Regn, men vi gick en promenad i morse i alla fall vilket vi kanske inte skulle ha gjort. Det blåste och regnade på samma gång, inte det skönaste vädret att gå i.

Jag hade en del otur i morse. Då vi gick där på trottoaren ner emot sjön kom det en tjej med två hundar en mindre och en nästan som en schäfer. Vi gick lugnt på vår sida av vägen och precis då vi möttes hoppade den större hunden på mig och skällde, utan anledning, om han inte tyckte att jag var ett hot på något sätt. Av trycket så backades jag bakåt men kunde hålla mig på benen.

"Oj, förlåt, jag var inte beredd", säger damen.

Detta ordval säger mig att hunden brukar anfalla vilt främmande personer. Hon var inte beredd, just då.

Vi fortsatte vår vandring och då mötte vi en ung mamma med en liten dotter som springer rätt på mig, men där hann jag väja.

"Jag vann", ropade flickan. Tydligen var det en tävling vem som skulle hinna först ner till vägen mot förskolan. Då hade hon bara det i huvudet, att hinna först, så mig såg hon inte och det förstår jag.

Kontentan av det hela. Idag är jag osynlig och kan gå ut och se hur rufsig ut jag vill i håret eller ha myskläder på mig.

Lärarinnan skulle förklara olika rymdmått för barnen i klassen och sa:

"Först har vi det minsta måttet, centiliter, så har vi deciliter och liter. Men vad kommer sen ovanpå"?

"Korken", sa Henry mycket övertygande.

Bild av en törstig tös som jag tog på Sala resan, som jag berättade om i förra inlägget.

Fel, fel, fel. Bilden är tagen på Kungsgatan i Stockholm. (Det var min man som påpekade det).