Satt just för en stund sedan och tittade ut igenom fönstret.

En mycket vacker syn mötte mig. Gröna blommande träd, i olika färgnyanser. Undrar hur många gröna nyanser det finns? Hur som helst är det mycket vackert. Tänk, om jag inte kunde se allt detta?

Det för mig tillbaka i tiden i tankarna, cirka 55 år. Oj nu verkar det för många en hel livsålder, och visst, det kan det vara för somliga, men jag lever än.

Till ämnet. Då hade jag förmånen att tillbringa många helger tillsammans med blinda barn och tonåringar från Tomteboda blindinstitut.  Deras ålder var mellan 12-16 ungefär, utom några som var lite äldre. De gav mig  bland annat, två nyttiga läxor för livet.

"Ta inte din syn för givet".

"Var glad och tacksam".

Dessa ungar, fast de inte kunde se trädens grönska eller något annat, så var de full av livsglädje och energi.

Jag minns bland andra en nittonåring, ej tjej som var lika gammal, eller ung, som jag. Hon hade så stora vackra ögon och det gick knappast att se att hon var blind om man inte tittade ordentligt och såg att ögonen inte "levde", det var inget liv i blicken. Men, hon var för mig en verklig förebild, lugn, glad och lycklig. Hon hade vid 10-års ålder ramlat på isen då hon åkte skridskor och slagit sig så illa att hon tappade synen. Hennes pappa blev så arg att han ville inte veta av henne efter detta, han ville inte ta hand om henne, hon blev inget, för honom.

Ingegärd, som hon hette, klarade sig bra i livet ändå och hon kom ihåg de olika gröna färgerna på träden. Jag har träffat henne sedan vi har blivit "vuxna" också. Hon hade fått en bra plats och kunde försörja sig själv.

Bli en möjlighetare. Oavsett hur hopplös en situation

ser ut att vara, eller faktiskt är.

Höj blicken och se möjligheterna.

Se dem alltid för de finns alltid där.