I förra inlägget undrade jag var ifrån mysingen hade tagit en stadsbild. Den visade en del av Uppsala och Uppsala domkyrka och svaret skulle vara innifrån Uppsala slott. Han hade tillsammans med sina logebröder varit inbjuden till landshövdingen som bor där i slottet. Där uppe i tornet var det en vidunderlig utsikt över sta´n.

I dag har jag en annan fråga som jag hoppas att ni kan hjälpa mig med.

Vad är detta för blomma?

En närbild. Den ser nästan ut som en julblomma, men den är mera skär än röd.

Jag fick den av en gäst och glömde att fråga vad blomman heter. Jag måste ju kolla hur den ska skötas, med vatten och ljus och så´nt. Jag har inga gröna fingrar alls men älskar blommor.

Här en närbild av en av mina kaktusar. En ovanlig för den är vit. Bilden tog jag igår. Blomman har många knoppar.

Hoppas att vi alla får en finfin måndag.

Mysingen har varit ute på en dagsresa med sina vänner.

Han fotade denna kattljusstake till mig, vet att jag samlar på katter.

Kan ni gissa var ifrån han har tagit denna bild? Eller vet ni?

Häromdagen då vi var ner till centrum och handlade gick vi förbi denna soptunna, de har ju satt upp nya fina papperskorgar här i stan. För flera inlägg sedan hade jag inne en bild av en ny mojäng som jag inte hade sett förut, en "pantamera" apparat. Men, ser ni vad folk använder den till nu? Askfat. Kan människor inte läsa nu för tiden? Bryr de sig inte om att följa anvisningar och regler?  Tror de att de kan återvinna cigaretter på detta sätt?

Ojdå, det blev många frågor i detta inlägg, hoppas att ni kan svara på den första i alla fall, den om stadsbilden.

Idag är det regn och blåst här hos oss. Eftersom förkylningarna frodas så håller vi oss inomhus och i stillhet så mycket som möjligt.

Kl 11 på radions P1 kan ni lyssna på en direktsänd gudstjänst ifrån den kyrka som jag är med i. Men idag är vi inte där och sjunger med.

Ha en bra dag, alla som tittar in till mig.

Ja, det går att skriva både ett frågetecken och ett utropstecken efter de orden.

Frågetecknet får gälla för:

Vad kommer denna dag att innehålla?

Vilka nya erfarenheter kan den ge mig?

Hur kan jag rätt utnyttja denna nya dag som jag har fått?

Utropstecknet får gälla för:

Jag har fått vakna upp till ännu en dag!

Jag känner inte av förmaksflimret!

Vilket skönt uppvaknande!

Jag kan komma på många fler saker som är positiva men det ska ju inte bli ett så långt inlägg denna gång.

Vill ni veta hur vädret är här i Sundbyberg så är det mulet och nio plusgrader, vintern verkar att vänta på sig. Ja, jag väntar inte på halka och andra besvärligheter, men, jag väntar på snön. Jag tycker så mycket om den vita fina snön, fast det blir för det mesta rätt så fort smutsig snö här. Men tänk då snöflingorna dalar ner, så härligt.

Men ännu är det bara höst. En bild som jag tog vid Råstasjön. Friends Arena skymtar till vänster.

Vi har en liten lampa i vår hall som lyser natt som dag. Att vi kan ha den tänd hela tiden utan att det ska kosta allt för mycket beror på att det sitter en lysdiodlampa i den, ingen glödlampa, de håller ju på att fasas ut på marknaden. Vår lilla lysdiodlampa ska hålla 25.000 timmar, säger min man. Tro det? Håller den i 10.000 timmar så är det bra nog.

Thomas Edison, undrar vad han skulle tänka om han "kom in" i vår tid? Fast å andra sidan var det ju inte han som först uppfann glödlampan har jag läst någonstans. Undrar om det är sant? Det måste vara något alldeles speciellt att vara uppfinnare, att hitta på funktioner eller saker som ingen annan har tänkt på eller klarat av förr. Ja, just det, uppfinnare skulle jag vilja bli. Att jag inte tänkte på det som ung.

Jag skulle ha blivit rik, ha så mycket pengar som jag behövde och mer därtill. Förresten, vad skulle jag göra med alla dessa pengar? Blev jag lyckligare då?

Jag skulle ha blivit berömd. Men å andra sidan. Berömd, jag som är så blyg, inte vill jag vara berömd, jag som sätter mig längst bak eller i ett hörn för att synas så lite som möjligt.

Så kontentan av det hela. Uppfinnare är inget för mig, i alla fall inte i något större sammanhang.

Undrar om jag då hade några vänner, jag menar riktiga vänner, inte sådana som bara var ute efter mitt kändisskap eller mina pengar?

Vänskap muntrar upp som en solstråle,

förtrollar som en god berättelse,

inspirerar som en tapper ledare,

binder som en gyllene kedja,

vägleder som en himmelsk uppenbarelse.

Denna tavla hänger i vårt sovrum, det är en bild av Topsy, en av mina katter som jag fick ha i sexton år. Han bodde med mig i Sollentuna, radhuset i Vaxmora, villan i Duvbo och så i den lägenheten jag har nu. Här ligger han under en filt och har det bra. En mycket god och trofast vän.

Igår var det en spännande dag på många sätt.

Mysingen och jag är ju brevduvor för SPF och delar ut medlemsbladet då det kommer ut. Igår var det dags att vandra gata upp och gata ner i vår lilla stad för att lämna tidningen till våra pensionärer.

Men, mysingen har ju ont i sitt knä och är förkyld så vi tänkte hur ska det här gå, kanske ska jag gå själv?

”Nej, kommer inte på fråga”, tyckte min mysing”, tänk om du virrar bort dig eller blir dålig ska jag då vara hemma och oroa mig”?

Så vi vandrade iväg båda två vid halv tio i går morse. Det gick, fast inte utan problem. Mysingen hade svårt att gå nerför i trappor, det belastade knäet för mycket, det finns för det mesta hiss men ibland måste det bli någon trappa. Jag tog det istället.

Så fick jag känning av förmaksflimmret och då var det svårt. Så vid en adress så sa jag.

”Du får gå själv ner till huset så kommer jag i sakta mak, så möts vi sen längre fram”.

Då mysingen kom tillbaka såg han inte mig för jag hade fortsatt att vandra åt det håll vi skulle gå för jag tänkte att jag går så sakta så det är lättare för mysingen om jag har kommit en bit på väg. Men det var det inte alls.

Han blev rädd då inte jag fanns på plats, trodde att jag hade ramlat bakom nå´n buske eller så. Det hinner gå många tankar igenom huvudet vid sådana tillfällen.

Vid det näst sista huset skulle vi upp både till en adress på 5 trappor och en på 4 tr. Vi steg in i hissen, den ena dörren stängdes, inte den andra och en tråkig "hissröst" meddelade:

"Bottenvåningen". Ja, som om vi inte visste det. Vi tryckte igen, inget hände utom "bottenvåningen" och hissen stod stilla. Då sa jag till mysingen.

"Jag åker inte med denna hiss, jag vill inte, det är ju något fel, tänk om den stannar mitt emellan några våningar och vi blir riktigt instängda".

"Nej men larva dig inte, vänta lite bara",  jag började känna lite smått panik, ville bara därifrån och ut kom jag med en väldig fart och mysingen efter. Då stängdes båda dörrarna, hissen åkte upp till femman utan oss. Då den kom ner igen tog mysingen, lugn som en filbunke, hissen upp igen och levererade tidningarna medan jag stod nere och väntade.

Men hem kom vi och flimmret försvann och det var huvudsaken.

Inatt hade jag en otäck mardröm. Jag drömde att jag blev instängd i ett litet utrymme med vita väggar och inget annat, inget fönster inga tavlor, bara ett kalt vitt rum. Så jag började banka och slå på väggarna för det fanns ingen dörr heller. Jag bankade och skrek tills jag vaknade. Mysingen vaknade också, av mitt skrik.

Vi har inte tagit någon morgonpromenad idag, känns lite konstigt och ovant. Detta med att inte komma iväg och få lite motion i benen och ny luft i lungorna. Men vi får ägna oss åt något annat.

Detta till exempel. Nej, så bra är det inte, i alla fall inte hela dagen., Vi har sångövning och måste iväg på den lite senare, hur det nu kommer att gå och låta.

Som jag trodde så glömde jag lappen hemma vid läkarbesöket. Några frågor kom jag ihåg men inte alla, plus att jag glömde att be doktorn att förnya mina recept. Är det inte klantigt så säg? Nu har jag bara en gång till att ta ut av den nya medicinen Multaq, får väl ringa honom nå´n dag, just nu känns det som om någon kontakt med läkare vill jag inte ha på ett tag.

Äter ni Multaq så gå inte in och googla på biverkningar, ett gott råd bara.

Annars var det som jag trodde, stor frekvens, heter det så förresten, av flimmer attacker så läkaren sa att nu måste de pröva något annat. Jag förstod direkt att då skulle jag läggas in och opereras, så jag sa att det går ju bra emellanåt, vi funderar sa han och gjorde det ett tag och kom sedan på den briljanta idén att avvakta. Vi skulle vänta till april någon gång då jag skulle bli kallad igen och han skulle göra en ny undersökning och se hur det har varit. Han sa flera gånger att jag skulle ringa om det var något. "Om det var något"? Det är alltid något, i mitt liv, men jag kan ju sluta att skoja och medge att jag vet vad han menade.

Så till det andra märkliga. Jag skulle ju försöka att hitta själv, komma ihåg hur jag gick gångerna förut, men nix, det sprack redan på T-centralen, innan vi ens hade kommit ut ur byggnaden.

"Vart ska du"? sa mysingen. Och, då vet jag, har gått fel igen. Visst, så jag gav upp och sa att jag skulle följa honom så att vi kom rätt.

Vi gick och jag kände inte igen mig förrän vi var cirka 50 meter ifrån byggnaden. Obegripligt. Det är ett stort fel i min lokalkännedomhjärna.

Ett vet jag då. Det måste vara en högre makt som såg till att jag fick "komma ihop" med mysingen, efter det att min förra man hade avlidit, 2004. Eftersom jag har tappat bort mitt lokalsinne helt. Kanske det försvann med lägesyrselsnurrningarna. Nej, jag skojar bara.

Nu är det november, det syns tydligt på min novemberkaktus.

En liten kort morgonpromenad idag igen. Min mysing har fortfarande ont i sitt knä plus att han börjar känna sig förkyld, ont i halsen och så´nt. Hoppas att han orkar följa med mig in till storstan till läkarbesöket idag. Då ska jag verkligen försöka att hitta själv så att jag kan det till nästa gång. Mitt lokalsinne är obefintligt, så det är lite av egoism som gör att mysingen följer med, tror jag. Han vill inte att jag ska virra bort mig och han ska sitta hemma och undra och fundera, det har hänt förr.

Läkarbesök ja, det vill jag gärna förtränga. Förstår inte varför jag tycker att det är så bedrövligt jobbigt. Läkaren kommer ju "bara" att kolla av min pacemaker, ultraljud på hjärtat, ta blodtryck och lite annat smått och gott. Blodproverna har jag tagit redan.

Det är en del som jag också skulle vilja fråga doktorn om men det vet jag av erfarenhet att det inte blir något av med det. Jag glömmer bort att fråga. Än om jag skriver en minneslapp, glömmer ändå att ta fram lappen, det har hänt förr. Förstår inte hur jag är funtad, jag blir stum som en fisk, nästan med gapande mun också.

Det brukar börja med att läkaren hälsar och frågar: "Hur står det till"? "Jo, tack bra", säger jag, det är allt.

Besöket kostar 550:- inte billigt, men snart har jag frikort igen, kanske redan idag. 350:- för undersökningen och 200:- för pacemaker kontrollen.

Det påminner mig om en historia.

Nyutexaminerade Rune hade börjat sin läkarpraktik. En dag kom han till sin far, som också var läkare och sa:

"Pappa, på fjorton dagar har jag lyckats göra fru Dahlgren på Villavägen frisk. Du vet hon som gått i över tio år hos dig".

"Tja", sa fadern eftertänksamt. "Faktum är att det är hon som i stort sett har finaniserat din utbildning".

Snälla, tänk lite på mig i eftermiddag, jag ska vara där halv tre.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,

det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på.

Tänd ett ljus för jordens barn.

Jag såg en stjärna falla, det var i natt när alla sov.

Jag tror jag önskade då att du var nära.

För en minut sen brann den en sekund, sen försvann den var det bara jag som såg?

På radion sjöng dom om fred på jorden, jag ville tro dom slitna orden.

Allhelgonadagen är det idag och redan november, tiden går.

I morse vandrade vi ut, tänkte inte gå så långt eftersom min man har ont i sitt ena knä men vi gick ner till Sundbybergs kyrkogård och även Duvbos.

Det är så mäktigt där en så´n här dag, med alla ljusen.

Det här är ifrån minneslunden.

Runt detta träd var det flera hundra ljus. En del hade redan brunnit ut och en del hade blåsts ut, av vindarna.

Önskar er som läser min blogg en lugn och fridfull dag.