jag. Eller var det bara min mamma som kände till att de fanns?

Ha en finfin dag och var snäll mot allt och alla.