som Annika skrev i sin kommentar då hon uttryckte sin glädje över att solen sken.

Jippi, får jag säga i dag för nu i morse kom jag ut på en kort, kort promenad, kanske 20 minuter, men ändå, verkligen roligt. Jag har ju varit inomhus nu i snart en vecka utan att kunna gå ordentligt. Men, nu verkar det börja lätta, härligt. Mysingen har hjälpt mig mycket, till och med då jag skulle lägga mig i sängen, har svårt att tänka mig hur det skulle ha gått utan honom. Den där låsningen i ryggen var inte skoj.

Men, nu ser jag framåt, framåt emot nya promenader och utflykter och att leva som vanligt. I morgon ska jag ner till vårdcentralen för det obligatoriska blodprovet, men mysingen har sagt att han skjutsar mig i bilen om det nu inte skulle gå på något annat sätt.

En äldre man segnade till marken på tunnelbanan i New York. Ambulans tillkallades och han fördes till ett närbeläget katolskt sjukhus. Där fann man att det behövdes ett kirurgiskt ingrepp i hjärtat, så han kördes omgående in på operation.

Allt gick bra och när patienten återfick medvetandet fann han en nunna sittande vid sängen.

"Ni kommer att bli helt bra, mr Smith", sa nunnan och klappade honom på handen, "men vi skulle dock gärna vilja veta hur ni tänkte betala för er vistelse här? Har ni någon försäkring"?

"Nej, det har jag inte", viskade mannen hest.

"Kan ni betala kontant"?

"Jag är rädd för att jag inte kan det".

"Har ni några nära anhöriga då"?

"Bara min syster i Minneapolis", svarade mannen, "men hon är nunna och ensamstående".

"Nunnor är inte ensamstående", mr Smith. "De är gifta med Gud".

"Ja, ja," log mannen svagt. Då kan ni ju skicka räkningen till min svåger".

Några  blommor som jag fotade innan jag fick ont i ryggen.